De förjagade

Med De förjagade har Mikael Strömberg klivit ur sin bekvämlighetszon. Hotbilden kommer inte från några vättar, varulvar eller annat oknytt den här gången. Boken utspelar sig under vintern 1917 där ett band med svenska soldater får i uppdrag att överlämna hemliga varor till ryssarna vid en utpost i Norrbotten, nära gränsen till Finland. Men när de kommer fram till lägret finner de spår av strid. Utposten har blivit attackerad och uppdraget tar ny form. Nu gäller det bara att överleva.

De förjagade bär färre skräckelement än Strömbergs tidigare romaner. Det finns ett okänt hot i berättelsen, men ett otippat sådant. Jag blev faktiskt rejält överraskad när avslöjandet dök upp en bit in i boken. Sedan är jag alltid förtjust i berättelser om grupper som utsätts för stora påfrestningar på en isolerad plats. Men i alla sådana scenarion är det viktigt att karaktärerna känns trovärdiga och jag tycker Strömberg har lyckats bra på den punkten. När medlemmarna i gruppen vänder sig mot varann är det som mest nervkittlande och motiveringarna till varför känns övertygande.

Som hantverk betraktat är det här förmodligen Strömbergs bästa hittills. Boken är stilsäkert skriven och dialogen känns så där torftig som jag kan tänka mig att det lät under den här perioden. Likaså vad gäller militärjargongen. Berättelsen har ett budskap om medmänsklighet och även om jag är aningen besviken på att de övernaturliga inslagen och skräcken fått ta ett steg tillbaka bjuder De förjagade på riktigt bra spänning rakt igenom.

Titel: De förjagade
Författare: Mikael Strömberg
Genre: Thriller
Utgiven av: Lind & Co
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Snösommar

Snösommar är alltså uppföljaren till Kleptomania. Med den första boken etablerades en besynnerlig version av Sverige. Linus Kaiser, mannen som byggt ett luftskeppsimperium på en stulen trollskatt är numera död. Landet har förvandlats till en iskall, snötäckt plats med ekonomin körd i botten. Ingra Varg, som är den enda som känner till hemligheten bakom Kaisers förmögenhet, vaknar upp ur sin koma. Regeringen har flytt Sverige och styr landets sparsmakade finanser från ett mer beboeligt Danmark. När finansministern Erik Skog får nys om var skatten finns startar en desperat jakt på att finna och hämta hem det som återstår av den.

Kleptomania var en stor överraskning för mig. Kristina Hårds alternativa Sverige med troll, ett manipulativt skogsrå och de förunderliga varelserna kallade skräp, var lätt att förälska sig i. Som en vuxensaga omöjlig att lägga ifrån sig. Uppföljaren är mörkare och scenariot känns mer dystopiskt. Sverige har förvandlats till en helvetisk plats och jag ser många likheter med Westeros och hur Game of Thrones har utvecklat sig där vintern och kylan helt har tagit över.

Återigen är det avsnitten med trollen som verkligen griper tag i mig. Historien om Halvar, som växt upp bland dessa brutala väsen, om Claudias hemska öde och relationen dem emellan. Men berättelsen har flera intressanta sidospår. Lägret med soldater som jagar troll, finansministerns jakt på att finna guldskatten och kronprinsessan som får hjälp att ta över tronen från oväntat håll.

Med trovärdiga karaktärer, ett suveränt världsbygge och ett högt tempo i berättelsen lever Snösommar upp till hypen. Efter katastrofen-vibbarna är starkare och hopplösheten är mer påtaglig. Det här är en mer komplex bok än föregångaren och insatserna har trappats upp. Det finns gott om händelser som engagerar och överraskar. Precis som det ska vara.

Den tredje och sista delen Blodkraxa släpps någon gång under 2018.

Titel: Snösommar – Arvet efter Kaiser II
Författare: Kristina Hård
Genre: Science fiction, fantasy
Utgiven av: Mörkersdottir förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Omslagschocken: ”Jag fulgrät i duschen i flera timmar den kvällen”

Kleptomania av Kristina Hård var en av förra årets mest säregna läsupplevelser för mig. Ett fascinerande ihopkok bestående av folktro och luftskepp, men framförallt med ett sällsynt driv i berättelsen. Jag har sett fram emot uppföljaren sedan den omstörtande cliffhangern avslutade den första boken. Men dagen då jag skulle påbörja min läsning av Snösommar gjorde jag en fasansfull upptäckt.

