Läsning – Sida 28

Döda superhjältar äter hjärna

Marvel-zombies1

Världen har drabbats av en zombie-epidemi och även våra trikåklädda superhjältar är infekterade. Spider-Man stapplar omkring med ena benet uppätet, Captain America har fått halva huvudet avkapat och alla kvarlevande hjältar har förvandlats till mordiska kannibaler som drivs av en enda sak – hunger. De levande döda i ”Marvel Zombies” är inte de klassiska drönarna som vandrar omkring och stönar. De ser visserligen deformerade ut med klassiska zombie-attribut, som döende vävnad och läskig uppsyn, men de kan föra dialog med varann. Jakten på färskt kött förgiftar dessvärre deras sinnen och omdöme. Att leta ”mat” är därför den enda prioriteringen numera.

”Marvel Zombies” är dum, korkad och smått idiotisk. Och annars vore det konstigt. Det är trots allt zombier vi har att göra med här. Jag gillar greppet och det är intressant att se alla klassiska hjältar och skurkar zombifierade. Handlingen är inte så mycket att hurra över men det är utan tvekan underhållande. Man får ungefär vad man förväntar sig. Hjärndöd zombieaction. Med superhjältar.

För gammal för Tank Girl

tankgirl 2

Tank Girl: Bad Wind Rising är pubertal, tramsig och saknar finess. Så, då var det sagt.

Det här är inte den första gången jag stöter på Tank Girl. Jag har tagit del av hennes bravader tidigare då serien medverkat i svenska samlingsvolymer men också i form av den till minnes kalkon-dåliga långfilmen från 1996. Jag måste verkligen se den igen. B-film ftw! Jag minns serien som röjig och skoj, men fram för allt uppskattade jag att den hade en riktigt cool protagonist i huvudrollen.

För konceptet med Tank Girl är superbt. En stark, anarkistisk hjältinna som skiter i allt och alla känns uppfriskande. Tyvärr har hon också ett behov av att flasha tuttarna i tid och otid, vilket känns helt omotiverat och synd på en i övrigt så kick-ass-karaktär. Men det är inte bara det som stör. Tank Girl är en serie som är ute efter att ständigt chockera och överraska läsaren med tokiga tilltag. Och ibland behöver det inte vara nåt fel med det. Tanken är, vad jag förmodar, att det ska vara skruvat, roligt och våldsamt. Men Tank Girl missar målet. Att det till exempel ska vara en skön grej att minst en pung ska pulvriseras i varje nummer känns bara osmakligt.

Jag gillar Lobo som bygger på precis samma grundpremiss. Det är rått, blodigt och i huvudrollen har vi en psykopat som inte skyr några medel för att få sin vilja igenom. Att läsa Lobo är som att följa med på en helt galen resa, en skön åktur, för det mesta utan substans, men rakt igenom underhållande. Tank Girl gör samma grej fast sämre. Kanske är det just denna samlingsvolym som inte når upp till seriens glansdagar, kanske är det mina nostalgiska minnen som spelar mig ett spratt. Förmodligen har det att göra med att jag är en 34 år gammal tvåbarnspappa som inte är lika fascinerad av barbröstade kvinnor och övervåld i vilken kontext som helst längre.

Mitt populärkulturella år 2013

2013 var året då jag omfamnade surfplattan vilket innebar att jag började köpa serier och böcker digitalt. Det var året då jag startade podcasten Farfarsparadoxen, började blogga igen och blev publicerad i en dagstidning. 2013 var ett fantastiskt spelår kantat med oförglömliga speluppleveler. Det var också året då jag förmodligen tittade på mer streamad tv än vanlig tablå-tv. Här är mina popkulturella höjdpunkter 2013.

Bästa TV:
Continuum, Breaking Bad, Game of Thrones, Utopia, Fringe

Bästa film:
Cloud Atlas, The Hobbit: The Desolation of Smaug

Bästa spelen:
The Legend of Zelda: A Link Between Worlds, Year Walk, Brothers: A Tale of Two Sons

Bästa serietidningarna:
Locke & Key, Saga, Planetoid

Mest besökta bloggar:
TV-dags, IO9, Swedish Zombie, Geektyrant

Mest lyssnade poddar:
Obiter Dictum, Superlife Podcast, FAQ-podden, Hög av serier, Nördsnack, Filmtipset: Trailertugg

Mest spelade skivor:
I are droid – With lowered arms, Ghost B.C. – Infestissumam, Asta Kask – Handen på hjärtat, INVSN – INVSN

Bästa böckerna:
Han åt mitt hjärta, Den nya människan, Brinn era djävlar brinn!, Vem är Arvid Pekon? (2010)

Skruvad novellsamling

arvid-pekon Jag har länge varit nyfiken på Karin Tidbeck och alldeles nyligen gjorde jag äntligen slag i saken och införskaffade – ”Vem är Arvid Pekon?”, hennes första novellsamling. Den visade sig vara lite klurig att få tag på eftersom den är slut hos förlaget men också, vad jag kunde se, alla butiker. Men så ramlade jag över ett exemplar hos Bokbörsen och nu har den förgyllt min tillvaro under ett par kvällar efter att den anlände. En kort men naggande god läsupplevelse bestående av åtta korta noveller.

