Dags för nytt babbelavsnitt! Denna gång pratar vi om rykande heta Beyond: Two Souls men också om spel som lyckas beröra och skapa känslomässiga band. Robert Jonsson intervjuas om sitt kommande rollspel Leviathan och därefter tar en diskussion om crowdfunding vid. Vi tar också reda på vilken körsbärscola som verkligen smakar bäst, Dr. Pepper möter Cherry Coke i ett autentiskt blindtest! Men allt från tv-serien Awake till Malmös superhjälte ”Väktaren” avhandlas där emellan.
Josef Fares första spel, Brothers: A Tale of Two Sons, är inte bara intressant ur ett speltekniskt perspektiv utan lika mycket en estetisk fullträff och en berättarmässig triumf. Med oerhört enkla medel målar Starbreeze (505 Games) och Fares upp en värld som jag lockas in i, som jag vill upptäcka och utforska. De två syskonen stöter på bergstroll, jättar och sagoväsen som ofta härstammar från vår skandinaviska folktro, men det är inte bara från nordens berättelser utvecklarna hämtat inspiration, här finns tydliga influenser från stilbildande spel som Ico, Journey och ej ännu släppta The Last Guardian (kommer det någonsin att se dagens ljus?). Brothers är ett vackert, stämningsfullt men också finurligt spel.
Styrningen är till en början bökig och svår att få bukt med. De båda syskonen kontrolleras med varsin styrspak och axelknapp, en intuitiv och spännande lösning, ett sorts co-op för en person. Kontrollen ger upphov till en del riktigt intressant pussellösning och när den väl sitter är det inga som helst problem att hålla reda på de två bröderna. Problemen som syskonen ställs inför är aldrig av svårare sort men får mig många gånger att dra gillande på smilbanden. Lösningarna är alltid smarta och pusselmomenten blir aldrig upprepande, tråkiga eller frustrerande. Men den som letar efter utmaning får leta någon annanstans. Utöver den fiffiga kontrollen är Brothers ett spel som i första hand vill berätta en medryckande historia.
Äventyrets premiss är av enkel sort. Två bröder ska rädda sin döende far genom att finna en magisk dryck som kan hela honom. Men det är i syskonens relation djupet ligger. Under brödernas resa växer sig deras band starkare. Det är en historia om broderlig kärlek, ansvarstagande och saknad. Mot slutet satt jag med en klump i halsen och hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Brothers är en gripande berättelse, framförd med en för spelvärlden sällsynt avvägd fingertoppskänsla. Trots att det inte yppas ett begripligt ord under spelets gång får jag ut mer av de två till tre timmar som Brothers tar att klara än vad jag får i många, betydligt mastigare titlar, i speltid mätt.
Jalla Jalla och Kopps i all ära men Josef Fares bästa verk hittills stavas Brothers: A Tale of Two Sons.