Som sedvanlig kutym skärskådar jag alltid de anlända böckernas omslag och till min stora glädje fann jag en blurb signerad undertecknad på Snösommars baksida. Men glädjen skulle bli kortvarig. Till min stora fasa upptäckte jag ett snedsteg av den värsta sorten. Blurben bar signaturen ”Tentakelmonstret”. Vadan detta! Min första tanke var att jag hade fått en ond tvillingblogg på halsen! Men nej, så verkade det inte vara. Citatet stämde överens med min egna recension av Kleptomania. Ett korrekturfel av gigantiska proportioner.

Då slog det mig. Jag skulle köpa domänen tentakelmonstret.se och skadan skulle vara reparerad. Men eftersom mitt bankkonto för stunden gapade mer tomt än ett intergalaktiskt maskhål så slopades snabbt min briljanta idé. Nästa steg blev istället att kräva att förlaget återkallade samtliga exemplar av denna styggelse, men mitt krav fick inget gehör. Min värld rämnade och blev svart. Hur skulle jag kunna läsa en bok vars omslag sårade mig så djupt? Som släpade min eminenta blogg i smutsen på detta vis.

Jag fulgrät i duschen i flera timmar den kvällen. Skrubbade bort det hemska som hänt tills huden lyste rött. Nästa dag svalde jag min sårade stolthet, tryckte ner den med en nedtvingad klump i halsen, öppnade boken, och började läsa.

Spännande fortsättning följer! Text om Snösommar kommer inom kort på en TENTAKELMONSTER-blogg nära dig (inte Tentakelmonstret-blogg alltså)!

En bokbloggare utan skam i kroppen

Sommarläsningen i år blev en stor besvikelse. Det är vanligtvis den period när läslusten är på topp men i år fanns det inget sug att plöja böcker. Tur då att hösten börjat bra. Läshögen känns inte som ett trist måste längre och jag avverkar bok efter bok i ett (för mig) vansinnigt tempo just nu. Knepet fick bli att lägga undan några böcker som gått trögt och satsa på de allra mest eftertraktade istället. Kanske återkommer jag till några bokhyllevärmare i framtiden när recensionshögen har sinat igen, kanske inte.

Mitt mål är att läsa allt som skickas hem till mig men jag inser att det inte känns som ett klockrent upplägg när det går ut över bloggandet och mitt eget välbefinnande. Jag måste bli mer selektiv i mina åtaganden framöver. Känns det inte helt hundra kommer jag inte tacka ja till boken. Något jag borde lärt mig för länge sedan givetvis. Jag är uppenbarligen trögare än andra bokbloggare. Allt som inte är slabbig skräck, skitig postapokalyps, omtumlande apokalyps, smutsig sci-fi, eller mörk fantasy, kommer numera väljas med stor omsorg.

Några exempel på vad som verkligen pockar på uppmärksamheten för tillfället är De mörkermärkta av Johannes Pinter och Mattias Leivinger, För gudinnan av Anders Fager, Första Hösten av Emmelie Pettersén Uggla, De förjagade av Mikael Strömberg och X: Den sista platsen av John Ajvide Lindqvist. Med dessa är min läshöst i princip spikad och jag borde ha att göra åtminstone en dryg månad till framöver. Jag tänker inte planera längre. Min ”att läsa-lista” har fått sig en rejäl omgång och av de tidigare 50 böckerna finns bara 15 kvar. Läsordningen är omkastad också. Bort med alla krav och måsten. All pliktskyldighet.

Det här blev en deppig text, och det var inte meningen, det är inte ett skit synd om mig såklart. Men jag är lättad över att ha tagit ett beslut som känns bra och gör mig exalterad över kommande läsning istället för att känna ångest. Det handlar inte om speciellt många böcker som blivit lågprioriterade och jag har aldrig gett några garantier för att varje bok ska få en recension. Ändå känns det som jag gör något fult här.

Jag vet inte vilket ansvar jag har som bokbloggare. Borde jag skämmas mer? Borde jag be om ursäkt till förläggare och författare jag har dissat? Jag har i vilket fall lärt mig läxan nu. Att tänka efter innan jag agerar och inger förhoppningar. Mindre hjärta och mer hjärna, hur lockande än läsningen må vara i fortsättningen.

