Det var med stora förhoppningar jag satte tänderna i Brian K. Vaughans och Fiona Staples science fiction-berättelse Saga. Tipset kom från Magnus Edlund på Twitter och med tanke på min nyfunna fascination för serieformatet nappade jag direkt. Lovorden var inte heller direkt måttliga utan antydde snarare att Saga är den bästa skiten som går att finna i serietidningsstället just nu. Jag köpte Magnus hyllningar, beställde det första albumet och visst rör det sig om bra skit.

Saga är en i grund och botten en kärlekshistoria förlagd i en alldeles underbar, men lika vansinnig, sci-fi-värld. Vaughan har själv pitchat serien som Romeo och Julia möter Star Wars möter Game of Thrones och det finns influenser från alla tre, men Saga står definitivt på egna ben. Här träffar vi på cyborger med tv-skärm-skallar, barbröstade spindelkvinnor, rymdskepp gjorda i trä, och det är just detta jag tycker är den absolut största behållningen i denna första volym. Det är fantasifullt, vrickat och totalt galet. Jag älskar världen som målas upp och Staples tecknarstil passar fint för att förmedla galenskapen. Den är lagom återhållsam och lyckas balansera det spektakulära med det mer ordinära på ett bra sätt.

Dialogen mellan det udda föräldraparet är snärtig och väldigt lättsam. Det är charmigt och inte speciellt allvarligt, även om de mer allvarsamma stunderna också dyker upp. Historien är simpel men ändå lagom tilltalande, det är som sagt den makalösa världen som spelar huvudrollen för mig. Tillräckligt mycket för att jag skulle sträckläsa albumet, leta upp den andra volymen och trycka på ”köp”-knappen på Adlibris hemsida ett par minuter senare. Jag vågar påstå att det är ett gott betyg.