Hej! Jag som gästbloggar är A.R.Yngve. Jag kommer från Göteborg, så jag börjar förstås det här gästinlägget med en dålig vits:
En man går in på en bar med skylten ”ALLA SORTERS ÖL SOM FINNS”. Och han frågar: ”Har du gurk-öl?”
Bartendern ger honom en misstänksam blick och säger: ”Va? Vi kommer aldrig att ha gurk-öl, inte på en miljon år. ”
”OK”, säger mannen, ”jag kommer tillbaka.”
EN MILJON ÅR senare går samme man in i baren och frågar: ”Har du gurk-öl?”
Bartendern, en jättestor talande insekt, säger med surrande röst: ”Vad är ’gurk’? Har aldrig hört talas om det.”
Mannen suckar bittert. ”Vad är DET för en vissen slutpoäng, efter en miljon år?”
Bartendern rycker på sina små obrukbara vingar och säger: ”Vi fick slut på alla bra poänger för länge sen. Fattar du hur många humanoider som har kommit hit under den senaste miljonen år och väntat sig att få höra något roligt?”
Låt oss fundera lite på det här med lååång tid och lååånga perspektiv. Fast det är ju inte ”inne” med såna nuförtiden, när alla stirrar på sina smartphones jämt för den senaste minutens kattbild, och Donald Trump inte kan minnas vad han skrev på Twitter för en timme sedan. Numera är allt ”nu”.
Man kan säga, lite spetsfundigt, att vår tidsuppfattning har blivit primitiv och irrationell igen, efter att i hundratals år ha varit linjär och rationell.
I min favoritgenre Science Fiction har tidens natur stötts och blötts otaliga gånger. Ändå verkar SF-genren tidigt ha skapat ett internt ”tids-paradigm”: Tiden flyter framåt i en rak linje (under normala omständigheter); historien är ofattbart lång och universum oerhört gammalt i bägge riktningar; det finns bestämda datum för framtida händelser; både det förflutna och framtiden existerar på denna tidslinje och man kan resa dit; allting förändras över tid.
Vi som gillar skriven SF tycks ta detta för givet. Jag tror det ger oss ett lite speciellt sätt att se på världen.
I de flesta stamkulturer som ännu inte utvecklat skriftspråk, upplevs tiden inte alls som linjär. Uppfattningen om tid tenderar att vara i huvudsak cirkulär, cyklisk. Vår, sommar, höst, vinter, börja om.
Det förflutna är aldrig ”långt borta” i en stamkultur – det märks alltid på hur en stam återuppväcker en fejd med någon rivaliserande stam. Vad det än var som fick dem att hata den andra byn verkar alltid ha hänt precis igår. Ingen i en stamkultur säger någonsin ”Det var länge sedan, det är glömt och förlåtet.” Tidsaspekten är ett komprimerat ”nu”, som innehåller alla händelser – och all gammal ost, oavsett hur gammal.
Stamkulturer har en mycket dålig förmåga att uppfatta evolution eller utveckling. Saker och ting uppfattas som ”hur de alltid varit och kommer att vara”; ”så är det bara”. En primitiv bonde går inte och väntar på nya innovationer som ska röra om hans värld — han är ”fast i leran”.
När Mary Shelley skrev den första SF-romanen ”Frankenstein” i början av 1800-talet, var hon en modern människa i den meningen att hon växte upp i en skrivkunnigt samhälle, där människor var fostrade till linjärt tänkande och tidtabeller, och industrisamhället hade börjat med sin löpande-band-produktion (linjärt tänkande igen).
Shelley var ett barn av intellektuella som begrep historien som ett linjärt händelseförlopp, och hon kunde skilja på mytologi och historia.
Med andra ord, den som levde i samma tidevarv som Mary Shelley kunde lätt föreställa sig att vetenskapen i grunden skulle förändra samhället, att nya uppfinningar skulle komma, och att man borde förvänta sig att framtiden skulle vara annorlunda än det förflutna.
Under samma sekel kom Charles Darwins evolutionsteori — som inte hade varit möjlig innan forskarna riktigt hade förstått hur fantastisk gammal jorden var. (Kom ihåg att detta var innan forskningen fastställde jordens verkliga ålder. Du kunde fortfarande påstå att jorden var fem tusen år gammal utan att bli direkt utskrattad. I vissa delar av världen kan du fortfarande påstå det!)
Så det är nog ingen tillfällighet att SF började vid just den tiden. När människor blev medvetna om snabba förändringar i samhället, och kunde se historien i ”perspektivform”, som en linjär sekvens av händelser där det förflutna var radikalt annorlunda och fysiskt långt borta, och där samhället och naturen utvecklades, kom det sig naturligt för författare att föreställa sig eventuella framtida händelser och förändringar.
Kort sagt: att läsa och skriva SF handlar i grunden om att ha ”perspektiv på tillvaron” – att se längre än näsan räcker.