Tidsmaskinen

Det är numera sällan jag tar mig an gamla klassiker men när den bedårande lilla boken Tidsmaskinen dök upp i brevlådan kunde jag verkligen inte motstå. Min enda kontakt med verket sedan tidigare är filmatiseringen från 2002 med Guy Pearce som uppenbarligen är väldigt löst baserad på denna roman. Grundpremissen är densamma men flera betydande förändringar har gjorts för att passa den sedvanliga Hollywood-mallen.

Infallsvinkeln med det uppdelade framtidssamhället och de söta men korkade eloanerna som bor ovan jord och de skräckinjagande morlockerna som vistas under marken är en fascinerande sådan. Tidsresenärens resonerande och reflekterande kring varför de två olika samhällsklasserna har uppstått är intressanta och kan till viss del appliceras på hur vi själva lever än idag. De ena lever tillsynes i en utopi medan de andra lever i en dystopi.

Det här är en nyöversättning av Oskar Källner och Fafner Förlag och tur är nog det. Texten verkar ha fått sig en rejäl omgång och även om jag inte har läst originalet får jag en känsla av att språket har moderniserats och vässats till för att passa läsare av dagens snitt. Jag förväntade mig en torftig och högtravande läsupplevelse men faktum är att jag verkligen uppskattade berättelsen. Mer än jag på förhand hade trott. Den är förvisso överdrivet detaljerad och trampar en del vatten men de äventyrlig inslagen och de filosofiska funderingarna väger upp. Jag har full förståelse för att boken nått klassikerstatus och den känns fortfarande relevant och läsvärd år 2017.

Titel: Tidsmaskinen
Författare: H. G. Wells
Genre: Science fiction, klassiker
Utgiven av: Fafner Förlag
Utgivningsår: 2017 (nyöversättning)
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Jorden vaknar

Det är alltid knepigt att skriva om uppföljare. Personligen är jag löjligt spoilerkänslig och tänker lämna den här texten relativt spoilerfri. Men har du inte läst föregångaren och är intresserad av att göra det, bör du återkomma när du är klar med Vattnet drar. Det är värt mödan, jag lovar.

När andra boken tar sin början har det gått en tid sedan Gunhild, Krister och Beata tillfälligt stoppade de uråldriga krafter som väcktes ur sin sömn i skogen. Men trots deras uppoffringar är det långt ifrån över. Viktor har fortfarande den mystiska stenen i sin ägo och det ska snart visa sig att kampen mellan väktarna och vandrarna bara har börjat.

Jorden vaknar är alltså fortsättningen på Vattnet drar och är den andra boken i en tilltänkt trilogi. Jag gillade föregångaren men hade vissa klagomål, där jag bland annat hävdade att den kändes ytlig och att jag aldrig hann lära känna karaktärerna på djupet. Ett vanligt fenomen och väldigt karakteristiskt för en första bok i en längre bokserie.

I uppföljaren tycker jag att många av pusselbitarna faller på plats. All uppbyggnad och etablering av världen är numera avklarad, det finns en starkare framåtrörelse i berättelsen och huvudpersonerna har fått mer kött på benen. I Jorden vaknar är det full rulle redan från start. Schackpjäserna har placerats ut och kampen mellan gott och ont kan härmed börja. Det finns ingenting att gnälla på längre.

Jag är helt med på tåget efter bok nummer två och kan knappt vänta på den tredje och sista boken. Nu när Madeleine Bäck äntligen släppt lös de urgamla krafterna på riktigt i Hofors har berättelsen verkligen lyft och tagit fart på allvar. Jag känner numera starkt för karaktärerna och jag älskar scenerna med de slemmiga rötterna i badkaret och hur naturen går till attack mot mänskligheten när väktare och vandrare drabbar samman.

Madeleine Bäcks hemmasnickrade mytologi är en imponerande bedrift och känns lika fantasifull som självklar. En egen spännande variant på klassisk folklore. När jag nyligen intervjuade YA-bloggaren David Lundgren, efterfrågade jag lite råare young adult-litteratur. Det här är YA som verkligen passar mig med en lagom mängd dos av skräck och ungdomliga inslag. Upplösningen och del tre kan inte komma fort nog.

