Kategori: Nörd

Kärleksberättelse i galen sci-fi-värld

saga-no-killing

Det var med stora förhoppningar jag satte tänderna i Brian K. Vaughans och Fiona Staples science fiction-berättelse Saga. Tipset kom från Magnus Edlund på Twitter och med tanke på min nyfunna fascination för serieformatet nappade jag direkt. Lovorden var inte heller direkt måttliga utan antydde snarare att Saga är den bästa skiten som går att finna i serietidningsstället just nu. Jag köpte Magnus hyllningar, beställde det första albumet och visst rör det sig om bra skit.

Saga är en i grund och botten en kärlekshistoria förlagd i en alldeles underbar, men lika vansinnig, sci-fi-värld. Vaughan har själv pitchat serien som Romeo och Julia möter Star Wars möter Game of Thrones och det finns influenser från alla tre, men Saga står definitivt på egna ben. Här träffar vi på cyborger med tv-skärm-skallar, barbröstade spindelkvinnor, rymdskepp gjorda i trä, och det är just detta jag tycker är den absolut största behållningen i denna första volym. Det är fantasifullt, vrickat och totalt galet. Jag älskar världen som målas upp och Staples tecknarstil passar fint för att förmedla galenskapen. Den är lagom återhållsam och lyckas balansera det spektakulära med det mer ordinära på ett bra sätt.

Dialogen mellan det udda föräldraparet är snärtig och väldigt lättsam. Det är charmigt och inte speciellt allvarligt, även om de mer allvarsamma stunderna också dyker upp. Historien är simpel men ändå lagom tilltalande, det är som sagt den makalösa världen som spelar huvudrollen för mig. Tillräckligt mycket för att jag skulle sträckläsa albumet, leta upp den andra volymen och trycka på ”köp”-knappen på Adlibris hemsida ett par minuter senare. Jag vågar påstå att det är ett gott betyg.

Nycklar på vift

2688646-locke_key_1_welcome_to_lovecraft_hc_w_logos

Joe Hill har växt sig till en av mina stora husgudar. Ja, det har faktiskt gått så långt att han har knuffat ner sin gamla far (Stephen King) från tronen när det gäller vems verk jag ser fram emot mest numera. Hans debutroman En hjärtformad ask var en hygglig spökhistoria men det var med fantastiska novellsamlingen Vålnader och den psykologiska thrillern Horn jag blev frälst. Det var därför också oundvikligt att jag för en tid sedan nosade upp fler verk av samma herre, trots att de befann sig utanför den trygga boksfären.

Jag är ingen serieläsare av rang längre, när jag var yngre låg det travar av Marvels Universum, Spindel-Mannen, Läderlappen och X-en (ja, tidningarna hette faktiskt så då!) i mitt pojkrum. Men nu har jag hittat tillbaka och det tack vare Joe Hill, men också duktiga tecknaren Gabriel Rodriguez. Utöver sina romaner har Hill nämligen tillsammans med nyss nämnda Rodriguez skapat en grafisk roman (heter det väl nu för tiden?) kallad Locke & Key. Jag har än så länge läst de första tre volymerna och var fast redan efter de första sidorna.

Locke & Key handlar om familjen Locke som efter en tragisk händelse flyr hemmet, vardagen och all misär för att istället flytta in i det slottliknande huset Keyhouse i staden Lovecraft. Huset bär på många hemligheter men fram för allt på en mängd med mystiska nycklar. Rodriguez tecknarstil passar Hills berättande perfekt och det är fantasifullt, bisarrt och oförutsägbart. Locke & Key är en historia om hemligheter, mystik och levnadsöden. Om sorg och om en trasig familj som försöker att komma tillrätta med sina liv igen. Om att starta om på ny kula. Lika mycket om realism som magi.

Nu är jag som sagt inte speciellt bevandrad i seriernas värld längre (om jag ens var det förr) men jag har aldrig läst något liknande innan. Det fjärde albumet är beställt och jag väntar med spänning på att det ska dimpa ner i brevlådan. Samtidigt har jag återfått intresset för serier igen. Första volymen av Daniel Ahlgrens SH3, om ett superhjältegymnasium i Sverige (som jag upptäckte via finfina seriebloggen Shazam) och sci-fi-berättelsen Saga av Brian K. Vaughan (efter tips av Magnus Edlund) är båda beställda. Det finns så mycket mer där ute än jag kände till innan. Upptäckarlustan, och intresset för att finna nya spännande serier, har återigen väckts till liv.

