Rättvis sönderdelning av besten Skorm

Besten Skorm har fallit för Hjältens svärd. Hans ofantliga lik ruttnar på Världsbergets sida. Alla vill ha sin del av kadavret: Trekvartsgudar, griniga kungar, illbattingar och slingrande världsfrätare. Det är upp till alfen Ulma att hålla ordning. Hon är räkenskapshållare, och hon ska ha en rättvis sönderdelning av Besten Skorm, om det så är det sista hon gör. Och kränga ål. Och Drank. Så man kan tjäna sig en hacka.

Och högt där uppe seglar Stora Världskorpen förbi.

En märklig berättelse som inte liknar något annat.

– – –

För ett tag sedan intervjuade jag Oskar Källner om hans satsning på ljudböcker och nu har jag tagit del av ett gäng av Fafner Förlags publicerade ljudnoveller.

Först ut är Rättvis sönderdelning av besten Skorm av Lars Carlberg. En konceptuellt finurlig idé om vad som händer efter att monstret är besegrat och hjälten lämnat kadavret att ruttna. Det visar sig att den dräpta jätten Skorms olika attribut är hett eftertraktade efter sin död, någonting som de sluga alferna drar stor nytta av.

Simon Väderklint som berättare är vansinnigt underhållande. Han härmar, lever sig in och gör sig till på de mest oefterhärmliga vis. David på oarya.se har redan sagt det på bästa sätt och jag kan bara instämma.

Det är en av de mer inlevelsefulla och skruvade inläsningar jag hört. Jag kan verkligen rekommendera alla som gillar fantasy av det mer humoristiska slaget att lyssna på denna lilla guldklimp. Både på grund av den knäppa skrönan men lika mycket med den stolliga inläsningen i åtanke.

Titel: Rättvis sönderdelning av besten Skorm
Författare: Lars Carlberg
Genre: Fantasy
Utgiven av: Fafner Förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Storytel, Bokus och Adlibris med flera

Ett hjärta åt helvetet

”Han hade begått ett misstag när han öppnade Lemarchands ask. Ett mycket förskräckligt misstag.”

Girighet och kärlek, kärlekslöshet och förtvivlan, åtrå och död, liv och fångenskap, krokar, kedjor och blod: Clive Barkers blodisande mästerverk om förbjuden åtrå och fruktansvärd återuppståndelse som låg till grund för filmen Hellraiser.

Frank Cottons omättliga aptit på smärtans mörka njutningar ledde honom till mysteriet med Lemarchands kub, och därifrån till en död som bara en störd själ kunde tänka ut. Men hans brors kärlekstörstande fru, Julia, har upptäckt ett sätt att återuppväcka Frank – men priset blir blodigt och fruktansvärt … och det kommer definitivt kosta så in i helvete.

– – –

För att vara en person som är så pass insnöad på skräck så känns det lite skämmigt att erkänna att mitt intag av texter från Clive Barker är få till antalet. Två böcker i Abarat-serien, The Great and secret show och ett par noveller från The books of blood är allt jag fram tills nu mäktat med. När jag fick nys om att skräckfarbrorns kanske kändaste verk, The hellbound heart fått sig en nyöversättning, kändes det lämpligt att bättra på min Barker-kunskap.

Ett hjärta åt helvetet är alltså den svensköversatta förlagan till filmen Hellraiser. Förmodligen den historia han är mest förknippad med och av många betraktat som den bästa filmatiseringen av hans böcker. Det är en kort men naggande god berättelse och innehåller några av de mest klassiska monstren i filmhistorien. Cenobiterna med Pinhead i spetsen är ohyggliga skapelser som dröjer sig kvar i minnet. Med genomborrande krokar och spikar i ansiktet, klädda i kläder som hämtade från någon mardrömslik bdsm-butik, var de på sin tid unika och betraktas än idag som ikoniska skräckfigurer.

Boken behandlar ämnen som åtrå, njutning och jakten på något ouppnåeligt. Det är en tämligen enkel liten historia men en väl uttänkt sådan. Tät och suggestiv. Clive Barkers prosa har något poetiskt över sig samtidigt som det stundtals är blodigt och brutalt. Jag tycker mig också ana en humoristisk ton i sättet hur vissa scenarion skildras, men mest är det tungt och mörkt.

