Det var Eskapix-novellen Brinnande betong som introducerade mig för Pål Eggert. En spännande och välskriven liten sak jag uppskattade mycket. Min andra kontakt med Pål skedde över Facebook. Jag hade fått upp ögonen för författarens andra roman, De döda fruktar födelsen, det lät verkligen som en bok i min smak. Dessvärre verkade den helt omöjlig att få tag på. Men efter att ha kontaktat Pål himself via Facebooks chatfunktion så landade det ett exemplar i brevlådan några dagar senare. Hygglig kille, och trevlig dessutom. I samband med att jag läste antologin Mörkerseende, där Påls finfina novell Gå till döden som till en älskare ingår, blev jag återigen uppmärksammad på hur talangfull och skicklig denne författare är. I samma veva insåg jag att hans tredje roman, Borde vara död, redan stod i min bokhylla. Varför jag inte tagit mig an den tidigare är och förblir ett mysterium. Hur som helst, nu är den utläst och ja, det här är som förväntat en riktig fullträff.
I Borde vara död har Göteborg förvandlats till en ovanligt smutsig men också magisk plats. Vi får följa samhällets absoluta bottenskick på intimaste vis. Jag har skrivet om den makabra bajssekvensen tidigare men här finns också många osedvanligt råa och äckliga händelser gestaltade. Berättelsen kretsar kring Isa och Sebastian. Två mystiska personligheter. Sebastian jobbar på det hem där boken utspelar sig till störst del. Ett hem för missbrukare, hemlösa och människor som inte platsar i det vanliga samhället. Men dagen då den svansförsedda (en kroppsmodifikation sägs det) Isa flyttar in börjar oförklarliga dödsfall avlösa varann. Sebastian bestämmer sig för att ta reda på vad det är som håller på att hända med hans arbetsplats. Är Isa egentligen den person hon utger sig för att vara? Är ens Sebastian den person han utgör sig för att vara?
Jag går verkligen igång på den här typen av skräck. Det är förvisso inte en renodlad skräckis, utan här samsas inslag av fantasy, äventyrlig action och socialrealism (som det så fint uttryckt står på omslagets baksida), men det är språket som verkligen tilltalar mig. Det väjer inte undan eller skäms för sig. Här får vi det hemska upptryckt i ansiktet. Det är brutalt, närgånget och skitigt. Här finns inga hjältar i ordets rätta bemärkelse eller tillrättalagt dravel, bara kall hård verklighet. Likaså fantasifull overklighet. Jag tycker det finns något unikt över hur Eggert skriver. Boken säger något om det samhälle vi lever i samtidigt som han på ett överraskande övertygande sätt implementerar fantastiska skeenden. Pål Eggert är utan tvekan en fantastikförfattare av rang och jag ser fram emot att få läsa mer av honom i framtiden.
Borde vara död kan du köpa lite varstans och gavs ut av Styxx Fantasy 2013. Påls blogg hittar du här.
3 reaktioner på ”Borde vara död”