The Cape (ej att förväxla med tv-serien The Cape) är en klassisk antihjälte-berättelse. Ung pojke finner en speciell förmåga, pojke växer upp och blir man, olycksbådande förvandling sker när hämndbegär och mörker förvränger mannens sinnen. Vi har sett det förut i Breaking Bad, Falling Down och i liknande fall där människor går över gränsen, tappar greppet.
Det första numret är serieadaptionen av Joe hills novell med samma namn som återfinns i novellsamlingen Vålnader, medan efterföljande fyra nummer är en fortsättning, som tar historien om den flygande galningen vidare. Även om jag inte tycker att säcken knyts ihop på ett tillräckligt tillfredsställande sätt är det en behagligt mörk serie som skildrar en ung människas förfall på ett övertygande vis.
Film:
Grabbers (Netflix US)
Du gör mig galen (Netflix)
Kortfilm:
Cargo
TV:
Äkta Människor Säsong 2 (SVT)
Ettor och nollor (SVT)
House of Cards säsong 1 (Netflix)
Arrow Säsong 1 (Netflix US)
Vikings Säsong 1 (HBO Nordic)
Romaner:
Galtmannen – Love Kölle
Noveller:
Mättnad – Susanne Samuelsson
Azathoth – HP Lovecraft
Serieromaner:
Fables Vol. 1 (#1-5)
The Wake Part 1 (#1-5)
Spel:
Skylanders Swap Force
Kommentar:
Sjukdomar gjorde att det blev en del tv-tittande denna månaden. Förvånande nog visade sig superhjältesåpan Arrow gå från ”bra” till ”riktigt bra” i den avslutande delen av första säsongen. Jag kommer definitivt fortsätta följa denna. Likaså Vikings och House of Cards. Läste nyligen klart Galtmannen av Love Kölle, årets första roman. Mer om den i ett separat inlägg. The Wake är en av årets hittills bästa serieromaner och jag ser fram emot fortsättningen. Undervattensskräck ftw!
”Legends of exile” heter den första samlingsvolymen med långköraren ”Fables”. En serie som nyligen blev spel i Tellltale Games regi och som funnits i tidningsställen sen 2002 i USA. Handlingen kretsar kring ett gäng karaktärer vi känner igen från sagornas värld. Figurer som ”Stora stygga vargen”, ”Snövit” och ”Odjuret” har alla blivit förvisade till ”vår” värld och ett samhälle kallad ”Fabletown” beläget i New York. De här första fem numren kretsar kring en mordgåta och i huvudrollen ser vi ”Bigby”, mer känd som ”Stora stygga vargen”, som snokande detektiv.
Jag blev nyfiken efter att ha satt tänderna i spelförlagan som är omdöpt till ”The wolf among us”, och ville utforska den till synes fascinerande världen lite närmare. Men jag måste säga att jag blev lite besviken. I ärlighetens namn tycker jag att spelet etablerar världen bättre än vad serieoriginalet gör. Nu skrapar visserligen bara dessa inledande numren på ytan vad beträffar karaktärer och den situation de olika sagofigurerna befinner sig i. Men jag känner att min framtida dos av serien lika gärna endast kan innefatta Telltales finfina spelföljetång. Åtminstone för stunden. ”Legends of exile” är ändå en intressant historielektion för oss som vill veta mer om ”Fabletown” och dess invånare.
Fables: Legends of exile finns i digital form på Comixology och fysisk form till exempel hos Bokus.