En stor eloge till Vertigo förlag som ger fler chansen att upptäcka detta verk. Boken är smakfullt designad och illustrationen av Lars Krantz är oerhört läcker. Caroline Grimwalker verkar också gjort ett bra jobb med översättningen. Jag önskar att fler svenska förlag vågade ge ut utländska skräckförfattare som inte heter Stephen King.

Titel: Ett hjärta åt helvetet
Författare: Clive Barker
Översättning av: Caroline Grimwalker
Genre: Skräck
Utgiven av: Vertigo Förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Första hösten – Blå gryning

När skördarna förstördes oroade sig alla för vintern. Så naivt. De flesta skulle inte överleva hösten.

Stockholm. De nya blommorna spränger igenom ännu en trottoar och Livsmedelsverket kallar till krismöte. Vad gör man när de blå blommorna inte kan sorteras ut från skördarna? När gräset har försvunnit och kornas mjölk är ljusblå?

Ändå är det inte vad de borde fokusera på. Hösten är här och Lisen är forskaren som först ser förändringen. Inte som hon skulle önska under ett mikroskop. Hon ser den i sig själv.

Första hösten är en dystopisk skräckroman som skickligt väver in vår tids vetenskap i en verklighet bortom de mest groteska mardrömmar.

– – –

För inte allt för längesedan fick jag leta med ljus och lykta efter svensk apokalypslitteratur, men nu är det andra tider! Lars Widerängs Sjärnklart-trilogi, Lova Lovéns Trojanerna och K.G. Johanssons Biotika är bara några av senare års domedagshistorier från vårt avlånga land. Berättelserna om hur jorden går under poppar upp som svampar i skogen, och som jag älskar den här trenden.

I Första hösten är det inga svampar i skogen som vänder upp och ner på tillvaron, men inte långt därifrån. Det är en ny typ av blomma som sprider sig över Sverige och Europa. Forskarna står handfallna och när människorna smittas, men också börjar förvandlas, är epidemin och samhällets kollaps ett faktum.

Boken är snyggt konstruerad och växlar mellan tre huvudpersoner som upplever undergången från olika perspektiv. Ett författargrepp jag verkligen gillar. Emmelie Pettersén Uggla behärskar verkligen upplägget bra. Jag lär känna karaktärerna och de är tydligt porträtterade. Vem älskar inte 15-åriga Charlys överanvändande av tillägget ”ap”- i alla dess former? Uttryck som ”apsvett” ramlar ut så fort hon öppnar munnen. Sjukt charmigt. Adam är till en början ett stort arsle men min förståelse och inställning till honom som karaktär hinner ändra sig under äventyrets gång. Detsamma gäller Fredrik och Lisen. Det finns gott om intressant karaktärsutveckling.

Texten är för övrigt rak, enkel och medryckande. Kapitlen är korta och avslutas sällan utan en subtil cliffhanger som får mig att prompt vilja läsa vidare. Tempot är högt och berättelsen tappar inte fart en enda gång. Jag får som läsare aldrig tid till att hämta andan. Inte mig emot, speciellt när det är så här spännande och actionfyllt. Det är en orgie i blodiga slagsmål, hisnande flyktscener och monstermetamorfoser.

Författaren har skapat ett scenario som känns kittlande och trovärdigt. Inte minst de vetenskapliga bitarna, som förmodligen har krävt en del research. Jag köper allt med hull och hår, även om det såklart inte är förankrat i en realistiskt framtidsbild. Men vad vet jag. Ett muterat växtvirus och domedagen kanske är närmare än de flesta av oss tror?

Det är precis så här jag vill ha min apokalypshistoria serverad. En smart idé om hur det skulle kunna gå till när världen går under, bra karaktärer och makabra body horror-inslag som får det att vändas i magen. Rubbet sitter som en smäck.

Jag har dessutom förstått att en fortsättning är på gång, vilket gör mig väldigt glad. Det här är så förbaskat rakt upp min gränd att jag bubblar lite inombords när jag nu i efterhand tänker på boken. Klart jag vill ha mer av detta! Förvridna mardrömsmonster, en till synes hopplös framtid och människor som beter sig som svin när civilisationen rämnar.

Låter det inte helt underbart?

