Det jävla djuret av Mårten Dahlrot

Det här är berättelsen om Sander och Mia. En berättelse fylld av kärlek och svek, ömhet och våld. Och det är berättelsen om kaninen som Sander hittar. Om en kanin som inte är som andra kaniner. Som tycker om sådant som andra kaniner inte tycker om och kräver sådant som inga andra kaniner kräver. Sander ger den namnet Påsen och i gengäld vänder den hans tillvaro upp och ner. Går det att älska världens fulaste djur? Måste man inte älska världens fulaste djur?


Snacka om skruvad berättelse. Och som jag älskar det.

Sander är en huvudperson lätt att tycka om och relatera till. En i vissa ögon smått misslyckad person som packar upp varor på Ica under dagen och glor på tv-serier med flickvännen Mia på kvällarna utan större ambitioner i livet än så. Men det enkla livet blir mer komplicerat när Sander tar med sig den övergivna kaninen Påsen hem. Det ska snart visa sig att det underliga djuret inte beter sig som andra kaniner. Dessutom är den hiskeligt ful.

Det här är så långt från subtil och krypande skräck som det går att komma. Dahlrot överöser läsaren med detaljerat äckel i sin beskrivning av hur ohyggligt ful kaninen Påsen i själva verket är. Denna styggelse som ändå framstår som älskvärd på något svårdefinierat sätt.

Det jävla djuret är skitkul. Den är humoristisk och surrealistisk med ett underbart avväpnande språk. Ofiltrerat, grovhugget och rappt. Motsatsen till finkultur. Det blir aldrig läskigt men åtminstone en aning äckligt när Påsens uppenbarelse beskrivs.

Jag blir alltid glad när en bok lyckas överraska mig som läsare. Det jävla djuret är en sådan bok. Inget överdrivet finlir med vackra meningsuppbyggnader och intrikata personporträtt utan bara jävligt rolig och trivsam läsning om en missbildad monsterkanin.

Titel: Det jävla djuret
Författare: Mårten Dahlrot
Genre: Skräck
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2021

Jag dödar en av David Renklint

Johan har precis kommit hem från sjukhuset med sin prematurfödda dotter Wilma. Wilmas mamma Viktoria dog i havandeskapsförgiftning, men Johan känner sig ändå inte ensam i det stora huset. Meddelanden på väggarna och gestalter i ögonvrån. Nattsvarta korpar runt huset, i mardrömmarna i mörkret bakom ögonlocken. Och Wilma mår dåligt. På grund av snöstormen och kylan är Johan instängd med vad det än är som han har fått med sig hem, och Wilma blir bara svagare och svagare. Den enda som trotsar ovädret och kommer hem till Johan är Viktorias väninna Nadja, som också hon bär på en sorg. Johan inser att han behöver hennes hjälp och tillsammans försöker de ta hand om Wilma. Och det andra som är i huset med dem.


Jag dödar en är en dyster historia om sorg, saknad och desperation. Men också en psykologisk klaustrofobisk spökhistoria. David Renklint är en författare jag inte stött på tidigare. Alltid kul med nya författarbekantskaper. Språket i boken är behagligt att läsa med bra flyt och enkla meningsuppbyggnader. Karln kan det där med att skriva helt klart.

Jag bävade lite inför att läsa den här boken då jag känner igen mig i oroligheten som förälder till ett för tidigt fött barn. Jag tycker Renklint träffsäkert lyckas beskriva just känslan av maktlöshet och ängslan. Det är det läskigaste som finns att läsa om, försvarslösa och utsatta barn i böcker. Jag ryser när jag tänker på det. Här är det dessutom uppskruvat ytterligare med mamman som gått bort vid födseln. Vilket gör det än mer tragiskt, mörkt och sorgligt.

Min enda invändning är att det blir en aning upprepande med flertalet återkommande händelser som gång på gång återberättas på ungefär samma sätt. Sedan tycker jag att handlingen är aningen förutsägbar. Jag listade ut hur det egentligen låg till ganska tidigt i berättelsen. Det betyder inte att det är riktigt snyggt sammansatt, för det är det verkligen.

