Novellhösten på Epok (del 1)

Epoknoveller1

Novellhösten hos Epok Förlag är här och den innehåller massa göttig skräck och science fiction. Kul också att kvinnorna får visa framfötterna. Av åtta noveller är sju skrivna av kvinnor. Bra där Epok! Jag har läst fyra av dessa. Här följer lite snabba omdömen.

Tassar barfota av Frida Andersson Johansson är en kort liten munsbit som slutar aningen abrupt. Jag hinner varken bli rädd eller lära känna karaktären i berättelsen. Helt okej novell men ingen läsupplevelse jag lär bära med mig länge.

Sockerkaka (bra titel!) av samma författare är desto bättre. Här lyckas Andersson Johansson bygga upp en obehaglig stämning och ta tillvara på formatet på ett bättre sätt. Det är subtilt berättad skräck som får mig som läsare att låta fantasin skena iväg. Spindlar och sockerkaka är en kul skräckkombo. Det är också en novell som gör mig väldigt nyfiken på Fridas kommande roman, Dränkt. Denna släpps våren 2015.

I Belätet av Elisabeth Östnäs slungas vi tillbaka i tiden, till en mor och hennes dotter (eller är det pojke?) som lever under extremt fattiga förhållanden. Modern gör allt för att hon och dottern/sonen ska överleva. Kanske lite för mycket. Den är tragisk och gripande. Orättvis och hemsk. Men framför allt väldigt välskriven och läsvärd.

Sällskapet av Anna Hansson är en ruggig historia om en ung tjej som bär med sig ett gäng hemska varelser vart hon än går. Riktigt bra historia som också avrundas på ett väldigt snyggt sätt. En skickligt sammansatt novell helt enkelt.

De återstående fyra kommer jag ta mig an i ett kommande inlägg. Alla åtta noveller släpps idag, måndagen den 22 september. Mer om dessa och om Epok Förlag här.

Speciella omständigheter

john_ajvide_lindqvist_rgb-544x768John Ajvide Lindqvist är återigen aktuell med en ny roman men Himmelstrand får vänta lite. Jag har istället tagit mig an hans senaste novell, Speciella omständigheter.

Det snuttepluttiga kärleksparet väntar tillökning och den lilla lägenheten räcker inte längre till. Med en begränsad budget ser husjakten, och längtan till nåt större, mörk ut. Men så dyker det upp nåt. Ett hus med en rimlig prislapp och med en standard som uppfyller deras krav. Det låter nästan för bra för att vara sant. Men det finns en hake. Enligt den förra ägaren hörs det ljud ifrån källaren…

Det här är en tämligen enkel spökhistoria om ett hemsökt hus. Den är inte extraordinärt läskig eller bland det bästa jag läst av Ajvide Lindqvist. Men han lyckas i vanlig ordning leverera bra skräck, väl värd att offra tjugo minuter på.

Mer om novellen här.

Borde vara död

borde_vara_dod_LUDet var Eskapix-novellen Brinnande betong som introducerade mig för Pål Eggert. En spännande och välskriven liten sak jag uppskattade mycket. Min andra kontakt med Pål skedde över Facebook. Jag hade fått upp ögonen för författarens andra roman, De döda fruktar födelsen, det lät verkligen som en bok i min smak. Dessvärre verkade den helt omöjlig att få tag på. Men efter att ha kontaktat Pål himself via Facebooks chatfunktion så landade det ett exemplar i brevlådan några dagar senare. Hygglig kille, och trevlig dessutom. I samband med att jag läste antologin Mörkerseende, där Påls finfina novell Gå till döden som till en älskare ingår, blev jag återigen uppmärksammad på hur talangfull och skicklig denne författare är. I samma veva insåg jag att hans tredje roman, Borde vara död, redan stod i min bokhylla. Varför jag inte tagit mig an den tidigare är och förblir ett mysterium. Hur som helst, nu är den utläst och ja, det här är som förväntat en riktig fullträff.