Titel: Första hösten – Blå gryning
Författare: E.P. Uggla
Genre: Undergångsskräck
Utgiven av: Visto Förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Inga kelgrisar, inga styvbarn

Ett typiskt hyreshus. En trappuppgång med fyra lägenheter. Här bor den lätt autistiska Anna, den lille pojken Kasper som stundom söker tillflykt hos henne, och den äldre kvinnan Astrid, vars 40-årige son fortfarande bor hemma. På utsidan liknar det gula tegelstenshuset en folkhemsidyll, men innanför väggarna lurar mörk ondska och fasansfulla intentioner.

Vem är det som i skydd av mörkret iakttar Anna genom fönstret om kvällarna? Och vilka är det som i hemlighet besöker Astrid varje dag?

Sakta men säkert förs läsaren djupare in i husets hjärta där skuld och skam, vrede och galenskap tränger in i varje lägenhet och ställer alla inblandades tillvaro på ända. Samtidigt sänker sig en stank av förruttnelse över byggnaden. En stank av ruttnande lik.

– – –

Inga kelgrisar, inga styvbarn är verkligen nyskapande och välskriven, men kanske allra mest en bok som befolkas av ett fantastiskt karaktärsgalleri. Alla de människor som bor i hyreshuset, där i princip hela berättelsen utspelar sig, känns levande och karismatiska. Sigesgård har samlat en grupp personer som alla är annorlunda och står ut, men de är också imponerande övertygande trots sina absurda handlingar.

Sonen som är en vidrig skapelse, pervers och otäck. Den udda fågeln Anna som inte förstår sig på andra människor alls. Vaktmästaren Terry som tar sitt jobb på överdrivet stort allvar. Tanten Astrid som hänger med ett gäng råttor i sin lägenhet, och mal köttfärs av någonting man vanligtvis inte mal köttfärs av.

Det som sker mellan hyreshusets väggar är bisarrt och obehagligt. Sigesgård levererar ett flertal scener som dröjer sig kvar, äcklar och skapar avsky. Men även om läsningen kantas av mörker och motbjudande omständigheter finns där också stunder av medmänsklighet och humor. Att Inga kelgrisar, inga styvbarn är författarens debut märks inte alls. Det här är en bok med många skopor pondus och hantverksskicklighet. För dig som inte räds lite äckel är det här en bok som verkligen måste införskaffas. Jag ser verkligen fram emot att läsa mer av Cia Sigesgård framöver.

Titel: Inga kelgrisar, inga styvbarn
Författare: Cia Sigesgård
Genre: Folkhemsrysare
Utgiven av: Kalla kulor/Southside Stories
Utgivningsår: 2014
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Har du sett dessa fem tentakelrullar? #2

Dags för en ny omgång med tips på filmer innehållandes tentakler. Uppställningen är av skiftande kvalité men alla innehåller en rejäl dos av av slemmiga tentakelmonster och det är det viktiga eller hur? Missa inte del ett av denna artikelserie för fler ringlande monsterrullar.


The Void (2016)
Splattrig indieskräck från Kanada med influenser från The Thing och H.P. Lovecraft. Coola praktiska make up-effekter av den gamla skolan men handlingen är förutsägbar och skådisarna övertygar inte. Men ett fint hantverk är det trots en förmodad minimal budget och filmen är klart sevärd. Tentakler och slafs finns det gott om.

Trailer och IMDB-länk


Hotet från Underjorden (1990)
En av de bättre monsterskräckisarna av det komiska slaget under 90-talet. Håller bra än idag. Har fått massvis med uppföljare och en egen tv-serie. Ingen av dessa kan mäta sig med originalet dock. Monstren ser ut som stora köttfärslimpor som rör sig under marken och sträcker ut långa tentakler för att dra in sina byten i den näbbliknande käften.

Trailer och IMDB-länk


The Host (2006)
En sydkoreansk monsterrulle som inte sparar på krutet. Så långt från den krypande och suggestiva skräcken man kan komma. Den apfula cgi-varelsen med en tentakellik svans som grabbar tag i sina offer, visas upp i all sin prakt under filmens första minuter. En uppfriskande och actionfylld ”creature feature”.

Trailer och IMDB-länk


From Beyond (1986)
Baserad på H.P. Lovecrafts novell. En riktig b-film som underhåller på många nivåer, främst på grund av alla fåniga monstereffekter och absurda scener. Mycket gore och slapstick samt en hälsosam dos av tentallika utväxter förekommer.

