”Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet”, smaka på den titeln. Det här är det första äventyret i något som författaren Mohamed Omar kallar en ”pulp fiction-serie”. Berättelsen är kort och skickades till mig i form av ett häfte på drygt 20 sidor. Omslaget etablerar stämningen direkt och är finfint illustrerad av serietecknaren Olov Redmalm.
Omar gör ingen hemlighet i att inspirationskällor som H. P. Lovecraft och Conan Doyle har influerat honom i arbetet med denna första novell om detektiven och professorn Frans Stenberg. I likhet med Sherlock Holmes är han en excentriker och en anmärkningsvärd klipsk person som dessutom har en medhjälpare vid sin sida. Det hela utspelar sig i Uppsala och även om jag inte har någon som helst kännedom om staden märks det att Omar är mån om att skapa en hög igenkänningsfaktor för dem som har bättre koll.
Jag är väldigt förtjust i konceptet. Man kan hävda att stölderna från Doyles kända karaktär är på tok för många men jag tycker bara det är charmigt. Ja, Charmigt, det är ett ord jag tycker lämpar sig väl för att beskriva vad jag tycker om ”Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet”. Det är en behaglig, lättsmält men mycket roande mordhistoria. Klassisk men med stort fokus på Uppsala som universitetsstad och med stor berättarglädje. Jag läser gärna fler noveller om Frans Stenberg i framtiden.
Novellen ges ut av Aguéli förlag och Mohamed Omars blogg hittar du här.
Jag har länge hävdat att Oskar Källner är en av Sveriges vassaste fantastik-författare och hans novellsamling ”Munins skärvor” är ett tydligt bevis på det. Det är någonting med Oskars texter jag går igång på och jag klurade länge på vad det är som gör att jag uppskattar hans verk så mycket. 
Två av mina svenska favoritförfattare som skriver science fiction har slagit sina påsar ihop och skapat denna lilla pärla till novell. Oskar Källner och Eva Holmquist uppmanade besökare på Steampunkfestivalen i somras att komma på fantasifulla sätt att bli dödad på. De två mest uppskattade bidragen skulle få äran att medverka i en science fiction-novell. 
”Kärlek i maskinernas tid” är alltså en novellsamling som lägger fokus på i synnerhet två ämnen: kärlek och science fiction. På bokens omslag är orden ”EROTIK”, ”ROMANTIK” och ”FANTASTIK” tryckta i versaler. Ska jag vara ärlig är det kanske inte en pitch som passar mig som handen i handsken. Jag har aldrig varit en fan av erotisk, eller för den delen, romantisk litteratur. 
Det var lite med en besviken känsla jag slog upp innehållsförteckningen till Caroline L. Jensens nya novellsamling. Av samtliga berättelser visade det sig vara en enda jag inte har läst sedan tidigare. Lyckligtvis råkade det vara en av de bästa i samlingen, nämligen titelnovellen – ”Rovdjur”. En fantasifull men likaså hemsk historia om en barnamördare, en blodtörstig haj och en hjälte vid namn Bob. Här visar Jensen upp en känsla för det oväntade och det är ett skickligt genomfört hantverk med många lager. En fullpoängare för mig utan tvekan.
Feministisk skräck. Det är så Susanne Samuelsson själv kallar sitt verk ”Kattmänniska”. En novellsamling i skräckens tecken där kvinnorna får ta plats och ges det utrymme männen så ofta lägger beslag på. Det är en fräsch och annorlunda samling berättelser långt ifrån traditionell rysarlitteratur – där monstren jagar tafatta flickor i skogen som ofta får agera rekvisita. Här är det kvinnorna som har sista ordet. Vilket visserligen inte alltid är till deras fördel.
Lagom till Halloween 
Dags att avverka den sista och avslutande delen i mitt episka (nåja)