Titel: Jorden vaknar
Författare: Madeleine Bäck
Genre: Ungdomsskräckis, young adult
Utgiven av: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

13 svarta sagor om ond bråd död

Swedish Zombie fortsätter envist att förse oss med sina 13 svarta sagor-serier och värre saker har skett i världen. Den här gången med ett innehåll som verkligen kittlar nostalginerven för oss 70- och 80-talister, men också för alla som går igång på klassisk skräckfilm. Tänk Motorsågsmassakern, The Shining och blodig slasherfilm så får du en uppfattning om vad du kan vänta dig av den här antologin. Det här är en hyllning till VHS-kulturen från förr fullmatad med klyschor och referenser, något som det superstiliga bokomslaget dessutom vittnar kraftigt om.

För den här gången har författarna grisat till det ordentligt. Det finns nämligen ingen hejd på lemlästandet och blodet färgar var och varannan sida röd. Det känns som varje morbid fantasi har fått utrymme mellan dessa pärmar och tyglarna verkar ha släppts helt fria.

Jag våndades när yxan massakrerade sina offer i Hotellet av Cia Sigesgård, knep ihop benen när de okonventionella kastreringarna påbörjades under Avväpnandet av Sofia Albertsson, och ryggade tillbaka när naglar slets bort i Hallonfingrar av Lova Lovén. De groteska händelserna avlöser varandra, precis som förlaget utlovat.

Turligt nog så håller dessutom novellerna samma höga klass som man vant sig vid. Författarna är rutinerade rävar som gästspelat i många samlingar innan denna och det märks. Även om huvudsyftet är att chockera och skrämma läsaren, precis som de debatterade VHS-skräckisarna gjorde på sin tid, är det ändå välskrivet och fyllt av berättarglädje.

Som gammal skräckvurmare är det här rena rama julafton och en härlig flashback till svunna tider. Den får mig att se tillbaka på mig själv som ung pojkspoling när de stora censur-lapparna på filmerna i videohyllan var det bästa beviset för rekorderlig kvalitétsfilm.

Titel: 13 svarta sagor om ond bråd död
Författare: Helena Dahlgren, Jens Daniel Burman, Cia Sigesgård, Sofia Albertsson, Peter Erik Du Rietz, Katarina Emgård, Love Kölle, Lova Lovén, Hans Olsson, Camilla Linde, Johan Ring, Ida Tellestedt, Johannes Pinter
Genre: Antologi, Skräck
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Dödfödd

Jag blev kär i Pål Eggerts lortiga baksidor av Göteborg redan i föregångaren Borde vara död. Uppföljaren Dödfödd är mer av det mesta. Fler magiska väsen från den svenska folktron, nya mystiska sällskap och ett par fascinerande sexscener som grädde på moset. Allt stöpt i samma becksvarta fond som senast. För det här är verkligen ingen munter historia.

Utgångspunkten för berättelsen är återigen boendet Lundbygården, hemmet för samhällets mest missanpassade. Sebastian knegar på som socialarbetare på boendet och gravrået Isa försöker hantera sin hunger efter själar. I händelsernas centrum återfinns också Viktor som precis släppts fri från fängelset, med siktet inställt på att bli värvad av ett kriminellt magiutövande mc-gäng med oortodoxa invigningsritualer.

I Eggerts universum är det inte alltid helt lätt att hålla isär hjältar och skurkar. Det finns inget svart och vitt, gott och ont. Och det är verkligen det jag gillar. Dödfödd är en oförutsägbar historia, uppbyggd på ett sätt som gör den annorlunda och intressant. Inget är tillrättalagt för att läsaren ska få en belönande utdelning. Det finns ingen enkel summering där monstren besegras och de goda vinner. Här är alla förlorare på ett eller annat sätt.

Pål Eggert fortsätter att övertyga när han gräver sig djupare in i sin mörka urban fantasy-värld. Språket är medryckande och händelserna är skickligt visuellt beskrivna. Jag kan med enkelhet leva mig in i berättelsen, känna karaktärernas lidande, underkastelse och desperation. Det är ingen behaglig känsla, och det är såklart det som är meningen.