Trailer och IMDB-länk


The Thing (2011)
Den underskattade prequel-filmen till Johan Carpenters fantastiska rulle. Inte lika vass som 1982 års mästerverk men jag blev förvånad över hur mycket jag diggade denna slemmiga body horror-skräckis. Proppad med snygga effekter och groteska varelser, som givetvis är försedda med en bunt virvlande tentakler.

Trailer och IMDB-länk

För gudinnan

Ett London där solen har gått ned. En värld i evig skymning och dimma. I en exklusiv takvåning högt ovanför Canary Wharf väntar Tiphany Reeder. Adam, den kanske största filmstjärnan någonsin, ska komma på middag. Väntar gör också Tiphanys väninna Tipper, som ska delta i middagen via bildskärm. De tre ska prata gamla minnen och försöka hitta tillbaka till känslor de haft för varandra. I över ett århundrade. Det kommer att bli en lång natt.

Romanen För gudinnan är en gotisk kärlekshistoria baserad på skräckrollspelet KULT. Det är en spektakulär skräckroman och en vandring genom en värld där tid och rum börjat falla samman. Anders Fager lämnar här den realistiska skräcktraditionen från Samlade svenska kulter, och tar med dig på en hisnande resa olik allt du tidigare varit med om.

– – –

Jag blev aldrig någon inbiten rollspelare under glansdagarna på åttio- och nittiotalet. Flera i min umgängeskrets spelade framförallt Mutant men själv blev det bara några enstaka partier. Jag harvade mest på med Drakborgen och några soloäventyr i stil med Ensamma vargen. Inte för att jag inte gillade konceptet med rollspel, det var bara någonting som fanns där i periferin. Jag kände till mediets existens, doppade tårna i det som hastigast, men fastnade aldrig riktigt. För gudinnan bygger just på ett rollspel, närmare bestämt Kult. En för mig helt okänd rollspelsvärld och mytologi. Jag kan därför inte se de referenser eller den inspiration som kommer från förlagan.

Det är en egendomlig berättelse och inte alls det jag väntat mig. Efter min intervju med författaren var jag inställd på en rätt blodig och rättfram kärlekshistoria. Det pratades om inspirationen från Clive Barker med gotiska platser, svart läder, köttkrokar och allt vad det innebär. Och visst, allt det där återfinns i boken, men fokus ligger på maktkampen mellan Tipper, ett gudalikt väsen, och Tiphany, som är lite av gudinnans gunstling. Också hon besitter förmågor utöver det vanliga. De båda tävlar om den världsberömda skådespelaren Adams kärlek och gillande. Återblickar varvas med klumpiga kärleksförklaringar från dem båda och allt utspelar sig i en bisarr värld i förfall.

Med För gudinnan har Anders Fager skrivit en roman som inte påminner om någonting jag tidigare läst från hans penna, eller från någon annans penna heller för den delen. Jag gillar när författare experimenterar med sitt skrivande men här blir händelseförloppet stundtals för ogreppbart för mig. Jag har svårt att hänga med i svängarna när berättelsen kastar sig mellan olika scenarion och skådeplatser. Jag kan inte riktigt få kläm på hur världen fungerar eller varför den ser ut som den gör. Kanske hade det blivit lättare med bättre förkunskaper om Kult-universumet?

Trots det har jag kul när jag läser. Anders Fager ångar på i sedvanlig stil med sin febrigt intensiva berättarstil, mer påtagligt nu än någonsin innan. Lika sofistikerat som kaosartat. Det händer mycket i förbifarten och är till en början snurrigt när berättelsen hoppar mellan årtalen och karaktärerna stöter på varandra under olika omständigheter. I ärlighetens namn kände jag mig rätt vilsen under de första hundra sidorna. Men det där ordnar upp sig när jag börjar förstå hur allt hänger ihop. Tipper och Tiphanys rivalitet är spännande att följa och jag är smått betuttad i deras vrickade personligheter. De är mäktiga kvinnor med världen som deras egna lekplats där de kan göra vad de vill, men ändå småaktiga och lömska. Det är inte den starkaste läsupplevelsen jag tagit del av från Fager, men heller inte en som jag velat vara utan. En unik och helt skruvad sådan dessutom.

Titel: För gudinnan
Författare: Anders Fager
Genre: Skruvad skräckromans
Utgiven av: Fria Ligan
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

De mörkermärkta

I ett vårkallt Stockholm sker en serie mord som till en början inte verkar ha något samband. En sömnlös taxichaufför. En alkoholiserad före detta psykolog. En psykiskt sjuk kvinna på ett behandlingshem. Tre människospillror förenade i sina olycksöden.

