Notera datumen i konversationen ovan. Det tog mig alltså över ett och ett halvt år, men nu är jag redo att uppfylla löftet om en omvänd intervju.
David Lundgren är bokbloggaren som främst inriktat sig på att skriva om young adult, ofta förkortat YA. Davids inlägg är alltid en fröjd att läsa, snärtiga och med smarta infallsvinklar. Oarya.se är utan tvekan en av mina favoritbloggar om böcker, det borde vara en av dina också.
För väldigt länge sen om jag ska vara ärlig. Grejen är att min tjej är bibliotekarie och släpade hem en massa böcker som hon borde läsa i sitt jobb, men hon har av nån mystisk anledning ingen större dragning till böcker där barn skjuter varandra eller där det finns laserkanoner och/eller svärd, så jag läste en del av dem och berättade för henne vad jag tyckte och på den vägen är det.
När och varför fastnade du för subgenren YA? Får gamla skäggubbar ens läsa sådant?
Jag vill absolut svara ja på den frågan – klart de får. Och alla andra också. Några av de absolut bästa böcker jag har läst, och jag har ändå plöjt en jäkla massa böcker genom åren, har varit YA-böcker. Det är dessutom en sån enorm spännvidd när det gäller vad som ryms inom paraplybegreppet YA, allt från ”Hunger Games”-dystopier till böcker om hur det är att växa upp med en pappa som har PTSD efter att ha varit soldat i Afghanistan. Vissa kanske tänker att YA bara är just ”Hunger Games”-ripoffs med tramsiga kärlekstrianglar, och det finns mycket riktigt alldeles för många sådana, men det finns alltså så mycket annat också som ryms inom begreppet.
Som svar på ”Varför?” tänker jag att YA ofta handlar om de stora sakerna. Livet. Döden. Första kärleken. Ras. Sexualitet. Det är saker som är relaterbara för alla, inte bara tonåringar. Jag läser helst nåt som faktiskt får mig att känna nåt eller tänka till, och väldigt ofta hittar jag det inom YA.
Det handlar alltså en hel del om att många av de bästa författarna har en grym förmåga att både kombinera språklig skicklighet med att faktiskt få läsaren att känna nåt i både hjärta och hjärna. Det finns flera svenska författare som jag gärna nämner här som exempelvis Christina Lindström och hennes bok ”Jack”, och Anna Ahlund som just nu är aktuell med ”Saker ingen ser”.
Vissa kan å andra sidan bara vara fruktansvärt underhållande – du kan till exempel läsa Rick Riordan och bara åka med och bli underhållen hela vägen. Ingen större mental ansträngning krävs mer än att du ska vilja ha roligt när du läser.
På tal om skägg, hur vårdar du din hakkalufs? Senast vi hördes vid svamlade jag om balsam och babyolja men har gått och blivit mer hipster och investerar numera i hyggligt dyra skäggoljor. Känner du igen dig?
Ja. Jag försöker egentligen motarbeta hipsterismen, men visst. Jag har också trillat dit.
Vad bör jag läsa i YA-genren (gärna med inslag av snusk och äckel då givetvis)?
Den här är svår. Grejen är ju att YA, framförallt amerikansk sådan, ofta är VÄLDIGT händerna-på-täcket och kliniskt ren på äckel. Det är väldigt städat, även i de mer våldsamma serierna. En serie som dock kan tänkas passa herrn är ”Penryn and the end of days” av Susan Ee som trots sitt lite halvfjöntiga namn är skamligt kul. Den innehåller agnostiska änglar, babys med rakbladständer och en allmänt bad-ass hjältinna. Grymt bra.
Om man ska gå in på den mer verklighetsnära delen av YA så har jag en bok som jag alltid rekommenderar: ”Jag ger dig solen” av Jandy Nelson. Den är så förbannat välskriven och engagerande och kanske en av de bästa böcker jag nånsin läst, oavsett genre.
Jag imponeras av bokbloggare som lyckas klämma så många som 50-100 böcker om året, men som dessutom hinner med att skriva om dem. Hur går det till? Erkänn, du läser bara texten på bokens baksida och de avslutande 50 sidorna…
Jag har faktiskt inte kunnat läsa riktigt så mycket som jag gjort tidigare år, mycket beroende på att min pendling till jobbet ser annorlunda ut nu. Då hade jag mer tid när jag satt fast i kollektivtrafiken, men det har ändrats. Grejen är väl att i mitt fall så hade jag inget annat att göra när jag åkte buss – det var antingen läsa eller spela Candy Crush och för min egen mentala hälsas skull så var det bättre att läsa böcker. Man får tydligen inte skrika på bussen i det här landet.
Så mitt tips: dedikerad lästid.
Du skulle säga till mig på skarpen när jag började blogga om uppvärmningskostnader och husrenoveringar! Vart var du när jag nyligen publicerade ett inlägg om trädäcksbygge?
JAG VET! Och jag skäms. Inte lika mycket som du borde göra eftersom du faktiskt postade ett inlägg om det, men jag skäms. Lite grann.
Slutligen kör vi en repris på den sista frågan till mig i din egna intervju. Vad borde jag frågat dig egentligen?
”Saknar du Farfarsparadoxen”? Och svaret på det är: Ja, så in i.
David bloggar förträffligt på oarya.se.