Bucket list!

1. Skriva en BRA novell som jag vågar publicera eller skicka någonstans. Har under åren skrivit ett gäng noveller, men aldrig blivit nöjd.
Åtagandet kräver: Tid och beslutsamhet.
Procentuell chans att lyckas: 34%

2. Spela in en radioteater på podcast-vis. Gammal idé. Tema: svensk postapokalysm.
Åtagandet kräver: Tid, pengar och röstskådisar.
Procentuell chans att lyckas: 11%

3. Filma en dokumentär om indiespelsutveckling i Sverige.
Åtagandet kräver: Tid, utrustning, kunnande, pengar och kontakter.
Procentuell chans att lyckas: 7%

4. Skriva ett ytterst personligt brev till mig själv som jag inte ska läsa på tio år. En kul grej och fix idé. Jag ska banne mig göra det ikväll.
Åtagandet kräver: Tid.
Procentuell chans att lyckas: 89%

5. Spela in och släppa min musik. Har gjort musik i många år men aldrig något tillräckligt välproducerat.
Åtagandet kräver: Tid och pengar.
Procentuell chans att lyckas: 23%

6. Lära mig Photoshop. Jag suger på allt som har med design att göra. Det känns onödigt. Jag gillar ju design.
Åtagandet kräver: Tid.
Procentuell chans att lyckas: 40%

7. Rita en grafisk novell. En gång i tiden var jag hyfsat duktig på att teckna. Tror jag åtminstone.
Åtagandet kräver tid och kunskap.
Procentuell chans att lyckas: 18%

8. Raka av mig skägget. Jag har länge sagt att om jag lyckas väga under 90 kilo igen så kommer jag raka av mig skägget. Jag har fortfarande en bit kvar.
Åtagandet kräver: Beslutsamhet och diciplin.
Procentuell chans att lyckas: 64%

9. Väga under 90 kilo. Jag har länge sagt att jag ska raka av mig skägget om jag väger under 90 kilo. Senast i den föregående punkten.
Åtagandet kräver: Diciplin och beslutsamhet.
Procentuell chans att lyckas: 64%

10. Starta en cirkel av något slag. Inriktningen böcker, film, spel, öl eller brädspel spelar ingen roll.
Åtagandet kräver: Samordnings-skillz.
Procentuell chans att lyckas: 72%

Syskonkärlek i Brothers

Brothers_Hero

Josef Fares första spel, Brothers: A Tale of Two Sons, är inte bara intressant ur ett speltekniskt perspektiv utan lika mycket en estetisk fullträff och en berättarmässig triumf. Med oerhört enkla medel målar Starbreeze (505 Games) och Fares upp en värld som jag lockas in i, som jag vill upptäcka och utforska. De två syskonen stöter på bergstroll, jättar och sagoväsen som ofta härstammar från vår skandinaviska folktro, men det är inte bara från nordens berättelser utvecklarna hämtat inspiration, här finns tydliga influenser från stilbildande spel som Ico, Journey och ej ännu släppta The Last Guardian (kommer det någonsin att se dagens ljus?). Brothers är ett vackert, stämningsfullt men också finurligt spel.

Styrningen är till en början bökig och svår att få bukt med. De båda syskonen kontrolleras med varsin styrspak och axelknapp, en intuitiv och spännande lösning, ett sorts co-op för en person. Kontrollen ger upphov till en del riktigt intressant pussellösning och när den väl sitter är det inga som helst problem att hålla reda på de två bröderna. Problemen som syskonen ställs inför är aldrig av svårare sort men får mig många gånger att dra gillande på smilbanden. Lösningarna är alltid smarta och pusselmomenten blir aldrig upprepande, tråkiga eller frustrerande. Men den som letar efter utmaning får leta någon annanstans. Utöver den fiffiga kontrollen är Brothers ett spel som i första hand vill berätta en medryckande historia.

Äventyrets premiss är av enkel sort. Två bröder ska rädda sin döende far genom att finna en magisk dryck som kan hela honom. Men det är i syskonens relation djupet ligger. Under brödernas resa växer sig deras band starkare. Det är en historia om broderlig kärlek, ansvarstagande och saknad. Mot slutet satt jag med en klump i halsen och hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Brothers är en gripande berättelse, framförd med en för spelvärlden sällsynt avvägd fingertoppskänsla. Trots att det inte yppas ett begripligt ord under spelets gång får jag ut mer av de två till tre timmar som Brothers tar att klara än vad jag får i många, betydligt mastigare titlar, i speltid mätt.