Tidbecks berättarstil är hela tiden självklar trots att de mest häpnadsväckande inträffar i hennes säregna, små historier. Som att det inte är speciellt märkvärdigt alls att en man blir förälskad i en zeppelinare eller att en liten filur bor i en blomkruka. Allt beskrivs som det mest naturliga i världen. Det är absurdt, egensinnigt och oerhört fascinerande. Jag blir helt betuttad i den behagliga tonen i allt det obehagliga, som genomsyrar alla novellerna. Det är okonstlat och greppbart. Samtidigt finns det ofta en ton av något mörkare där bakom. Ofta gåtfullt och med inslag av skräck. En fin kontrast som gör det än mer intressant.

”Vem är Arvid Pekon?” är en lysande liten novellsamling. De små finurliga, vrickade berättelserna angränsar till science fiction, fantasy och skräck men lyckas ändå kännas vardagliga. Tidbeck är oerhört skicklig på att med enkla ord beskriva extraordinära händelser. Jag älskar både stil och form. Inga krusiduller, och rakt på sak, men alltid med en liten knorr som gör det spännande. Jag ser fram emot att gräva vidare bland Karins verk. Mix Förlag har gett ut ett gäng e-noveller, dessa ska omedelbums läsas. Hennes roman Amatka ska också införskaffas. Och vad beträffar detta verk blir det en rungande rekommendation givetvis.

Klassisk men snygg sci-fi-historia

Silas, en före detta soldat, numera rymdpirat och smugglare, kraschlandar på en ogästvänlig planet. Med ett skadat rymdskepp och noll chans till undsättning utforskar han de industriella, mekaniska bebyggelserna som varvas med vidsträckta ökenlandskap. Han antastas dessutom av robotlika monster och allehanda odjur som befolkar planeten samtidigt som han letar efter något som kan ta honom därifrån. Men det visar sig att han inte är helt ensam. En liten grupp lågteknologiska människor gör honom sällskap i den mystiska världen. Nu handlar det om att stå emot hotet från de monstruösa robotarna och att överleva till varje pris.

Planetoid är en klassisk berättelse. Huvudpersonen är stark och modig trots sitt brokiga förflutna. Ken Garings tecknarstil är omsorgsfull och fylld med detaljer insprängda överallt. Konstruktionerna känns skitiga men avancerade, robotarna är stenhårda och Silus alla grunkor är stöpta i härligt sci-fi-stuk. Handlingen har vi sett många gånger tidigare, men det gör ingenting. Jag älskar verkligen världen och inramningen. Den påminner mig om allt det där jag blev förälskad i under 80 och 90-talet, framför allt i form av tecknade tv-serier, men också filmer som Predator, Terminator och Alien.

Det första numret är gratis på Comixology. Själv kunde jag inte hålla mig ifrån att införskaffa resten efter att ha läst den inledande delen. Men det var det utan tvekan värt också.

En helvetisk resa

heck_006

Hector ”Heck” Hammarskjöld var en gång skolans coolaste kille och som lagkapten för fotbollslaget och attraktiv snygging stod beundrarna på kö. Numera är hans vardag grå och trist, hans tidigare meriter bortglömda, och det hela blir knappast bättre av att hans far nyligen har avlidit. Men snart sveper förändringens vindar över vår hjälte. Heck ärver sin faders gamla hus och en stor hemlighet inne i fastigheten uppenbarar sig. Huset vilar på en passage till helvetet. Bildligt talat alltså.

Tillsammans med sin kamrat Elliot startar Heck en konsultfirma för att hjälpa de döda att finna frid, tillsammans med sina släktingar. Men tillvägagångssättet kommer knappast utan risker. När ett gammalt kärleksintresse tar kontakt och vill ta reda på svar angående sin nyligen avlidne make ger sig Heck och Elliot ner i helvetet på en resa som kastar omkull det mesta.

Heck var mycket av en chansning för mig. Jag har knappt hört talas om serieförlaget Top Shelf Productions och än mindre om Zander Cannon som tecknat och författat den här serieromanen. Men jag blev positivt överraskad. Det är en underlig berättelse. Ibland är den komisk, ibland känslomässig och ibland filosofisk. Händelserna i helvetet är oförutsägbara och spännande. Det finns dessutom en del underliggande teman här som är väldigt tänkvärda. Letar du efter en lite annorlunda serie, som i det här fallet ger en helt egen bild av hur helvetet kan se ut, är Heck ett riktigt bra val.

Serieromanen Heck finns att köpa på Comixology.

Ankomst

ankomst Caroline L. Jensen har länge imponerat på mig. Hennes skräcknoveller håller alltid hög klass, det är modern men ändå klassisk skräck när den är som bäst. Ibland subtil men också avslöjande emellanåt. Trots det lyckas hon alltid ligga på rätt sida och det tenderar aldrig till att bli för mycket. Jag får ofta vibbar av den gamle King (det är en väldigt bra sak). Oavsett om det rör sig om ohyggliga tentakelmonster i ”Sju års olycka” eller äckliga ovanor i ”Plock plock” har jag uppskattat och omfamnat hennes verk.