Med det sagt gillar jag boken. Det är en väl uttänkt spökhistoria med ett gäng riktigt ruggiga partier där själva spöket gestaltas på ett obehagligt vis. Men återigen, det som verkligen är otäckt på riktigt är bebisen Wilmas sköra tillstånd och pappa Johans totala hjälplöshet. Det är ren och skär skräck för mig.

Titel: Jag dödar en
Författare: David Renklint
Genre: Skräck
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2021

Marvel får smisk på sin egen hemmaplan

Mina förhoppningar på både Wandavision och The Falcon and the Winter Soldier var kanske inte skyhöga men jag räknade kallt med att det skulle bli solida tv-serier. Ingen av dem är någon smärre katastrof men inte heller så vassa att jag trillade av stolen. Falken och Vintertjommen är ändå helt okej men det kändes aldrig som att den riktigt lyfte. Bäst var John Walker som den nya och tragiskt misslyckade versionen av Captain America. Huvudkaraktärerna fördjupades aldrig riktigt som jag önskade och handlingen kändes inte heller den speciellt engagerande.

Wandavision förvandlades snabbt till ett stort antiklimax när den klev ut ur den innovativa men smått tradiga sitcommallen. Den mystik som målades upp i de första avsnitten byttes ut mot framstressad korkad superhjälteaction. Som sagt inget haveri men det kunde blivit så mycket bättre med alla miljoner som plöjdes ner i dessa produktioner.

Då är det roligare att zappa över från Disney+ till Prime Video och Netflix egna superhjältesatsningar. Amazons streamingtjänst kan redan stoltsera med suveräna The Boys och släppte nyligen Invincible, en animerad fullträff med serietidningsförlaga signerad The Walking Dead-skaparen Robert Kirkman. Våldsam som attan och rejält spännande. Jag njöt av varenda sekund och jag hoppas verkligen nya säsonger redan fått grönt ljus. En serie med ett rejält knippe självdistans och stort hjärta.

Jupiter’s Legacy har sina svackor men de djupa dalarna vägs upp av höga berg i storleksordningen Mount Everest. Mycket är så klassiskt trikåklätt fjanteri att det blir töntigt. Själv är jag rätt töntig så jag har inga som helst problem med det. Berättelsen är uppbruten i två olika tidslinjer. I den ena får vi följa hur de första superhjältarna kom till och i den andra hur de åldrade hjältarna snart ska bytas ut mot sina barn. Ett berättargrepp som gör sig riktigt bra i det här fallet. Det finns verkligen mycket att tycka om med Jupiter’s Legacy även om den verkar vara en vattendelare bland kritiker. Jag gillade den skarpt i vilket fall med flera riktigt minnesvärda scener som verkligen lyckades fängsla mig.

Nu sätter jag min tilltro till att Disney+ hostar upp sig lite när serien med allas vår favoritskurk Loki får premiär i juni. I ärlighetens namn finns det större potential då karaktären är klart mer intressant den här gången. Men vi får väl se.

Vägsjäl av Lars Carlberg

Mopedistgäng, trollkarlar och häxor håller såväl fläskstjärtar som strypkrypare på avstånd, men mot Skårran och Ålräven står de handfallna. Röv-Klasse, Kenta Topplock och Syltpungen är bara tre karaktärer som Benny Fimp möter i alla dessa korsvägar. Kampen om Bennys liv och själ är lika grym som vacker.

Vägsjäl är en hyllning till H.P Lovecraft och en tynande glesbygd. Benny Fimp, som bor hos Häxan Mor Fimp, är den osannolike hjälten i en gränsöverskridande saga om att växa upp.


