Tank Girl: Bad Wind Rising är pubertal, tramsig och saknar finess. Så, då var det sagt.
Det här är inte den första gången jag stöter på Tank Girl. Jag har tagit del av hennes bravader tidigare då serien medverkat i svenska samlingsvolymer men också i form av den till minnes kalkon-dåliga långfilmen från 1996. Jag måste verkligen se den igen. B-film ftw! Jag minns serien som röjig och skoj, men fram för allt uppskattade jag att den hade en riktigt cool protagonist i huvudrollen.
För konceptet med Tank Girl är superbt. En stark, anarkistisk hjältinna som skiter i allt och alla känns uppfriskande. Tyvärr har hon också ett behov av att flasha tuttarna i tid och otid, vilket känns helt omotiverat och synd på en i övrigt så kick-ass-karaktär. Men det är inte bara det som stör. Tank Girl är en serie som är ute efter att ständigt chockera och överraska läsaren med tokiga tilltag. Och ibland behöver det inte vara nåt fel med det. Tanken är, vad jag förmodar, att det ska vara skruvat, roligt och våldsamt. Men Tank Girl missar målet. Att det till exempel ska vara en skön grej att minst en pung ska pulvriseras i varje nummer känns bara osmakligt.
Jag gillar Lobo som bygger på precis samma grundpremiss. Det är rått, blodigt och i huvudrollen har vi en psykopat som inte skyr några medel för att få sin vilja igenom. Att läsa Lobo är som att följa med på en helt galen resa, en skön åktur, för det mesta utan substans, men rakt igenom underhållande. Tank Girl gör samma grej fast sämre. Kanske är det just denna samlingsvolym som inte når upp till seriens glansdagar, kanske är det mina nostalgiska minnen som spelar mig ett spratt. Förmodligen har det att göra med att jag är en 34 år gammal tvåbarnspappa som inte är lika fascinerad av barbröstade kvinnor och övervåld i vilken kontext som helst längre.