I Ankomst möter vi Sissy Svensson. En antisocial bokhandlare som i den här berättelsen stöter på allt från en GPS som löper amok till en spökgestalt utan huvud. Jensen bygger skickligt upp en obehaglig stämning som eskalerar i takt med att det oundvikliga slutet närmar sig. På kort tid lyckas jag känna för Sissy, lika mycket för hennes skrämmande upplevelser som hennes osäkerhet. Utan att avslöja för mycket har begreppet ”ankomst” fått en helt ny innebörd för mig. Jag valde att införskaffa den som ljudnovell (finns som e-novell också) och uppskattade verkligen Camilla Jerns superba inläsning. Precis lagom inlevelsefull. Rekommenderas verkligen!

En stor eloge till Mix Förlag som fortsätter att främja digital litteratur. Konceptet med korta e-noveller för en billig peng är klockrent. Kul med ljudnoveller också. Mina två favoritgenrer skräck och science fiction gör sig oerhört bra i ett kortare format. Det har Bonnier och Mix Förlag fattat. Fantastiskt bra initiativ just därför. Jag hoppas fler förläggare följer efter.

Ankomst går att köpa på Adlibris, Bokus och Bokon med flera.

Mitt liv som ett vapen

hawkeye

Det var med stora förhoppningar jag började bläddra i samlingsvolymen Hawkeye: My Life as a Weapon. Kanske lite för stora. Serien om Avengers-medlemmens liv utanför superhjälte-teamet har prisats och lovordats vart jag än har vänt mig. Och visst är det charmigt, rent av riktigt underhållande i vissa stunder, men jag förväntade mig mer.

Första volymen innehåller nummer 1-5 av denna nytolkade (super)hjälte, ytterligare en samlingsvolym har släppts och ett gäng lösnummer efter det. Det är mycket möjligt att serien tar sig i senare nummer och jag kommer antagligen ge den fler chanser i framtiden men just nu känner jag mig mätt på pilbågeskyttens eskapader. Bra serie men rätt långt ifrån fantastisk.

Kriget mot kackerlackorna

Jorden har blivit attackerad av ”kackerlackorna” och mänskligheten krigar för sin överlevnad. En trupp bestående av tre människor sänds ut för att infiltrera och slå tillbaka de utomjordiska varelserna. Naturligtvis går det inte riktigt som dem har tänkt sig.

Yi är den tredje novellen jag läser av Oskar Källner och som vanligt när denne författare är i farten så bjuds det på en intensiv och fartfylld berättelse. Här händer det grejer minst sagt! Jag älskar också hur Källner beskriver alla hi-tech-prylar som karaktärerna bär på. Allt från nanorobot-humlor och atombomber med spindelben dyker upp under historiens gång. Fantasin och påhittigheten är det verkligen inget fel på. Utöver det avverkas det både rafflande actionsekvenser, kärleksscener och oväntade vändningar. Imponerande med tanke på hur få sidor Källner låter äventyret breda ut sig på.

Det enda jag skulle vilja gnälla lite på är att det hela tar slut för snabbt. Jag vill ha mer av den här fascinerande världen! Men det är i ärlighetens namn mer av ett gott än ett dåligt betyg.

Yi finns bland annat att köpa på Adlibris och Mix Förlags Dötid-app.

Cyborglika husdjur på rymmen

we3-03

Tänk dig en katt, en hund och en kanin. Tänk dig att djuren har utrustats med cybernetiska implantat och en stridsrustning som heter duga. Tänk dig att dessa mördarmaskiner rymmer ifrån den hemliga militäranläggning där de tränats upp och experimenterats på. Visst låter det lika töntigt som fantastiskt?

I We3, skriven av Grant Morrison och tecknad av Frank Quitley, är det precis det som händer. De robotlika husdjuren, beväpnade till tänderna, släpps ut i det fria och en intensiv jakt på försöksobjekten tar vid. En jakt som blir mer omfattande än vad man någonsin kunde tro.

Det är en berättelse som går snabbt att läsa igenom av förklarliga skäl. Dialogen är kraftigt begränsad på grund av att handlingen främst kretsar kring husdjuren och deras kamp för överlevnad. De har visserligen blivit utrustade med ett inopererat chip som gör att de kan tala, men trots förhöjd intelligens består mest samtalen av svammel där hunden och kattens konversationer är väldigt underhållande. Och oavsett mängden text så lyckas We3 gripa tag i mig då berättelsen är både spännande och sorglig. Frank Quitleys illustrationer gör dessutom ett fint jobb med att förmedla historien.

Själv kunde jag inte motstå deluxe-utgåvan som innehåller cirka 40 sidor extra med konceptskisser, manusutkast och annat bonus-grejs men serien finns också i en mindre exklusiv variant och allra billigast på Comixology om man kan tänka sig att inhandla den digitalt. För inhandla We3, det ska man!