Titel: Dödfödd
Författare: Pål Eggert
Genre: Skräck, urban fantasy
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Evas första vecka som död

Evas första vecka som död var den primära anledningen till att jag nyligen återaktiverade mitt Storytel-abonnemang. När en av mina favoritförfattare lanserar en bok exklusivt på en ljudbokstjänst är det bara att hosta upp 169 bagis och börja toklyssna. Avsnitten är runt en timme långa och den första säsongen består av tio delar. Konceptet är såklart kraftigt tv-inspirerat och jag gillar det skarpt. Av någon anledning anser jag att det är mer tillfredsställande att avverka avsnitt istället för kapitel.

Anders Fager är som sagt en av mina husgudar, en författare som hittills aldrig gjort mig besviken. I Evas första vecka som död utforskar han vampyrgenren på helt andra sätt än i någonting jag läst tidigare. Det är en orgie i snusk, blod och humor. Huvudkaraktären Eva är en frånskild redovisningskonsult vars största intresse numera är att frossa i sex på hemliga swingerklubbar. Den vanligtvis så trista Eva ersätts av den frigjorda och självsäkra Cinder. Men under en kväll så förvandlas hon till någonting helt annat. Snart kolliderar hennes tre liv, i det ena som den vardagliga redovisningskonsulten Eva, i den andra som hemliga sexklubbsbesökaren Cinder, och i det tredje som blodtörstig vampyr.

Det är kanske just den aspekten med berättelsen jag gillar mest, Evas kamp med att få vardagen, jobbet och relationen till barnen att fungera samtidigt som törsten efter blod inte ska ta över henne helt. Det är ett ständigt spänningsmoment som gör att det aldrig blir tråkigt. Sedan älskar jag också hennes humoristiska inre monologer. Vampyren har i litteraturen ofta framställts som sexiga och romantiska väsen men Eva går ett steg längre.

Fagers egna infallsvinkel på vampyrgenren är en stimulerande sådan. Underhållande, sexig, blodig och beroendeframkallande. Jag lyssnade igenom hela säsongen på fyra dagar. Johanna Wilson gör ett bra jobb som uppläsare och jag ser mer än gärna att Eva återvänder i en säsong två, med samma aptit på oanständighet och våldsamheter.

Titel: Evas första vecka som död
Författare: Anders Fager
Genre: Skräck, humor
Utgiven av: Storytel
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Storytel

Tillbaka till overkligheten

Semestern är över för den här gången. Jag har medvetet tagit en paus från merparten av min digitala närvaro, vilket smittat av sig på bloggandet. Sommarledigheten lades i år istället på en mängd av byggprojekt. Jag har lyckats att smälla ihop mitt andra trädäck, denna gång i princip utan hjälp. Känner mig lite lagom mallig och nöjd. Det ser oväntat proffsigt och välbyggt ut. Har också klätt in sommarstugan i en tjusig trallkjol, målat hussockeln hemma, lagat en trappa, spikat golvlist och anlagt en grillplats. Bokhögen har knappast krympt under ledigheten, snarare tvärtom, men nu känner jag mig motiverad att ta tag i läsandet igen.

Pål Eggerts Dödfödd ligger fortfarande på nattduksbordet men jag har också återupptagit mitt Storytel-abonnemang med två projekt i åtanke, Anders Fagers vampyrskräckis Evas första vecka som död och Mats Strandbergs Hemmet, om läskigheter på ett demensboende. Nu ska det bannemig läsas och lyssnas!

Det är istället tv-tittandet som gått varmast i sommar. American Gods är förmodligen den största höjdpunkten. Neil Gaimans roman gör sig oväntat bra som underlig urban fantasy-serie om maktspelet mellan bortglömda gudar i vår vardag. Fantastiska karaktärer och en skruvad handling. Klart värt att teckna en Amazon Prime-prenumeration bara för denna serie.

Efterlängtade The Defenders var snarare motsatsen. En stor besvikelse. Marvels Netflix-serier har sedan andra halvan av Luke Cage fortsatt den nedåtgående spiralen. Ologiska luckor, trevande handling och trötta fightingscener som helt tappat stinget sedan de högklassiga bataljerna från den första säsongen av Daredevil. The Defenders börjar lovande och fram till avsnitt fyra hade jag stora förhoppningar på resten av serien men efter det går det alltså utför. Fortfarande stundtals sevärt och underhållande men helt utan fingertoppskänsla. Nu sätter jag mitt hopp till kommande The Punisher istället.

Så. Det blev återigen ett uppsamlingsheat. Nästa gång lovar jag att det dyker upp nåt med mer substans. Mors!