Film:
The Incredible Burt Wonderstone (Netflix)
Zombieland (Viaplay)
Apornas Planet: Revolution (Viaplay)
Bamse och tjuvstaden (bio)
Tucker & Dale vs Evil (Netflix US)
Kick-Ass 2 (film2home)
John Carter (Netflix)
Monsters University (film2home)
The Wolverine (film2home)
Oz: The Great and Powerful (Viaplay)
TV:
Breaking Bad Säsong 5 (Netflix)
Doctor Who Säsong 6 (Netflix US)
Sherlock Säsong 3 (BBC)
Noveller/ljudnoveller:
Viskningar – Åsa Schwartz
Innan himlen faller – KG Johansson
Ryggont – Stewe Sundin
Vingklippt – Tobias Myrbakk
Grafiska romaner:
Marvel Zombies Vol. 1
Witch Doctor Vol. 1 och 2
Kommentar:
Januari blev en produktiv månad i populärkulturens tecken. Netflix lade äntligen upp avslutningen av fantastiska Breaking Bad vilket innebar sträcktittande under två dagar. Bästa tv-serien någonsin? Sherlock var dessutom tillbaka och levererade tre nya träffsäkra avsnitt. Ett gäng noveller blev det också, alla trevliga bekantskaper, blir förmodligen klar med flera romaner i februari. Jag gjorde också en strålande upptäckt i form av Witch Doctor som jag håller tummarna för får en fortsättning. Ett absolut måste för fans av humoristisk skräck!
Världen har drabbats av en zombie-epidemi och även våra trikåklädda superhjältar är infekterade. Spider-Man stapplar omkring med ena benet uppätet, Captain America har fått halva huvudet avkapat och alla kvarlevande hjältar har förvandlats till mordiska kannibaler som drivs av en enda sak – hunger. De levande döda i ”Marvel Zombies” är inte de klassiska drönarna som vandrar omkring och stönar. De ser visserligen deformerade ut med klassiska zombie-attribut, som döende vävnad och läskig uppsyn, men de kan föra dialog med varann. Jakten på färskt kött förgiftar dessvärre deras sinnen och omdöme. Att leta ”mat” är därför den enda prioriteringen numera.
”Marvel Zombies” är dum, korkad och smått idiotisk. Och annars vore det konstigt. Det är trots allt zombier vi har att göra med här. Jag gillar greppet och det är intressant att se alla klassiska hjältar och skurkar zombifierade. Handlingen är inte så mycket att hurra över men det är utan tvekan underhållande. Man får ungefär vad man förväntar sig. Hjärndöd zombieaction. Med superhjältar.
Det här är inte den första gången jag stöter på Tank Girl. Jag har tagit del av hennes bravader tidigare då serien medverkat i svenska samlingsvolymer men också i form av den till minnes kalkon-dåliga långfilmen från 1996. Jag måste verkligen se den igen. B-film ftw! Jag minns serien som röjig och skoj, men fram för allt uppskattade jag att den hade en riktigt cool protagonist i huvudrollen.
För konceptet med Tank Girl är superbt. En stark, anarkistisk hjältinna som skiter i allt och alla känns uppfriskande. Tyvärr har hon också ett behov av att flasha tuttarna i tid och otid, vilket känns helt omotiverat och synd på en i övrigt så kick-ass-karaktär. Men det är inte bara det som stör. Tank Girl är en serie som är ute efter att ständigt chockera och överraska läsaren med tokiga tilltag. Och ibland behöver det inte vara nåt fel med det. Tanken är, vad jag förmodar, att det ska vara skruvat, roligt och våldsamt. Men Tank Girl missar målet. Att det till exempel ska vara en skön grej att minst en pung ska pulvriseras i varje nummer känns bara osmakligt.
Jag gillar Lobo som bygger på precis samma grundpremiss. Det är rått, blodigt och i huvudrollen har vi en psykopat som inte skyr några medel för att få sin vilja igenom. Att läsa Lobo är som att följa med på en helt galen resa, en skön åktur, för det mesta utan substans, men rakt igenom underhållande. Tank Girl gör samma grej fast sämre. Kanske är det just denna samlingsvolym som inte når upp till seriens glansdagar, kanske är det mina nostalgiska minnen som spelar mig ett spratt. Förmodligen har det att göra med att jag är en 34 år gammal tvåbarnspappa som inte är lika fascinerad av barbröstade kvinnor och övervåld i vilken kontext som helst längre.
Silas, en före detta soldat, numera rymdpirat och smugglare, kraschlandar på en ogästvänlig planet. Med ett skadat rymdskepp och noll chans till undsättning utforskar han de industriella, mekaniska bebyggelserna som varvas med vidsträckta ökenlandskap. Han antastas dessutom av robotlika monster och allehanda odjur som befolkar planeten samtidigt som han letar efter något som kan ta honom därifrån. Men det visar sig att han inte är helt ensam. En liten grupp lågteknologiska människor gör honom sällskap i den mystiska världen. Nu handlar det om att stå emot hotet från de monstruösa robotarna och att överleva till varje pris.
Planetoid är en klassisk berättelse. Huvudpersonen är stark och modig trots sitt brokiga förflutna. Ken Garings tecknarstil är omsorgsfull och fylld med detaljer insprängda överallt. Konstruktionerna känns skitiga men avancerade, robotarna är stenhårda och Silus alla grunkor är stöpta i härligt sci-fi-stuk. Handlingen har vi sett många gånger tidigare, men det gör ingenting. Jag älskar verkligen världen och inramningen. Den påminner mig om allt det där jag blev förälskad i under 80 och 90-talet, framför allt i form av tecknade tv-serier, men också filmer som Predator, Terminator och Alien.
Det första numret är gratis på Comixology. Själv kunde jag inte hålla mig ifrån att införskaffa resten efter att ha läst den inledande delen. Men det var det utan tvekan värt också.
Hector ”Heck” Hammarskjöld var en gång skolans coolaste kille och som lagkapten för fotbollslaget och attraktiv snygging stod beundrarna på kö. Numera är hans vardag grå och trist, hans tidigare meriter bortglömda, och det hela blir knappast bättre av att hans far nyligen har avlidit. Men snart sveper förändringens vindar över vår hjälte. Heck ärver sin faders gamla hus och en stor hemlighet inne i fastigheten uppenbarar sig. Huset vilar på en passage till helvetet. Bildligt talat alltså.
Tillsammans med sin kamrat Elliot startar Heck en konsultfirma för att hjälpa de döda att finna frid, tillsammans med sina släktingar. Men tillvägagångssättet kommer knappast utan risker. När ett gammalt kärleksintresse tar kontakt och vill ta reda på svar angående sin nyligen avlidne make ger sig Heck och Elliot ner i helvetet på en resa som kastar omkull det mesta.
Heck var mycket av en chansning för mig. Jag har knappt hört talas om serieförlaget Top Shelf Productions och än mindre om Zander Cannon som tecknat och författat den här serieromanen. Men jag blev positivt överraskad. Det är en underlig berättelse. Ibland är den komisk, ibland känslomässig och ibland filosofisk. Händelserna i helvetet är oförutsägbara och spännande. Det finns dessutom en del underliggande teman här som är väldigt tänkvärda. Letar du efter en lite annorlunda serie, som i det här fallet ger en helt egen bild av hur helvetet kan se ut, är Heck ett riktigt bra val.
Det var med stora förhoppningar jag började bläddra i samlingsvolymen Hawkeye: My Life as a Weapon. Kanske lite för stora. Serien om Avengers-medlemmens liv utanför superhjälte-teamet har prisats och lovordats vart jag än har vänt mig. Och visst är det charmigt, rent av riktigt underhållande i vissa stunder, men jag förväntade mig mer.
Första volymen innehåller nummer 1-5 av denna nytolkade (super)hjälte, ytterligare en samlingsvolym har släppts och ett gäng lösnummer efter det. Det är mycket möjligt att serien tar sig i senare nummer och jag kommer antagligen ge den fler chanser i framtiden men just nu känner jag mig mätt på pilbågeskyttens eskapader. Bra serie men rätt långt ifrån fantastisk.