I Borde vara död har Göteborg förvandlats till en ovanligt smutsig men också magisk plats. Vi får följa samhällets absoluta bottenskick på intimaste vis. Jag har skrivet om den makabra bajssekvensen tidigare men här finns också många osedvanligt råa och äckliga händelser gestaltade. Berättelsen kretsar kring Isa och Sebastian. Två mystiska personligheter. Sebastian jobbar på det hem där boken utspelar sig till störst del. Ett hem för missbrukare, hemlösa och människor som inte platsar i det vanliga samhället. Men dagen då den svansförsedda (en kroppsmodifikation sägs det) Isa flyttar in börjar oförklarliga dödsfall avlösa varann. Sebastian bestämmer sig för att ta reda på vad det är som håller på att hända med hans arbetsplats. Är Isa egentligen den person hon utger sig för att vara? Är ens Sebastian den person han utgör sig för att vara?

Jag går verkligen igång på den här typen av skräck. Det är förvisso inte en renodlad skräckis, utan här samsas inslag av fantasy, äventyrlig action och socialrealism (som det så fint uttryckt står på omslagets baksida), men det är språket som verkligen tilltalar mig. Det väjer inte undan eller skäms för sig. Här får vi det hemska upptryckt i ansiktet. Det är brutalt, närgånget och skitigt. Här finns inga hjältar i ordets rätta bemärkelse eller tillrättalagt dravel, bara kall hård verklighet. Likaså fantasifull overklighet. Jag tycker det finns något unikt över hur Eggert skriver. Boken säger något om det samhälle vi lever i samtidigt som han på ett överraskande övertygande sätt implementerar fantastiska skeenden. Pål Eggert är utan tvekan en fantastikförfattare av rang och jag ser fram emot att få läsa mer av honom i framtiden.

Borde vara död kan du köpa lite varstans och gavs ut av Styxx Fantasy 2013. Påls blogg hittar du här.

Mörkerpepp: De överflödiga

De-överflödigaSnart släpper Eskapix De överflödiga av Sofia Albertsson. Hennes senaste novellsamling, Den plötsliga dörren, hyllades högljutt här på bloggen tidigare i år.

Så här skriver Sofia om de tre noveller som utgör samlingen:

Två vänner är på väg hem efter en krogrunda i Avesta, de gör en avstickare in på sjukhusområdet och finner något fasansfullt nere i de ruttnande kolsvarta gångarna.

En man, föraktad av alla, genomför en serie våldsbrott i Hedemora och Avesta, vad han inte vet om är att han är övervakad av någon med långt mer samvete än han själv besitter, och som finns närmare än han kan ana.

En anställning på Vaktbolaget AB i Stockholm tar med en person ner till övergivna tunnelbanestationer och en omättligt glupande hunger som härstammar ända från bronsåldern.

Men varning, om du är äckelmagad och inte gillar slafs och kladd – läs den inte.

Det känns som det där sistnämnda har motsatt effekt på mig. Pepp!
morkerpeppbloggserien

Liten på jorden, Hungrig skugga och bajs

Det finns många saker som passar bra tillsammans. Men finns det något bättre än en novellfullsmockad surfplatta på muggen när det ska bajsas? Troligen. Hur som helst. Jag har slagit två flugor i en smäll under de senaste toabesöken. Så här lyder domen (och ja, själva bajsandet gick bra).

LPJn_omslag1-150x200I ”Liten på jorden” av Magnus Jahnsson har docent Ka gjort en fantastisk upptäckt och ska till att hålla ett föredrag för professor Lam. Professorn som Ka med många andra ser upp till. Ska docenten lyckas imponera eller inte?

Det märks att Jahnsson verkar i en liknande bransch (han jobbar med och föreläser om läkemedel). Jag finner inte samma fascination för berättelsen som, vad jag förmodar, författaren själv gör. Men den är ändå välskriven och intelligent. Lite trist bara.

Mer om novellen och Magnus Jahnsson hos Hoi Förlag.

Hungrig-Skugga-600Love Kölle har jag både intervjuat och bloggat om tidigare med anledning av hans debutroman – ”Galtmannen”. I ”Hungrig skugga” träffar vi den trasiga Frank fylld med sorg och en underlig psykolog med ett udda begär.