Jalla Jalla och Kopps i all ära men Josef Fares bästa verk hittills stavas Brothers: A Tale of Two Sons.

Krokig väg för Justice League

justice-league

Vi vet alla hur det har gått för Marvel och deras ambitiösa långsiktiga mål. Planen med att introducera karaktärer i nya filmer för att slutligen låta alla samsas i den stora sammandrabbningen The Avengers blev en gigantiskt succé. Ett vanskligt projekt som i slutändan resulterade i nåt genialiskt. Åtminstone enligt fansen och Marvels numera (i ännu större grad) välfyllda plånbok. Utöver ett par mindre incidenter med Hulkens skådespelar-inflation har det hela gått relativt smärtfritt. Det är inte över än (är det någonsin det?) men den så kallade ”första fasen” har gått som på räls. Marvel kan lugnt fortsätta med sin plan för att introducera fler hjältar i nya filmer samt skapa uppföljare på redan existerande framgångsrika filmserier.

Det är inte en underdrift att påstå att det gått mer trögt för stora konkurrenten DC och deras mål med att låta Stålmannen, Batman med flera bilda superhjältekollektiv i form av Justice League. Det är uppenbart att DC inte riktigt haft samma framförhållning som Marvel och antagligen har idén om en crossover-film fötts långt senare (med kraftig inspiration från The Avengers såklart). Dessutom finns det flera problem med filmerna som skulle kunna bygga upp till en Justice League-rulle.

För det första har DC:s populäraste hjälte Batman bränt lite väl mycket krut i Nolans hyllade läderlapps-trilogi. Att inte få med sig Christian Bale till Justice League kräver att man nyetablerar Bruce Wayne och Batman i ny skepnad inför filmen. Något man försöker göra i uppföljaren till Man of Steel med en äldre Batman, där de båda ska göra upp. Rykten säger att det rör sig om en tolkning av The Dark Knight Returns av Frank Miller, eller åtminstone ska delar av den omtyckta berättelsen filmas. Nästa problem stavas Green Lantern. Filmen som floppade rejält och kallades en av det årets sämsta filmer. Personligen tycker jag kritiken var lite väl hård mot Ryan Reynolds tolkning av Gröna Lyktan. Töntig? Så in i helvete! Underhållande? Absolut! Jag hade en trevlig stund trots all tramsighet. Frågan är om Reynolds får en ny chans i en Justice League-film, mycket tveksamt. Att Reynolds själv verkar föga intresserad av att reprisera sin roll gör inte saken bättre.

Men jag tycker mig se en ny intressant infallsvinkel. Kan det vara så att DC tar tv-serie-formatet till hjälp för att bygga sin superhjälte-grupp? Arrow har fått ett hyggligt mottagande och nu snackas det om en spin-off-serie med Flash i huvudrollen. Jag tycker det låter rimligt att vi får se både Flash och Green Arrow i Justice League och i så fall finns det redan en stomme att stå på i och med etablerade tv-serier. Stephen Amell, som spelar Green Arrow är i vilket fall sugen. Frågan är om DC är sugna?

Vem blir Wonder Woman? Vilka hjältar plockar Zack Snyder in i sitt superhjälte-team? Kan DC lyckas lika bra som Marvel eller är projektet dömt att misslyckas? Frågorna är många men jag ser fram emot att följa allt som har med Justice League att göra, även i framtiden.

Roberts rollspelshörna

Ibland är kommentarer värda ett bättre öde än att förpassas till ett för många osynligt kommentarsfält. Häromdagen mottog nämligen min och Bergs (@ettglasjuice) podcast-sida Farfarsparadoxen en osedvanligt episk kommentar. Den sista delen av kommentaren handlade om postapokalyptiska rollspel och ger en fin liten guide i ämnet (detta med anledning av ett kommande avsnitt av podden med postapokalysmen som tema). Jag är bara tvungen att lyfta fram den! Här följer därför ”Roberts rollspelshörna” i näst intill oredigerad form, direkt tagen från farfarsparadoxen.se.

mutant20891-211x300Postapokalyps är inte en ovanlig genre inom rollspelen (och då menar jag förstås bordsrollspelen). Bara här i Sverige har vi en anrik historia som sträcker sig tillbaka till 1984 då rollspelet Mutant släpptes. Det utspelade sig i en postapokalyptisk värld där det förekom människor, mutanter (med antingen fysiska krafter som extra armar eller psioniska krafter, som telekinesi), robotar eller djurmutanter (människostora intelligenta varelser med antingen fysiska eller psioniska krafter).