Jag har verkligen sett fram emot att Lars Carlberg ska skriva någonting längre. Hans noveller har stuckit ut med en alldeles egen berättarröst, humoristiska, finurliga och välskrivna. Om jag inte är helt ute och cyklar så formades redan just den här världen i hans senaste novell Kulta, den skitungen. Ett fascinerande världsbygge med häxor, trollkarlar och mopedistgäng bosatta i en liten by och den sista utposten för människorna som lever kvar. Utanför samhället sträcker sig ett dystopiskt öde landskap befolkad av gudalika väsen som sakta äter upp världen utanför. I Vägsjäl är allt naturligtvis matigare och mer omfångsrikt.

Vid första anblick kan det tyckas tramsigt och pubertalt att döpa karaktärer till Benny Fimp, Kenta Topplock och Syltpungen. Som att Eddie Meduza väckts från graven för att klottra ner några väl valda namn för bokens karaktärer och varelser. Men det är just det här jag gillar med Carlbergs berättelser. Han blandar skojfrisk humor med blodigt allvar. Det är stundtals poetiskt och tankeväckande för att i nästa stund handla om att köra räsersnabbt på moppe och göra ”örn örn”.

Jag tänker inte spoila sönder någonting men för mig känns det som att berättelsen om Benny Fimp är en metafor för någonting annat. Men jag väljer att inte gå in på exakt vad utan kan istället uppmana alla som gillar unika och säregna genremixar att verkligen ge Vägsjäl en chans. Det här är en minst sagt annorlunda roman med en helt egen stil som lika delar underhåller som väcker tankar och funderingar. Dessutom innehåller den Ålräven, en av de mest intressanta och underliga monster jag fått nöjet att läsa om i en bok.

Vägsjäl är en lysande debutroman som jag sent kommer att glömma och Lars Carlberg en författare jag fortsatt kommer följa med vaksam blick.

Titel: Vägsjäl
Författare: Lars Carlberg
Genre: Fantasy, dystopi
Utgiven av: Lionvalley Publishing
Utgivningsår: 2021

Konferensen av Mats Strandberg

En dysfunktionell arbetsgrupp på konferens blir jagade av en hämndlysten mördare. Nu måste de lära sig att samarbeta på allvar – om de ska ha en chans att överleva.

En grupp anställda på kommunens exploateringsenhet anländer till den pittoreska lilla stugbyn vid Kolarsjöns strand. De är där för att ha konferens om ett kontroversiellt projekt som väcker starka känslor, både på bygden och bland personalen.

Vad konferensdeltagarna inte vet är att någon iakttar dem från andra sidan sjön. Någon som är ute efter hämnd. När mörkret faller börjar de försvinna, en efter en.


Mats Strandberg tillhör numera en av mina favoritförfattare. Jag uppskattade visserligen Cirkeln (borde verkligen läsa klart hela Engelsforstrilogin någon gång) men det var först med Färjan och efterföljande Hemmet som han etablerade sig som en av de där författarna som jag verkligen inte vill missa en enda bok med. Den här gången har han tolkat slasher-genren med vad jag kan tänka Fredagen den 13:e och Halloween som stora inspirationskällor. En galen mördare och ett gäng färgstarka karaktärer som kämpar för sin överlevnad på en isolerad plats mitt ute i obygden. Kan det bli mer klassisk slasher?

Det som Strandberg gör så bra är hur han lyckas ingjuta liv i sina karaktärer. Jag både hatar och älskar dem. Igenkänningsfaktorn är hög och här finns arketyper som den gamla stofilen som tycker allt var bättre förr, till den karriärdrivna ”sköna” snubben och den blåögda ängsliga chefen. Det finns nästan något karikatyrlikt kring hur persongalleriet ser ut men Strandberg är mästerlig på att få mig att bry mig om dem alla även när de beter sig som praktarslen. Det finns en förståelse för varför de handlar som de gör.

Konferensen är egentligen en rätt så okomplicerad bok. Mördaren lemlästar och har ihjäl personer ur gruppen en efter en utan pardon. Det finns ingen unik twist eller säregna drag i handlingen. Men jag är väldigt tillfreds med det. Jag hejar på några av personerna lite extra och klurar på vem mördaren egentligen är under resan. Boken är spännande, håller högt tempo och innehåller en del riktigt slafsiga scener. Styrkan är personporträtten som gör att jag verkligen känner för karaktärerna som drabbas och kan konstatera att Mats Strandberg behärskar även denna genre till nära perfektion.