Det är en ondskefull liten berättelse. Mer sadistisk än den är läskig. Kölle fortsätter på Galtmannen-vis att plåga och misshandla sina karaktärer. Både psykiskt och fysiskt. Jag gillar varelsen som introduceras i berättelsen. Bra och snyggt skrivet är det också.

Mer om novellen och Love Kölle hos Epok Förlag.

På tal om bajs. Läser just nu ”Borde vara död” av Pål Eggert och spana in det här:

bajstext

Maken till detaljerad bajssekvens i en bok har jag mig veterligen aldrig stött på tidigare. Den är dessutom inte slut där. Återkommer till denna inom en snar framtid i ett fullfjädrat blogginlägg.

Nä, nu trycker det på lite grann tror jag minsann. Dags att fatta surfplattan och besöka dasset. Tjingeling!

Parasitus

parasitusomslagFamiljen Billgren har fått nog av storstaden. Inte ska deras två barn växa upp i denna betongdjungel? De bosätter sig istället på den norrländska glesbygden i Norrbotten. En stor omställning för pappan Jack och desto mindre för hustrun Sarah som växt upp i området. På en bilfärd hem plockar de upp en gammal rullstolsbunden man. Han är svårt skadad och de tar därför med sig mannen till familjens nya hem för att plåstra om honom. Lämpligt nog är Sarah sjuksköterska. Men snart börjar det hända mystiska saker. Oförklarliga saker. Saker som kommer få stora konsekvenser.

Jag är vansinnigt förtjust i detta. Inte bara för att berättelsen i sig är skickligt uppbyggd utan för att konceptet med farliga väsen på en utsatt plats är bland det mest spännande jag vet. Alien, Rovdjuret och The Thing. Människor som slåss mot det okända. En varelse de inte förstår sig på. Panik. Rädsla. Utsatthet. Det är något som verkligen får mig att gå igång på det här.

Parasitus hamnar definitivt i det här facket och Johansson är oerhört duktig på att bygga upp den stämning som krävs för att låta historien lyfta. Långsamt och metodiskt jobbar Johansson upp en obehagskänsla som blir mer påtaglig ju längre in i berättelsen jag kommer. Han har dessutom låtit det utspela sig på en plats där karaktärerna får kämpa och slita oavsett om de blir angripna av främmande varelser eller inte. Snön piskar, mobilerna saknar täckning och kylan gör sig ständigt påmind. Johansson har skapat de bästa förhållandena för en skräckroman.

Det här är bra, väldigt bra till och med. Christian Johansson är riktigt vass på att ta fram älskvärda karaktärer och få mig att känna för dem alla. Men han är lika bra på att skriva läskig skräck. Det mörker som omger de sista sidorna i boken är omvälvande läsning. Skrämmande och gripande. Men det övernaturliga tar aldrig överhanden. Det blir aldrig för mycket eller för plojigt. Länge spekulerade jag i om det överhuvudtaget fanns med några övernaturliga inslag. Det känns till en början mer som en spänningsroman utan direkta kopplingar till den typen av skrämsellitteratur. Men den finns där. Och den är naggande god. Parasitus är ett absolut måste för alla som gillar bra skräck.

Parasitus är skriven av Christian Johansson och utgiven av Epok Förlag. Jag har förhandsläst boken som släpps den 8 september.

Mörkerpepp: Parasitus

parasitusomslagEftersom jag just nu förhandsläser denna råkar jag redan veta, halvvägs in, att Parasitus är en bok att sukta efter. Det är i grund och botten en historia om uråldrig ondska som gömmer sig i ödemarken men också om en familj som byter det hektiska livet i storstaden mot en ensligt belägen villa i Norrbotten.

Christian Johansson behärskar skräckformatet väl och kan det där med att bygga upp en kuslig atmosfär. Han är dessutom minst lika bra på att skapa älskvärda karaktärer. Den 9 september är väntan över. Jag råder er att förboka denna på momangen.