(En extrem version av detta är apparaten Vidgade-Vyer-Vortex i Douglas Adams’ ”Liftarens guide”-böcker, som VERKLIGEN hjälper en att ”få perspektiv på tillvaron”… med fatala konsekvenser!)
Det finns en ”avslöjande detalj” i SF-genren… som jag tror är ett ganska starkt bevis för min teori att de flesta SF-författare arbetar efter modellen av ”linjär tid”. Kan ni gissa vad det är?
Jo, det här: Från 1800-talet och framåt, har många SF författare insisterat på att använda specifika historiska datum i fiktiva berättelser som utspelar sig i framtiden.
Ur en bokförläggares synvinkel är det vanvett att börja en berättelse med ”det hände i framtiden år 1998” – för den berättelsen kommer oundvikligen att bli omodern år 1998… och ändå har vi hållit på så i över hundra år.
H.G. Wells startade detta med romanen ”Tidsmaskinen” (1895). I romanen anges EXAKT hur långt in i framtiden som huvudpersonen reser. Varför? Wells insåg väl att en tidsresehistoria som inte anger vart i tiden man reser, är meningslös. Det underliggande ”tids-paradigmet” finns där mellan raderna.
Lägg märke till att H.G.Wells inte spekulerar om möjligheten att ÄNDRA historien med tidsresor. Hans vision av tiden är dyster och fatalistisk: Mänskligheten utvecklas obevekligt — eller ”inavlas” — till två separata arter, arbetarklassen blir de underjordiska Morlockerna, överklassen blir de efterblivna Eloi, och till sist dör solen och allt liv upphör.
Med ”Tidsmaskinen” introducerade Wells de ”tre stora teman” i SF-genren som allihop är anslutna till mycket långa linjära tidsperioder:
1. Geologisk tid – miljontals år av historia, tillräckligt länge för att arter ska ändra sig, och stjärnor blir gamla.
2. Evolution – hur människan i grunden förändras med tiden och miljön.
3.Tidsresor – om tiden är en dimension – enklast uttryckt som en linje – så kan man resa i den.
Givetvis har andra SF-författare utvecklat dessa teman senare, men det gamla ”tids-paradigmet” tycks ännu vara starkt. Och var är det starkast idag?
I Kinas styrande kommunistparti. Låt mig förklara… med en länk till en nyhetsartikel daterad 13 april 2011:
”China Bans Time Travel Films and Shows, Citing Disrespect of History”
Marxistisk/kommunistisk teori delar många märkliga likheter med Science Fiction-genren.
Marxismen och kommunismen skapades också på 1800-talet. Karl Marx baserade uttryckligen sina teorier på en modell av historien som en utveckling på en rak linje, en ”oundviklig” social och teknisk utveckling som leder till ett annat, mer avancerat samhälle.
Så vi skulle kunna hävda att kommunismen är den första ”Science Fiction”-ideologin, eftersom den skildrar ett händelseförlopp som utspelar sig i linjär historisk tid, med en struktur som misstänkt liknar en SF-historia: ”Om det fortsätter så här, kommer det framtida samhället att bli en proletariatets diktatur.”
Därav kommer de kinesiska politrukernas oro: Om medborgarna i Kina tillåts föreställa sig att ändra tidslinjen och därmed avbryta den framtida kommunistiska utopins ”oundvikliga” ankomst, så är det en direkt utmaning mot den officiella doktrinen att det finns en fastsatt tidsplan.
Du ser inte något annat samhälle där regeringen oroar sig för att medborgarna kan resa i tiden!
Jag har själv skrivit en roman om tidsresor, THE TIME IDIOT (2011). Romanens huvudperson — eller antihjälte — tidsreser tvärs över hela mänsklighetens historia och trasslar till den så allvarligt, att han till slut hotar människosläktets fortsatta existens.
Huvudpersonen missbrukar sin tidsmaskin på ett katastrofalt sätt för att han – som så många andra nuförtiden – inte förstår tidens struktur och saknar kunskap om historia. På svenska skulle romanens titel förstås ha varit ”Tidioten”.
Jag undrar… håller vi själva på att bli ”tidioter”? Vilsna varelser som inte tänker på den avlägsna framtiden, vacklar omkring i ett ständigt ”nu” och inte har ett klart begrepp om vad historien är?
Jag skulle ha tänkt den tanken färdigt… men det kom just nåt jätteviktigt på min iPhone som jag måste kommentera. Vi ses på FacebookTwitterInstagramYouTubeReddit!
Jag har tidigare läst 
Jag är i mångt och mycket en stofil. Jag lyssnar fortfarande med få undantag på samma musik som när jag var femton, gillar samma typ av filmer, böcker och spel. Jag är med andra ord en nostalgiker. 
Likt innehållet i en klassisk fantasybok är det resan som fått allt för mycket fokus i fallet med De rotlösa. Resan fram till den här texten har nämligen varit anmärkningsvärt lång. I ärlighetens namn så lång att jag faktiskt har dåligt samvete över det. 
Om gästbloggare A.R.Yngve:
Om gästbloggare Lova Lovén: