Black Science

Turtle-Temple

Wow! Det är sällan jag blir så uppslukad av en serie men efter att ha lagt ifrån mig det sjätte och senaste numret av Black Science var jag märkbart skakad. Den där känslan av att varit med om någonting som omkullkastar allting man trodde sig veta om karaktärer och händelseförlopp. En känsla jag vant mig vid som trogen Game of Thrones-anhängare men som är relativt ny för mig som serieläsare.

I huvudrollen ser vi vetenskapsmannen Grant och hans team som kallar sig, Anarchist League of Scientists. Tillsammans har de uppfunnit en maskin som gjort det möjligt att resa till parallella världar. Tanken bakom är god – att hitta botemedel mot dödliga sjukdomar och upptäcka ny teknologi som på nåt sätt kan hjälpa mänskligheten. Men även om Grant och hans personal har goda avsikter är finansiärerna av projektet i vanlig ordning mer intresserade av pengar och makt vilket skapar konflikter i gruppen. När apparaten av misstag (eller?) kastar hela gänget till en okänd plats befinner sig plötsligt alla i livsfara. Olyckligtvis återfinns dessutom Grants båda barn på forskningsanläggningen när maskinen aktiveras vilket tvingar dem med på resan. Vem ligger bakom det hela, vilka kan man lita på, men framför allt – hur ska de ta sig hem igen?

Black Science lyckas med något viktigt – jag känner mig tidigt investerad i berättelsen. Karaktärernas agendor nystas sakta upp och man lär känna dem i en behaglig takt. Människorna står i centrum samtidigt som inramningen med parallella världar, underliga varelser och främmande civilisationer också tar plats i handlingen. Vi möter allt från storslagna sköldpaddsöar till framtidsindianer som besitter högteknologisk kunskap. Det är intensivt, fartfyllt och många uppoffringar hinns med redan i de första sex numren. Det är en känslomässig berg och dalbana både för huvudpersonerna i serien och för mig som läsare. Man slits mellan hopp och förtvivlan, på ett bra sätt!

Rekommenderas varmt till alla sci-fi-geeks som inte räds lite ond bröd död och oförutsedda vändningar. Snygg är den också! Finns bland annat hos Comixology.

Blodsugare och dödskallerobotar

transfusion

Att införskaffa Transfusion var en chansning. Jag lockades av tecknarstilen och upplägget. Fräna dödskallerobotar som krigar mot demonlika vampyrer, hallå liksom?! Dessutom reades hela miniserien ut för en spottstyver på Comixology.

Hur som helst så höll det inte riktigt, trots ett lockande koncept. Teckningarna är förvisso skitcoola men dialogen känns banal och handlingen smått förutsägbar. Synd! Sätter mitt hopp till Monocyte istället som är tecknad och skriven av samma snubbe.

Italiensk mardrömsdetektiv besöker gamlingar

DylanDogA_rgbDylan Dog: De sista ljuva åren är det andra seriealbumet som ges ut på svenska sedan serien nyintroducerades av förlaget Ades Media 2013. Den italienska serien dök först upp 1986 och senare också i Sverige som egen tidning 1993. Men Dylan, som den svenska titeln löd, lades snart ner och återfanns sedan istället som biserie i Seriemagasinet åren 1995-2001.

Jag gjorde mig själv en otjänst när jag började i helt fel ände med Dylan Dog. Av en slump kom jag över filmen som baseras på serien – Dylan Dog: Dead by Night. Detta var min första kontakt med ”mardrömsdetektiven” Dylan Dog. Ett möte som inte direkt gav mersmak. Filmatiseringen är en orgie av dåligt tempo, uselt smink och träiga skådisar. Lyckligtvis visar sig serieoriginalet ha helt andra kvalitéer.

De sista ljuva åren är en skickligt berättad mordgåta med övernaturliga inslag som lyckas klämma in en riktigt snygg vändning på slutet. Dylan Dog utreder här ett ålderdomshem där gamlingar ruvar på mystiska hemligheter. Berättelsen är väl genomtänkt och varje serieruta med dess innehåll är omsorgsfullt inplanerad. Det märks tydligt att Giovanni Di Gregorio är en habil författare och historien är av klassiskt snitt, utan krusiduller och rakt på sak, vilket jag gillar. Upplägget är knappast nyskapande – Dylan Dog vaskar fram ledtrådar samtidigt som dödsfallen avlöser varann på det gamla ålderdomshemmet. Det är frågorna som indirekt ställs som är det mest intressanta i De sista ljuva åren. Ämnen som dödlighet och ålderdom återkommer som en röd tråd i berättelsen. Det är en sorglig historia som genomsyras av rädsla och desperation.