Titel: Konferensen
Författare: Mats Strandberg
Genre: Thriller, slasher
Utgiven av: Norstedts
Utgivningsår: 2021

Slaktmarker av Jenny Lundin

Patrik Manfred är en finanskille som drömmer om pengar och framgång. När företaget han jobbar på tas över av en ny ledning får han chansen att visa vad han går för. I sin iver att visa sig duglig begår han ett ödesdigert misstag. Eller är det en komplott han utsätts för? En komplott orkestrerad av HR-chefen Lovisa Adler? När Patrik försöker ta sig ur knipan kastas han in i en malström av händelser som snabbt rör sig mot själva existensens utmarker.

Slaktmarker är en psykologisk skräckroman där gränsen mellan verklighet och hallucinationer är hårfin. En mardröm i vaket tillstånd där karriärstegen leder käpprätt ner till helvetiska domäner.


Swedish Zombie fortsätter rulla ut nya titlar i kortromanserien Den nya skräcken och jag gillar konceptet skarpt. Det finns ett stort habegär när de röda bokpärmarna enhetligt fylls på i bokhyllan. Omslagsdesignen på samtliga tre delar är läckra och innehållsmässigt håller de alla riktigt bra klass. Jenny Lundins debutroman är inget undantag.

Berättelsen är skriven i förstapersonsperspektiv och det passar finfint med tanke på hur mycket som rör sig i huvudpersonen Patrik Manfreds skalle. Jenny Lundin är duktig på att leka med mig som läsare. Vad är verkligt och vad är inte? Det är inte alltid helt enkelt att avgöra om det är i huvudpersonens psyke saker och ting sker eller i verkligheten. Det gottas inte heller i de blodiga scenerna. Detaljerna utelämnas och även om det finns obehagliga partier så skildras de på ett subtilt sätt.

Slaktmarker är en riktigt bra och stundtals läskig bok som lämnar en del öppet för egen tolkning. Bonusnovellen som avrundar boken tillför en extra dimension till huvudberättelsen och är riktigt smart implementerad. Språket är inte tillkrånglat utan jordnära och lätt att ta till sig. Det är stort fokus på Patrik Manfred och övriga karaktärer i berättelsen smyger mest kring i periferin utan att jag som läsare lär känna dem på djupet. Med tanke på hur handlingen fokuserar stort på huvudpersonen och att berättandet är i jagform så tycker jag det fungerar fint. Jag skulle snarare säga att det är en styrka att jag inte riktigt vet var sidokaraktärerna står utan istället bara bidrar till mystiken.

Jag fortsätter gärna bygga på traven med tjusiga böcker i bokhyllan. Den nya skräcken är verkligen här för att stanna. Slaktmarker är ytterligare ett bevis för detta.

Titel: Slaktmarker
Författare: Jenny Lundin
Genre: Skräck
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2021

Vänligheten av John Ajvide Lindqvist

En klargul, låst container.

En höstmorgon 2018 står den bara där, i Norrtäljes hamn. Ingen vet hur den har kommit dit. När den så småningom öppnas kommer dess innehåll att förvandla Norrtälje. Den vardagliga vänligheten börjar att vittra bort.

Under denna förändringens tid får vi följa sex personer runt 30 år som även de är stadda i omvandling. Max och Johan spelar minigolf och Pokémon Go och undrar när det verkliga livet ska börja. Siw och Anna går på gym för att bli av med sin övervikt. Marko och Maria flydde från Bosnien som små och har tillsynes lyckats väl i livet, men något gnager.

De arbetar som parkskötare, kassabiträde, äldrevårdare, bowlinghallsföreståndare, fondförvaltare och fotomodell. De är en omaka grupp vars inbördes relationer utvecklas och invecklas under berättelsens gång. Vänligheten är John Ajvide Lindqvists hittills mest ambitiösa genom­skärning av samtiden, i det mikrokosmos som heter Norrtälje. I slutändan handlar det om Vänligheten kontra Fasan.