När polisinspektör Iris Riverdal får fallen på sitt bord ställs hon inför en gåtfull mördare, en undflyende skepnad med dunkla metoder och okända motiv. Och bakom honom anas en ansiktslös ondska bortom alla begrepp.

Gradvis går det upp för henne att morden har rottrådar långt tillbaka i tiden, trådar som också löper in i hennes eget liv.
Samtidigt samlas en krets människor för att bekräfta det de redan anat. Det förflutnas skugga har kommit tillbaka för att förgöra dem, de mörkermärkta.

– – –

Det är sällan jag läser deckare eller kriminalare numera. Jag har plöjt min beskärda del och jag fattade aldrig tycke för genren. De mörkermärkta verkade på förhand vara just en bok om snutar och mystiska mord men lockade också med ett stänk av paranormala element. Dessutom är den ena halvan av författarparet känd för mig sedan tidigare. Johannes Pinter har gått från klarhet till klarhet och golvade mig på riktigt med vampyrskräckisen 1007 medan Mattias Leivinger är en ny bekantskap. Skulle detta ändå räcka för att tillfredsställa mina vanligtvis så snäva läskriterier? När jag blev kontaktad och erbjuden ett recensionsexemplar var jag aningen skeptisk men valde efter lite betänketid att tacka ja.

Boken börjar på traditionellt vis med en mordgåta, en plågad polis och allt det där jag förknippar med svenska deckare. Men det tar snabbt fart och när den misstänkta mördaren och de ockulta inslagen introduceras är jag fast. De oförklarliga morden, polisen Iris mystiska förflutna och de övrigas agendor flätas proffsigt samman. Karaktärerna är intressanta och jag vill veta mer om samtliga. Språket är enkelt, avskalat och rappt. Jag imponeras över hur välskrivet och snyggt berättat det är. Min känsla är att författarna kompletterar varandra väldigt bra. Det var verkligen svårt att slita sig från boken.

De mörkermärkta passar förvisso till stor del in i deckarmallen men innehåller tillräckligt med mystiska inslag och övernaturligheter för att hålla mig intresserad. Det är en väldigt spännande roman och trots mina fördomar om genren var det en ren fröjd att ta sig an Leivinger och Pinters samarbete. De fantastiska komponenterna ger den där lilla extra kryddan till berättelsen och det känns aldrig krystat eller konstigt. Det här är en perfekt start på en riktigt läsvärd trilogi och jag ser fram emot att ta del av kommande böcker i serien.

Titel: De mörkermärkta
Författare: Mattias Leivinger och Johannes Pinter
Genre: Thriller
Utgiven av: Piratförlaget
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Nördarnas tv-guldålder

Vi lever verkligen i en tv-guldålder just nu. Det är lätt att glömma av hur det såg ut för bara fem år sedan. Tv-tablåerna och streamingtjänsterna svämmar över av de genrer som de stora produktionsbolagen inte ens tog i med tång tidigare. Superhjältar, skräck, fantasy och science fiction är vardagsmat numera. Den här våren och tv-sommaren har levererat med råge i dessa genrer.

    Rick and Morty fortsätter att leverera humorguld. Säsong tre är starkast hittills.
    Den första säsongen av The Handmaid’s Tale var en av de bästa tv-upplevelserna i år. Skrämmande, gripande och fantastiskt välgjord.
    Preachers andra säsong var lite skakigare än säsong ett men fortfarande sevärd och underhållande.
    Rymdoperan The Expanse övertygade än mer i den andra säsongen. Bättre karaktärsutveckling och starkare framåtrörelse i berättandet.
    Den näst sista säsongen av Game of Thrones var den mest storslagna hittills, men aningen mer förutsägbar och inte lika omvälvande som tidigare.
    Rebooten av The Tick kändes som en frisk fläkt bland alla gravallvarliga superhjälteserier. Avkopplande med glimten i ögat.
    Säsong tre av The Leftovers blev en värdig avslutning för HBO:s mystiska dramaserie.
    Legion och American Gods har jag tidigare nämnt men tål att nämnas igen. Tillsammans med The Handmaid’s Tale kvalar dessa in som de bästa nya tv-serierna i år.

