Jag har länge varit nyfiken på Karin Tidbeck och alldeles nyligen gjorde jag äntligen slag i saken och införskaffade – ”Vem är Arvid Pekon?”, hennes första novellsamling. Den visade sig vara lite klurig att få tag på eftersom den är slut hos förlaget men också, vad jag kunde se, alla butiker. Men så ramlade jag över ett exemplar hos Bokbörsen och nu har den förgyllt min tillvaro under ett par kvällar efter att den anlände. En kort men naggande god läsupplevelse bestående av åtta korta noveller.
Tidbecks berättarstil är hela tiden självklar trots att de mest häpnadsväckande inträffar i hennes säregna, små historier. Som att det inte är speciellt märkvärdigt alls att en man blir förälskad i en zeppelinare eller att en liten filur bor i en blomkruka. Allt beskrivs som det mest naturliga i världen. Det är absurdt, egensinnigt och oerhört fascinerande. Jag blir helt betuttad i den behagliga tonen i allt det obehagliga, som genomsyrar alla novellerna. Det är okonstlat och greppbart. Samtidigt finns det ofta en ton av något mörkare där bakom. Ofta gåtfullt och med inslag av skräck. En fin kontrast som gör det än mer intressant.
”Vem är Arvid Pekon?” är en lysande liten novellsamling. De små finurliga, vrickade berättelserna angränsar till science fiction, fantasy och skräck men lyckas ändå kännas vardagliga. Tidbeck är oerhört skicklig på att med enkla ord beskriva extraordinära händelser. Jag älskar både stil och form. Inga krusiduller, och rakt på sak, men alltid med en liten knorr som gör det spännande. Jag ser fram emot att gräva vidare bland Karins verk. Mix Förlag har gett ut ett gäng e-noveller, dessa ska omedelbums läsas. Hennes roman Amatka ska också införskaffas. Och vad beträffar detta verk blir det en rungande rekommendation givetvis.