”Min snällaste bok hittills”, så löd författarens egna ord om Vänligheten inför boksläppet. Jag var inte förvånad men aningen besviken redan innan jag läst en ynka bokstav. Jag vill inte läsa snälla böcker utan elaka böcker!

Platserna-trilogin inledde ett helt nytt författarskap och Vänligheten cementerar det hela ytterligare. Den renodlade skräcken har fått stryka på foten sedan JAL bestämde sig för att bredda sin stil och även om jag verkligen saknar mycket av det som fick mig att tokälska många av författarens tidigare verk är Vänligheten en bladvändare av rang.

Jag förundras över hur lättläst och engagerande en sådan här mastig tegelsten på drygt 700 sidor kan vara. Sidorna fladdrade verkligen förbi och karaktärerna är lätta att tycka om och spännande att följa. Aningen förvånande att JAL lyckas göra Pokémon Go och minigolf intressant att läsa om. De övernaturliga inslagen gör också sitt för att sätta lite extra piff på handlingen.

Det finns mycket att gilla med Vänligheten trots avsaknad av riktigt obehagliga läskigheter. Den spelar på ett brett känsloregister och blandar sorg, glädje och spänning på ett omtumlande sätt. En klart annorlunda och märkvärdig läsupplevelse som skakar om och berör.

Titel: Vänligheten
Författare: John Ajvide Lindqvist
Genre: Thriller, fantasy
Utgiven av: Ordfront
Utgivningsår: 2021

Berättelsen om blodet 1-4 av Anders Björkelid

Domen står fast. Böckerna om Sunia och Wulf står sig fortfarande efter fyra böcker som den bästa svenska fantasyserie jag har läst. Framförallt lyckas Björkelid alltid överraska mig med oväntade vändningar och scenarion. Berättelsen känns oförutsägbar och spännande rakt igenom. Jag är fortfarande helt tagen av Björkelids vackra språk, det är sagolikt, drömskt och levande. Hösthaggan, vitterspår, galgmän, hirdjägare, bitvargar, sommarynglet, vildeld och så vidare. Äventyret vimlar av udda skapelser och fascinerande ord.

Jag är så glad att jag gick utanför min komfortzon och läste en så kallad ungdomsfantasy. För även om böckerna förmodligen lämpar sig väl för yngre läsare så fann jag den fungera alldeles utmärkt att ta sig an för en fyrtioplussare. Förbundbryterskan är en synnerligen mörk bok med döden som ett ständigt närvarande tema och Frostskymning, den avslutande delen, känns stundtals hopplös och uppgiven. Det är långt ifrån en solskenshistoria.

I slutändan bildar de fyra böckerna en fantastisk helhet. De alla känns unika med varierad uppbyggnad och ton. Karaktärerna som griper tag är många, historien är svindlande och omvälvande. Jag kommer bära med mig den här bokserien länge.

Titel: Berättelsen om blodet 1-4
Författare: Anders Björkelid
Genre: Fantasy
Utgiven av: Natur & kultur
Utgivningsår: 2009-2014

Ljusare tider i januari

Dags att stryka ett streck över rövåret 2020 och blicka framåt. Redan januari känns mer hoppfullt med saker att glädjas åt. Viktigast av allt är att vaccinet börjar rulla ut på allvar och större doser är på väg. Om bara några månader kanske vi kan närma oss ett mer vanligt liv igen. Men tills dess är det bättre att bänka oss framför tv:n eller i läsfåtöljen.

Efter ett helt år av Marveltorka är det dags för premiären av WandaVision på Disney+ imorgon. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad man kan förvänta sig. En sitcom med twilight zone-vibbar sägs det. Det låter minst sagt snurrigt men jag är försiktigt optimistisk. Jag har verkligen saknat MCU och är uppenbarligen en av få som aldrig tröttnar på superhjältar. The Mandalorian spottade verkligen upp sig under den andra säsongen så förhoppningsvis kan Marvels första egna tv-serie fortsätta hålla fanan högt för streamingtjänsten.