Jämte rollspelet Drakar och Demoner kom det här bli det största svenska rollspelet och har funnits i flera inkarnationer. Mutant 2 var en fortsättning på första spelet och världen var lite mindre kaotisk då civilisationen sakta börjat återhämta sig. Därefter klev Mutant bort från postapokalypsen och blev ett cyberpunkrollspel och senare också ett renodlat SF-rollspel ute i rymden.

Först i början av 2000-talet återkom Mutant till den värld som presenterats i första Mutant. Det kallades då för Mutant: Undergångens arvtagare och delade många liknande drag med sin föregångare angående spelbara raser. Det utspelade sig i Pyrisamfundet (vilket var resterna av Sverige) och hade några ”stora” städer (vilket förstås är små i jämförelse mot de idag) där civilisation finns. Dock dominerades världen av glesbygd, byar och laglöshet. Lägg dessutom till ett flertal radioaktiva zoner med faror så har man ett ganska mysig värld för berättelser. Genom rollspelens böcker fanns det en genomgående metaplott (jfr. storyarc) som bidrog till att göra spelet riktigt populärt. När sedan företaget Järnringen inte förnyade licensen för spelet lades det ned till mångas sorg.

MA0_logotyp_3Dwebb

I år annonserades det dock ut en ny version av Mutant som gick under namnet År 0. Företaget som skulle ge ut det var Fria Ligan och de valde att crowdfunda en del av spelet. De ville ha 10 000 kronor. De fick nästan 180 000 kronor. Intresset för den postapokalyptiska genren är med andra ord riktigt stor bland svenska rollspelare.

Utöver Mutant fanns det ett annat rollspel i samma genre. Det hette Wastelands och släpptes 1990. Regelsystemet var svårare att greppa än i Mutant och vid den här tiden hade intresset för postapokalypsen blivit svalare (vilket var ett skäl till varför Mutant övergick till att bli ett cyberpunkrollspel). Världen hade invaderats av en utomjordisk ras som kallades för byrr och världen hade slagits i spillror. En del hade tur och fick leva i så kallade  plex (stadskomplex) med god levnadsstandard, men de flesta fick leva ute i de stora ”wastelands” som fanns kvar. Varken utomjordingarna eller städerna beskrevs i någon stor detalj i spelet. Fokus låg dock på mer Mad Maxig-action, vilket framhävdes med spelets slogan, ”No rules. No laws. Only chaos.” Trots att det aldrig slog igenom har spelet fått en kultstatus.

Sedan finns det andra rollspel som gränsar till genren, till exempel Splatter, men eftersom det är mer åt zombiekalypsen tycker jag vi lämnar det därhän och avslutar dagens lektion!

Tack Robert (@NateTraveller) Jonsson för fet kommentar och lärorik rollspelslektion!

Glänsande robotskräp

striker

Jag var och kikade på Pacific Rim igår kväll. Guillermo del Toros våta pojkdröm förverkligad på vita duken om gigantiska robotar som pucklar på lika gigantiska monster. Om jag ska vara hård så var den rent skräp och en kavalkad i ologiska plotholes (lika stora som monstren i filmen), urusla skådespelarinsatser, och någon egentlig handling såg jag inte röken av. Ändå kan jag inte förmå mig att ogilla den.

När jag satt där i biosalongen kunde jag nämligen inte undgå att drömma mig tillbaka till en tid då jag hade gråtit av lycka för att få se den här typen av påkostad robotaction förverkligad. Som 11-åring hade Pacific Rim varit skiten. Nog för att jag trots allt tyckte de överdrivna bataljerna var smått underhållande även som gråhårig 33-åring men tänkte hela tiden på hur jag skulle känna mig som någon av de där småkillarna på raden framför mig. Förmodligen hade de inga som helst krav på en intressant intrig, hyggliga rollprestationer och bra dialog. De ville se en skitfet monsterfilm, och det fick dem. De älskade den. Jag hörde hur de var eld och lågor när de reste sig och gav ifrån sig ett simultant “Wow!” när eftertexterna började rulla.

På ett sätt såg jag filmen för vad den var, en uttalad pojkdröm, del Toro har nämnt det själv. Synd att drömmen inte innefattade mer än en substanslös monsterslakt och imponerande jätterobotar. Då hade inte bara den 11-åriga pojken i mig jublat, utan också mitt vuxna jag.