Så gör inte om mitt misstag kära läsare, Dylan Dog: Dead by Night är en urusel filmatisering och ett hån mot den välskrivna serieförlagan. Börja i rätt ände och ta istället del av dessa nyutgivna seriealbum.

Köp Dylan Dog: De sista ljuva åren här.

Köttmonstret i Celitz

kottmonstretPohlavi Remesla är för mig, och förmodligen de flesta andra, en helt okänd författare. Enligt Google är han ett spöke och de enda träffar jag får rör Eskapix Press nyöversättning som gavs ut i februari 2014. Enligt förlaget själva var författaren en polsk läkare som endast publicerat några få noveller, samt denna roman, i den amerikanska tidskriften Miracle Science and Fantasy under 1930-talet, mer information än så finns inte. Det här är första gången boken ges ut sedan den dök upp som följetång i nyss nämnda ”pulpmagasin”.

Historien kretsar kring Jakub, en före detta fabriksarbetare som tillsammans med sin hustru Elsbeth sagt upp sig från jobbet när de insett att fabrikens giftutsläpp varit allt annat än hälsosamma. Men den vätecyanidproducerande fabriken har redan hunnit sätta sina spår i den lilla byn Celitz. Muterade paddor och underlig växtlighet hör nu för tiden till vanligheterna. Jakubs fru har förvandlats till en gravt överviktig, ständigt sängliggande varelse som numera knappt går att känna igen. Hennes yttre blir mer och mer groteskt för var dag som går och Jakubs liv handlar mer om att se efter sin hustru i takt med att hon blir mer krävande. När Elsbeth kommer med det ena mer mardrömslika måltidsönskemålet, efter det andra, börjar Jakub ana oråd…

Det som förvånar mig allra mest är hur i hela friden man kunde skriva nåt så här galet under 30-talet?! Det är vansinnigt perverst, makabert och slafsigt på sina håll och att inte Remesla brändes på bål för sina texter är för mig ett mysterium. Ja, jag kanske tar i lite när jag uttrycker det så, och jag kanske har helt felaktiga fördomar om litteraturen från förr men tro mig, Köttmonstret i Celitz är en minst sagt bizarr bok. Men om såna som jag tilltalas av det idag, så var folk förmodligen lika sjuka i huvudet då också. Jag är hur som helst tacksam för att historien hittar ut igen efter att ha legat bortglömd i nära 80 år.

Köttmonstret i Celitz är en formidabel skräckroman med lika delar uppseendeväckande snusk som välskriven surrealism. Jag var helt uppslukad av berättelsen under de få intensiva läskvällar jag tillbringade med den. Eskapix Press har i mina ögon begått något av en kulturgärning som snokat reda på, och tillsammans med KG Johansson, översatt detta skräckverk. Och titeln sen! Köttmonstret i Celitz, smaka på den! Oslagbar.

Köp boken på Eskapix Press.

Flygande antihjälte

THECAPE#3PAGE4-5

The Cape (ej att förväxla med tv-serien The Cape) är en klassisk antihjälte-berättelse. Ung pojke finner en speciell förmåga, pojke växer upp och blir man, olycksbådande förvandling sker när hämndbegär och mörker förvränger mannens sinnen. Vi har sett det förut i Breaking Bad, Falling Down och i liknande fall där människor går över gränsen, tappar greppet.

Det första numret är serieadaptionen av Joe hills novell med samma namn som återfinns i novellsamlingen Vålnader, medan efterföljande fyra nummer är en fortsättning, som tar historien om den flygande galningen vidare. Även om jag inte tycker att säcken knyts ihop på ett tillräckligt tillfredsställande sätt är det en behagligt mörk serie som skildrar en ung människas förfall på ett övertygande vis.

Finns på Comixology och Bokus till exempel.

Galtmannen

Galtmannen-omslag-storÅret är 2009, en alternativ verklighet som påminner om vår men som skiljer sig på vissa punkter. Wolfgang, en kraftigt överviktig sexrobotsreparatör, får en dag nog. Han förvandlas till ”Galtmannen” och ger sig iväg på en blodig mördarturné.

Love Kölles Galtmannen är inget för känsliga personer. Våldet i romanen är oerhört grafiskt beskrivet. Kvinnor våldtas, ansikten fräts sönder och hela familjer skjuts ihjäl. Det är en våldsam berättelse som inte tassar på tårna runt de brutala händelser som skildras. Jag gillar kompromisslösheten samtidigt som jag äcklas av vissa delar. Det är sällan jag räds obehagliga avrättningar och mordiska galningar men vissa scener i Galtmannen är riktigt motbjudande.

Samhällskritiken är ständigt närvarande i berättandet. Det är främst överklassen och de mer privilegierade som får sig en känga. Samtidigt är det människans avtrubbade syn på våld och orättvisor som kritiseras hårdast. Kölle är noggrann med att poängtera att han vill säga något med boken, kanske lite för noggrann. Jag hade gärna tolkat händelserna och berättelsen helt efter eget huvud.

Sci-fi-inslagen är allra mest närvarande till en början, när världen etableras, men allt kunde lika gärna utspela sig här och nu. Inslagen agerar därför främst extra krydda och det fungerar fint. Jag gillar flera av Kölles idéer. Att få betalt för att titta på reklam är en intressant tanke och att sexrobotarna verkar vara den främsta anledningen till att robottekniken tagit större steg framåt i den alternativa verkligheten känns lika patetiskt som realistiskt. Wolfgangs värld är en skitigare och mer hänsynslös version av vår egen. Jag hade gärna sett att den fått spela en ännu större roll då jag fann den väldigt fascinerande. På sätt och vis får jag det i det extramaterial som medföljer boken i form av tre stycken välskrivna noveller, väldigt uppskattat.

Med det sagt så gillade jag verkligen Galtmannen. Det är en orädd historia som fullkomligt skiter i att skräda orden, samhällssatiren är väl formulerad, även om den kunde vara mer subtil, och Love Kölle är en begåvad författare som uttrycker sig väldigt bra. Galtmannen är på alla sätt en riktigt stark debut och jag är enormt nyfiken på Kölles framtida projekt.

Köp Galtmannen här, här eller här.

Förvisade sagofigurer

fables_1

”Legends of exile” heter den första samlingsvolymen med långköraren ”Fables”. En serie som nyligen blev spel i Tellltale Games regi och som funnits i tidningsställen sen 2002 i USA. Handlingen kretsar kring ett gäng karaktärer vi känner igen från sagornas värld. Figurer som ”Stora stygga vargen”, ”Snövit” och ”Odjuret” har alla blivit förvisade till ”vår” värld och ett samhälle kallad ”Fabletown” beläget i New York. De här första fem numren kretsar kring en mordgåta och i huvudrollen ser vi ”Bigby”, mer känd som ”Stora stygga vargen”, som snokande detektiv.

Jag blev nyfiken efter att ha satt tänderna i spelförlagan som är omdöpt till ”The wolf among us”, och ville utforska den till synes fascinerande världen lite närmare. Men jag måste säga att jag blev lite besviken. I ärlighetens namn tycker jag att spelet etablerar världen bättre än vad serieoriginalet gör. Nu skrapar visserligen bara dessa inledande numren på ytan vad beträffar karaktärer och den situation de olika sagofigurerna befinner sig i. Men jag känner att min framtida dos av serien lika gärna endast kan innefatta Telltales finfina spelföljetång. Åtminstone för stunden. ”Legends of exile” är ändå en intressant historielektion för oss som vill veta mer om ”Fabletown” och dess invånare.

Fables: Legends of exile finns i digital form på Comixology och fysisk form till exempel hos Bokus.

Briljanta Witch Doctor

witch doctor blogg

Själv försökte jag sälja in den som ”Cityakuten möter HP Lovecraft” i Farfarsparadoxen för ett tag sen men förlaget själva säger så här om serien – ”House M.D. meets FRINGE in the first Skybound original from Robert Kirkman’s new comic imprint.” En snarlik jämförelse men sälja in den vill man verkligen göra, för Witch Doctor är fantastisk.

I huvudrollen ser vi den excentriska doktorn Vincent Morrow som med minst sagt oortodoxa metoder botar sina patienter med paranormala symptom. Till sin hjälp har han demonbesatta Penny Dreadful och assistenten Gast. Ett udda karaktärsgalleri där alla är lika älskvärda. Penny är förvisso obehaglig och oförutsägbar men hennes åkomma gör henne väldigt komplex och intressant. Vem sitter egentligen i förarsätet? Demonen eller Penny själv? Vincent är lika mycket galen vetenskapsman som medicinskt geni och medhjälparen Gast är den mer normala i gänget. Doktorn och Gast är en vältajmad duo och tankarna går ofta till Sherlock Holmes och Watsons samspel.

Fallen de tar sig an är visuellt groteska och makabra. Tecknaren Lukas Ketner är riktigt vass på att skapa slemmiga monster och styggelser. Det är fantasifullt och lite småläbbigt. Detsamma gäller handlingen och de olika uppdrag gänget åtar sig. Brandon Seifert heter författaren av serien och han lyckas ständigt överraska mig som läsare. Det är fyndigt och smart uppbyggt. Den är dessutom extremt tilltalande för mig som ett fan av monster och mytologin kring dessa. Jag älskar världen som byggs upp där underliga fantasifoster gömmer sig i varje vrå. Witch Doctor som serie är i mina ögon lika genial som doktor Morrow himself.

Witch Doctor finns i två olika volymer. För en liten försmak rekommenderas nummer #0 som är en bra introduktion till serien och är dessutom gratis på Comixology. Naturligtvis går den att hitta i fysisk utgåva, på Bokus till exempel.

Döda superhjältar äter hjärna

Marvel-zombies1

Världen har drabbats av en zombie-epidemi och även våra trikåklädda superhjältar är infekterade. Spider-Man stapplar omkring med ena benet uppätet, Captain America har fått halva huvudet avkapat och alla kvarlevande hjältar har förvandlats till mordiska kannibaler som drivs av en enda sak – hunger. De levande döda i ”Marvel Zombies” är inte de klassiska drönarna som vandrar omkring och stönar. De ser visserligen deformerade ut med klassiska zombie-attribut, som döende vävnad och läskig uppsyn, men de kan föra dialog med varann. Jakten på färskt kött förgiftar dessvärre deras sinnen och omdöme. Att leta ”mat” är därför den enda prioriteringen numera.

”Marvel Zombies” är dum, korkad och smått idiotisk. Och annars vore det konstigt. Det är trots allt zombier vi har att göra med här. Jag gillar greppet och det är intressant att se alla klassiska hjältar och skurkar zombifierade. Handlingen är inte så mycket att hurra över men det är utan tvekan underhållande. Man får ungefär vad man förväntar sig. Hjärndöd zombieaction. Med superhjältar.

För gammal för Tank Girl

tankgirl 2

Tank Girl: Bad Wind Rising är pubertal, tramsig och saknar finess. Så, då var det sagt.

Det här är inte den första gången jag stöter på Tank Girl. Jag har tagit del av hennes bravader tidigare då serien medverkat i svenska samlingsvolymer men också i form av den till minnes kalkon-dåliga långfilmen från 1996. Jag måste verkligen se den igen. B-film ftw! Jag minns serien som röjig och skoj, men fram för allt uppskattade jag att den hade en riktigt cool protagonist i huvudrollen.

För konceptet med Tank Girl är superbt. En stark, anarkistisk hjältinna som skiter i allt och alla känns uppfriskande. Tyvärr har hon också ett behov av att flasha tuttarna i tid och otid, vilket känns helt omotiverat och synd på en i övrigt så kick-ass-karaktär. Men det är inte bara det som stör. Tank Girl är en serie som är ute efter att ständigt chockera och överraska läsaren med tokiga tilltag. Och ibland behöver det inte vara nåt fel med det. Tanken är, vad jag förmodar, att det ska vara skruvat, roligt och våldsamt. Men Tank Girl missar målet. Att det till exempel ska vara en skön grej att minst en pung ska pulvriseras i varje nummer känns bara osmakligt.

Jag gillar Lobo som bygger på precis samma grundpremiss. Det är rått, blodigt och i huvudrollen har vi en psykopat som inte skyr några medel för att få sin vilja igenom. Att läsa Lobo är som att följa med på en helt galen resa, en skön åktur, för det mesta utan substans, men rakt igenom underhållande. Tank Girl gör samma grej fast sämre. Kanske är det just denna samlingsvolym som inte når upp till seriens glansdagar, kanske är det mina nostalgiska minnen som spelar mig ett spratt. Förmodligen har det att göra med att jag är en 34 år gammal tvåbarnspappa som inte är lika fascinerad av barbröstade kvinnor och övervåld i vilken kontext som helst längre.