John Ajvide Lindqvists nya roman Vänligheten släpptes bara för några dagar sedan. Han påstår själv att det är hans snällaste bok hittills vilket i ärlighetens namn gör mig aningen skeptisk. Jag vill inte ha snälla böcker, jag vill ha elaka böcker! Det är dessutom en riktig tegelsten med ungefär samma sidantal som Frostskymning, boken jag läser nu, vilket inte gör mig någonting om det är befogat. Jag läser allt med John Ajvide Lindqvist och det är oftast riktigt bra grejer. ”Platserna-trilogin” tog mig kanske inte riktigt med storm men hoppas på uppryckning med Vänligheten.

Också värt att nämna är säsong tre av Simpson-skaparnas trivsamma fantasyserie Disenchantment och Mikael Håfstroms sci-fi-rulle Outside the Wire med Anthony Mackie som android-soldat båda streamar på Netflix imorgon fredag.

Bokslut 2020

2020 års…


… tv-skräll: Queens Gambit
En tv-serie om schack, hur spännande kan det vara egentligen? Väldigt spännande tydligen! Jag satt som klistrad rakt igenom.


… asgarv: Black Metal Yeti
Det här är bästa sortens skräpig b-filmsbok rakt in i örat. Wanloo leker med alla klassiska klichéer och inslag från forna tiders mest usla science fiction, action och skräckverk. Det är överdrivet, urbota korkat och underbart underhållande.


… läsupptäckt: Berättelsen om blodet
Hittills den bästa svenska fantasyserie jag läst. Har bara den avslutande fjärde boken kvar nu och jag måste säga att det här är så skickligt berättat och fantasifullt att jag baxnar. Är så oerhört nyfiken på att se hur allt knyts ihop i den sista delen.


magplask: Se upp för Jönssonligan
Jag är ingen jättefan av de gamla Jönssonliganfilmerna men det här var oväntat trist och förutsägbart. Hade större förväntningar på denna med annars så duktiga Tomas Alfredsson bakom rodret.


… guilty tv-pleasure: Cursed
Sjukt Fånig, en del rätt usla skådespelarinsatser men likväl grymt underhållande. Cursed var en tågkrasch helt omöjlig att slita blicken från men i ärlighetens namn vassare än The Witcher och det mesta andra i genren på tv i år. Underskattad tramsfantasy värd att se.


… skräckis: Köttmarknad
På sätt och vis får jag vibbar av Tales from the crypt eller någon snarlik skräckantologiserie från nittiotalet. Det känns hemtamt och nostalgiskt. Det är en väldigt bra sak i mina ögon. Mysig slafsskräck när den är som bäst och en av mina bästa läsupplevelser under året utan tvekan.


… tv-skräll #2: Tales from the Loop
Att Simon Stålenhags mäktiga illustrerade bok skulle göra sig så bra som tv-serie var en stor överraskning för mig men älskade verkligen dessa små historier och hur det här vackra världsbygget kom till liv på dumburken.


… dystopi: Första hösten: Röd skymning
Jag älskar det mesta med det här på samma sätt som jag verkligen uppskattade föregångaren. Bra språk, en hissnande framtidsbild och karaktärer enkla att tycka om. För att inte tala om ”svajare” och läbbiga spindelmonster.


… återeende: The Boys
The Boys fortsätter ånga på och andra säsongen trumfar faktiskt den utmärkta första. Råbarkad, humoristisk och välgjord.


Bubblare (eller bra grejer som också bör nämnas som hastigast): Raised by Wolves, Framåt, Själen, Rött universum, Ozark, The Lighthouse, Us, The Mandalorian, Devs

Under 2020 har jag…
…sett 69 filmer och 32 tv-säsonger
…läst 14 böcker, 6 noveller och 2 serieromaner