Mer om Christian Johansson på hans blogg och mer om Parasitus finns att läsa hos Epok Förlag.

morkerpeppbloggserien

Mörkerpepp: Vackra kyrkor jag besökt

För all del, sommaren kan möjligen fortfarande hänga kvar ett tag till. Jag är dock skeptisk med tanke på augustis ständiga skräpväder och lika eviga regnande. Något som är bra när vi närmar oss mörkare kvällar och när det ruggiga vädret tar vid mer och mer är att det dåliga samvetet är som bortblåst. Gräsklipparen går i ide, båten behöver inte längre ösas och jag kan frossa i tv-serier, tv-spel, böcker och film utan att jag känner några som helst krav eller förpliktelser.

Så vad ska man ägna sig åt under de kommande månaderna? Jo, det har jag svaret på i en återkommande bloggserie kallad ”Mörkerpepp”. Först ut – ”Vackra kyrkor jag besökt” av Johannes Pinter.

I Johannes Pinters debutroman möter vi Valdemar, en väktare som har fått i uppgift att utrota de övernaturliga hot som är knutna till Sveriges kyrkor. ”Vackra kyrkor jag besökt (och de fruktansvärda väsen jag där mött)”, som är hela boktiteln, verkar kunna bli ett actionfyllt skräckäventyr. Premissen känns väldigt lockande för mig som älskar oknytt och sagoväsen. Pinters första roman dyker upp först i december men det släpptes nyligen en boktrailer, för att låta oss komma i rätt stämning, som gör väntan än mer långdragen.

Mer om boken hos Eskapix. Johannes blogg finner du här, dessutom är han en av författarna som skriver för debutantbloggen just nu.
morkerpeppbloggserien

Dödsängeln

dodsangelnLars Rambe är en helt ny bekantskap för mig. Rambe har främst författat deckare men gav 2012 ut skräckromanen ”Kvinnorna i sjön” och har dessutom publicerat ett gäng noveller hos Hoi Förlag, ”Dödsängeln” är en av dessa.

Sigurd förlorar sin dotter. I en desperat åtgärd finner han en mystisk besvärjelsebok och framkallar sitt sista hopp – ett uråldrigt havsväsen som kan återuppliva de döda. Men allt har sitt pris…

”Dödsängeln” är en välskriven novell. En klassisk skräckberättelse med inslag av Lovecraft. Vem gillar inte historier om gamla hemska havsmonster och gåtfulla ritualer liksom? Den är måhända inte speciellt läskig men stämningen som genomsyrar berättelsen gör sitt och Lars Rambe behärskar formatet väl. Jag kan definitivt rekommendera denna och är samtidigt lite sugen på att ge Rambe fler chanser i framtiden.

Lars Rambes hemsida finnes här och mer om dödsängeln och fler noveller här.

Mörkerseende

morkerseendeSnacka om att det regnar antologier just nu. I ”Mörkerseende” har Epok Förlag valt temat ”Haunted House” som ledstjärna. Nu tycker jag visserligen några av författarna frångår det tilltänkta temat en smula men de flesta novellerna berör spökhus på något sätt. Annars spretar det åt lite olika håll. Både kvalitéts- och innehållsmässigt. På det stora hela är det en stark samling med många minnesvärda berättelser.

Pål Eggerts ”Gå till döden som till en älskare” är en av höjdarna och jag blev förvånad över vändningen historien tar en bit in. ”Jag låter mig röras” av Patrik Centerwall ger ett annorlunda perspektiv på traditionella spökhistorier, Stewe Sundins ”Köldfödd” är en läskig liten sak och ”Neumans melankoli” av Finn Cederberg är härligt vrickad. Titelnovellen ”Mörkerseende” av Susanne Samuelsson tål att nämnas också, olustig och snyggt berättad, likaså ”Tjuvkika” av Markus Sköld. Det mesta är riktigt bra och hemsökta hus-temat är en personlig favorit-genre.

”Mörkerseende” släpps den 25 augusti, nu på måndag, och jag har läst en förhandsversion. Är du ett fan av skräck och spökhistorier så är denna antologi ett självklart inköp. Jag hoppas Epok Förlag har fler samlingar på gång med nya intressanta teman. Konceptet med just teman och tolkningar av en genre är något jag verkligen uppskattar. Speciellt när det resulterar i något så här kompetent och läsvärt.

Mer om ”Mörkerseende” och Epok Förlag hittar du här.