I höst kommer jag följa Star Trek: Discovery, Jordskott, The Punisher, Stranger Things, Inhumans och The Shannara Chronicles. Om The Gifted visas på någon svensk tjänst kommer även denna att spanas in. Och så fort jag är klar med överraskningen Ozark ska jag dessutom ta tag i nya säsongen av Twin Peaks. Det finns att göra i höst och vinter också.

De förjagade

Med De förjagade har Mikael Strömberg klivit ur sin bekvämlighetszon. Hotbilden kommer inte från några vättar, varulvar eller annat oknytt den här gången. Boken utspelar sig under vintern 1917 där ett band med svenska soldater får i uppdrag att överlämna hemliga varor till ryssarna vid en utpost i Norrbotten, nära gränsen till Finland. Men när de kommer fram till lägret finner de spår av strid. Utposten har blivit attackerad och uppdraget tar ny form. Nu gäller det bara att överleva.

De förjagade bär färre skräckelement än Strömbergs tidigare romaner. Det finns ett okänt hot i berättelsen, men ett otippat sådant. Jag blev faktiskt rejält överraskad när avslöjandet dök upp en bit in i boken. Sedan är jag alltid förtjust i berättelser om grupper som utsätts för stora påfrestningar på en isolerad plats. Men i alla sådana scenarion är det viktigt att karaktärerna känns trovärdiga och jag tycker Strömberg har lyckats bra på den punkten. När medlemmarna i gruppen vänder sig mot varann är det som mest nervkittlande och motiveringarna till varför känns övertygande.

Som hantverk betraktat är det här förmodligen Strömbergs bästa hittills. Boken är stilsäkert skriven och dialogen känns så där torftig som jag kan tänka mig att det lät under den här perioden. Likaså vad gäller militärjargongen. Berättelsen har ett budskap om medmänsklighet och även om jag är aningen besviken på att de övernaturliga inslagen och skräcken fått ta ett steg tillbaka bjuder De förjagade på riktigt bra spänning rakt igenom.

Titel: De förjagade
Författare: Mikael Strömberg
Genre: Thriller
Utgiven av: Lind & Co
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Snösommar

Snösommar är alltså uppföljaren till Kleptomania. Med den första boken etablerades en besynnerlig version av Sverige. Linus Kaiser, mannen som byggt ett luftskeppsimperium på en stulen trollskatt är numera död. Landet har förvandlats till en iskall, snötäckt plats med ekonomin körd i botten. Ingra Varg, som är den enda som känner till hemligheten bakom Kaisers förmögenhet, vaknar upp ur sin koma. Regeringen har flytt Sverige och styr landets sparsmakade finanser från ett mer beboeligt Danmark. När finansministern Erik Skog får nys om var skatten finns startar en desperat jakt på att finna och hämta hem det som återstår av den.

Kleptomania var en stor överraskning för mig. Kristina Hårds alternativa Sverige med troll, ett manipulativt skogsrå och de förunderliga varelserna kallade skräp, var lätt att förälska sig i. Som en vuxensaga omöjlig att lägga ifrån sig. Uppföljaren är mörkare och scenariot känns mer dystopiskt. Sverige har förvandlats till en helvetisk plats och jag ser många likheter med Westeros och hur Game of Thrones har utvecklat sig där vintern och kylan helt har tagit över.

Återigen är det avsnitten med trollen som verkligen griper tag i mig. Historien om Halvar, som växt upp bland dessa brutala väsen, om Claudias hemska öde och relationen dem emellan. Men berättelsen har flera intressanta sidospår. Lägret med soldater som jagar troll, finansministerns jakt på att finna guldskatten och kronprinsessan som får hjälp att ta över tronen från oväntat håll.

Med trovärdiga karaktärer, ett suveränt världsbygge och ett högt tempo i berättelsen lever Snösommar upp till hypen. Efter katastrofen-vibbarna är starkare och hopplösheten är mer påtaglig. Det här är en mer komplex bok än föregångaren och insatserna har trappats upp. Det finns gott om händelser som engagerar och överraskar. Precis som det ska vara.

Den tredje och sista delen Blodkraxa släpps någon gång under 2018.

Titel: Snösommar – Arvet efter Kaiser II
Författare: Kristina Hård
Genre: Science fiction, fantasy
Utgiven av: Mörkersdottir förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris