Våran hud, vårat blod, våra ben

Ett barn står natt efter natt i Finlandsfärjans för och spejar ut mot havet. En långtradarchaufför med en blodig hemlighet plockar upp en liftare med misstänkt lite bagage. Ett ungt par får köpa en villa billigt eftersom där råder »speciella omständigheter«.

Våran hud, vårat blod, våra ben innehåller en samling skräckberättelser med omisskännlig John Ajvide Lindqviststämning, som utspelar sig i ett samtida Sverige, men precis utanför vårt synfält. Vi får möta en samling vardagliga gestalter och ett antal mindre vardagliga, såsom spöken, vampyrer, varulvar, mylingar, tomtar, zombies och så ett havsmonster.

Titelberättelsen »Våran hud, vårat blod, våra ben«, som nominerades till British Fantasy Award för bästa novell, är enligt John Ajvide Lindqvist själv det otäckaste han skrivit i det korta formatet.

Förutom helt nyskrivna »Hår«, har samtliga berättelser i samlingen tidigare publicerats i främst brittiska och amerikanska antologier. Ett flertal av dem ligger för närvarande i varierande stadier av produktion för film eller TV i olika länder.

– – –

I novellsamlingen Våran hud, vårat blod, våra ben är John Ajvide Lindqvist tillbaka i gammal god form. Innehållet är traditionellt och hemtamt men framförallt jävligt läskigt på sina ställen. Nog för att jag verkligen uppskattat författarens senare års mer experimentella Platserna-serie med Himmelstrand, Rörelsen och X, men att läsa den här novellsamlingen känns på nåt vis som att komma hem. Som att återigen få bekanta sig med den John Ajvide Lindqvist jag lärde känna när han slog igenom med dunder och brak i mitten på 2000-talet med ett gäng mästerliga skräckisar.

Novellerna i den här samlingen håller nämligen vansinnigt hög lägstanivå. Titelnovellen Våran hud, vårat blod, våra ben är precis så otäck som författaren själv påstår. När barn blir utsatta för hemskheter sitter jag alltid på helspänn när jag läser. Men den största överraskningen var novellen Vad mig tillkommer. Jag vill verkligen inte avslöja för mycket om berättelsen men vi kan säga så här. Jag blev verkligen tagen på sängen när det gick upp för mig vilken typ av varelse som förpestar det nygifta parets tillvaro.

Avslutar samlingen gör Tjärven som tidigare har publicerats som ljud- och e-bok. Med sina 150 sidor tangerar den snarare vid kortroman än en novell, vilket i sammanhanget har föga betydelse, men den är hur som helst precis så bra som jag minns den när jag lyssnade igenom den första gången. En underhållande zombieberättelse fylld med makabert splatter som utspelar sig på en öde ö ute i Stockholms skärgård.

Men återigen. Allt håller hög klass. Det kan verka tröttsamt att läsa om vampyrer, varulvar och spöken för den fyrtioelfte gången i ordningen men John Ajvide Lindqvist lyckas hitta nya infallsvinklar i sina korta berättelser. Jag älskade novellsamlingen Pappersväggar men faktum är att Våran hud, vårat blod, våra ben är ännu vassare.

Titel: Våran hud, vårat blod, våra ben
Författare: John Ajvide Lindqvist
Genre: Skräcknovellsamling
Utgiven av: Ordfront
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

X – Den sista platsen

En gång var kriminaljournalisten Tommy T hela Sveriges älskling, men på senare år har hans stjärna dalat. Undersökningen av självmorden ska bli hans upprättelse. Tillsammans med sin hund Hagge nosar han sig djupare in i mysteriet kring den undflyende gestalten »X« som tycks ligga bakom allting. Spåren leder till ett enormt parti kokain samt till ett oändligt fält med kortklippt gräs och en himmel utan sol.

Samtidigt dras Tommys systerson Linus allt djupare in i X verksamhet. Han är 17 år och bor i det megalomaniska höghusbygget Gårdsstugan. Allt sedan han som 13-åring började sälja sin egen ADHD-medicin har han drömt om att få deala i de högre divisionerna. När han slutligen får chansen visar sig verksamheten vara både farligare och underligare än vad han kunnat föreställa sig.

X – Den sista platsen är en övernaturlig kriminalroman där småbrottslighet korsar det utomvärldsliga. Det finns en större plan bakom det som inträffar och mycket pekar mot Brunkebergstunneln. Krafter bortom människans kontroll sipprar in i förorterna och förändrar Stockholm.

Nån däruppe måste gilla oss. Eller inte.

– – –

X – Den sista platsen är avslutningen på den trilogi som startades med Himmelstrand, och senare också följdes upp av Rörelsen. Det är tre väldigt olika böcker. Medan Himmelstrand kan liknas vid en mardrömslik hallucination med det mystiska fältet som skådeplats, är Rörelsen en intim skräckhistoria med flera självbiografiska drag från författaren själv. X – Den sista platsen är något helt annat. Även om de tre romanerna av förlaget beskrivs som fristående vill jag hävda att de bör läsas som en helhet. Det finns mycket som hänger ihop och fältet och Brunkebergstunneln är återkommande inslag i alla de tre böckerna.

John Ajvide Lindqvist har själv beskrivit sin nya bok som, ”det mest hårdkokta jag skrivit”, och det kan jag skriva under på. Det här doftar klassisk svensk kriminalroman lång väg. Gangsters, coola kids som langar kokain och en snokande reporter är några av de mer framstående ingredienserna. Samtidigt finns det ett övernaturligt inslag som förbryllar och fascinerar. Även om jag inte golvades av den första boken Himmelstrand, så har alltid det underliga fältet och vad det egentligen är för någonting gjort mig nyfiken. En del av frågorna kring denna plats lämnas obesvarade medan andra får sin förklaring i och med denna sista del.

Det hela berättas ur två karaktärers perspektiv. Tommy T, tidigare vass skjutjärnsjournalist som har sett sina bästa dagar, och hans 17-åriga systerson och wannabe-gangster Linus. Båda två upplever den våg av kriminalitet som sveper in över Stockholm på olika fronter när den mystiska personen kallad X tar över narkotikahandeln. På ett oförklarligt vis begår dessutom alla hans konkurrenter självmord. Det är mörkt och grådaskigt med påtaglig deckarkänsla.

John Ajvide Lindqvist har satt samman ett engagerande karaktärsgalleri. X är en intressant skurk, Tommy T en livstrött man med en skickligt beskriven rädsla för att binda sig och Linus som genomgår en övertygande förvandling från liten småtjuv till storskalig langare. Mysteriet med de övernaturliga komponenterna sätter extra krydda på historien.

Det är en spännande och väl sammansatt thriller. Jag blir kanske inte golvad av berättelsen denna gången heller men jag har fått en annan förståelse för hur allt hänger samman. Både Himmelstrand och Rörelsen som läsupplevelser har växt nu i efterhand när allt knutits ihop. Avsaknaden av skräckelement och en genre som inte riktigt tilltalar gör mig dock lite mindre uppspelt. Det är ett ambitiöst och storslaget hantverk men det är heller inte riktigt den fullträff som jag hoppades på.

Titel: X: Den sista platsen
Författare: John Ajvide Lindqvist
Genre: Thriller
Utgiven av: Ordfront
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Hemmet

Välkommen till Hemmet. En kuslig berättelse om kärlek, vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över dig själv.

Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan.

På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked.

Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne.

Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika och sig själva.

– – –

Jag älskade Mats Strandbergs första renodlade skräckroman Färjan. Det är en klaustrofobisk historia om den panik som infinner sig när blodtörstiga monster löper amok på ett kryssningsfartyg. Det fanns såklart mycket att tycka om med det storslagna blodbadet i den berättelsen, men det var främst karaktärerna som gjorde det hela intressant.

För Mats Strandberg kan sina karaktärer. Färjan visade prov på det, Hemmet bevisar att det inte var en engångsföreteelse. Karaktärerna i Färjan, likaså i Hemmet, är människor av kött och blod som handlar på ett rationellt sätt. De är inte arketyper för gott eller ont, och besitter en svärta och ett djup. Jag känner för dem, lider med dem och hejar på dem.

I Hemmet tar handlingen plats på ett demensboende. De gamla människorna som vistas där är stilsäkert återgivna. Den ständigt upprepande tanten som nämner att hon varit sekreterare åt direktör Palm ungefär 30 gånger, den sexgalna gubben som drar i sin slaka penis och kastar glåpord till personalen, och damen som är besatt av att samla på änglar i alla dess former, är bara några av de färgstarka karaktärer som vistas på hemmet.

Skildringen av huvudpersonen Joel med sina våndor och dilemman, när mamma Monika inte längre kan ta hand om sig själv och tvingas flytta in på boendet Tallskuggan, är hjärtskärande. Det finns så många jobbiga teman här. Den bespottade äldrevården, att inte längre känna sina anhöriga och att tvingas till att lämna bort någon mot sin och den personens vilja. Strandberg beskriver det hela med bravur. Det är tragiska och mörka ämnen som behandlas.

För mig är inte det mest hemska i Hemmet den demon som härjar och skrämmer slag på personal och de boende, det är hur de gamla har tappat bort sig själva i sjukdomen. Hur deras levnadsöden har dikterats av något som inte längre kan påverkas. Att glömma vem man är och att tappa sina karaktärsdrag. Det är läskigt på riktigt.

Titel: Hemmet
Författare: Mats Strandberg
Genre: Skräck
Utgiven av: Norstedts
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Svarta band

Mänskligheten var nära att förlora det stora robotkriget, men alla artificiella intelligenser dog då Internet släktes ned. Det är i alla fall vad myndigheterna påstår. Men Filip vet bättre. Det bor en AI i hans kaffekokare.

Om han bara hade gjort sig av med den hade han inte behövt frukta för sitt liv. Men det var så smidigt att låta den göra deklarationerna. Han hade inte kunnat föreställa sig att den skulle hämnas.

– – –

Jag fortsätter att botanisera bland Fafner Förlags nysläppta ljudnoveller. Svarta band är en mer lågmäld historia i jämförelse med Lars Carlbergs tokroliga Skorm-berättelse, även om också denna är av det mer skojfriska slaget. Jonas Larssons novell om den egna företagaren Filip, som får deklarationshjälp av sin kaffekokare, är en roande och fiffig berättelse.

Simon Väderklint står även här för inläsningen men är mer återhållsam denna gång vilket lämpar sig väl för berättelsen. Jonas Larsson fortsätter att hålla fanan högt för Fafner Förlags ljudbokssatsning i likhet med Lars Carlbergs bidrag. Svarta band är en smart och originell novell väl värd att avnjuta.

Titel: Svarta band
Författare: Jonas Larsson
Genre: Science fiction
Utgiven av: Fafner Förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Storytel, Bokus och Adlibris med flera

Rättvis sönderdelning av besten Skorm

Besten Skorm har fallit för Hjältens svärd. Hans ofantliga lik ruttnar på Världsbergets sida. Alla vill ha sin del av kadavret: Trekvartsgudar, griniga kungar, illbattingar och slingrande världsfrätare. Det är upp till alfen Ulma att hålla ordning. Hon är räkenskapshållare, och hon ska ha en rättvis sönderdelning av Besten Skorm, om det så är det sista hon gör. Och kränga ål. Och Drank. Så man kan tjäna sig en hacka.

Och högt där uppe seglar Stora Världskorpen förbi.

En märklig berättelse som inte liknar något annat.

– – –

För ett tag sedan intervjuade jag Oskar Källner om hans satsning på ljudböcker och nu har jag tagit del av ett gäng av Fafner Förlags publicerade ljudnoveller.

Först ut är Rättvis sönderdelning av besten Skorm av Lars Carlberg. En konceptuellt finurlig idé om vad som händer efter att monstret är besegrat och hjälten lämnat kadavret att ruttna. Det visar sig att den dräpta jätten Skorms olika attribut är hett eftertraktade efter sin död, någonting som de sluga alferna drar stor nytta av.

Simon Väderklint som berättare är vansinnigt underhållande. Han härmar, lever sig in och gör sig till på de mest oefterhärmliga vis. David på oarya.se har redan sagt det på bästa sätt och jag kan bara instämma.

Det är en av de mer inlevelsefulla och skruvade inläsningar jag hört. Jag kan verkligen rekommendera alla som gillar fantasy av det mer humoristiska slaget att lyssna på denna lilla guldklimp. Både på grund av den knäppa skrönan men lika mycket med den stolliga inläsningen i åtanke.

Titel: Rättvis sönderdelning av besten Skorm
Författare: Lars Carlberg
Genre: Fantasy
Utgiven av: Fafner Förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Storytel, Bokus och Adlibris med flera

Ett hjärta åt helvetet

”Han hade begått ett misstag när han öppnade Lemarchands ask. Ett mycket förskräckligt misstag.”

Girighet och kärlek, kärlekslöshet och förtvivlan, åtrå och död, liv och fångenskap, krokar, kedjor och blod: Clive Barkers blodisande mästerverk om förbjuden åtrå och fruktansvärd återuppståndelse som låg till grund för filmen Hellraiser.

Frank Cottons omättliga aptit på smärtans mörka njutningar ledde honom till mysteriet med Lemarchands kub, och därifrån till en död som bara en störd själ kunde tänka ut. Men hans brors kärlekstörstande fru, Julia, har upptäckt ett sätt att återuppväcka Frank – men priset blir blodigt och fruktansvärt … och det kommer definitivt kosta så in i helvete.

– – –

För att vara en person som är så pass insnöad på skräck så känns det lite skämmigt att erkänna att mitt intag av texter från Clive Barker är få till antalet. Två böcker i Abarat-serien, The Great and secret show och ett par noveller från The books of blood är allt jag fram tills nu mäktat med. När jag fick nys om att skräckfarbrorns kanske kändaste verk, The hellbound heart fått sig en nyöversättning, kändes det lämpligt att bättra på min Barker-kunskap.

Ett hjärta åt helvetet är alltså den svensköversatta förlagan till filmen Hellraiser. Förmodligen den historia han är mest förknippad med och av många betraktat som den bästa filmatiseringen av hans böcker. Det är en kort men naggande god berättelse och innehåller några av de mest klassiska monstren i filmhistorien. Cenobiterna med Pinhead i spetsen är ohyggliga skapelser som dröjer sig kvar i minnet. Med genomborrande krokar och spikar i ansiktet, klädda i kläder som hämtade från någon mardrömslik bdsm-butik, var de på sin tid unika och betraktas än idag som ikoniska skräckfigurer.

Boken behandlar ämnen som åtrå, njutning och jakten på något ouppnåeligt. Det är en tämligen enkel liten historia men en väl uttänkt sådan. Tät och suggestiv. Clive Barkers prosa har något poetiskt över sig samtidigt som det stundtals är blodigt och brutalt. Jag tycker mig också ana en humoristisk ton i sättet hur vissa scenarion skildras, men mest är det tungt och mörkt.

En stor eloge till Vertigo förlag som ger fler chansen att upptäcka detta verk. Boken är smakfullt designad och illustrationen av Lars Krantz är oerhört läcker. Caroline Grimwalker verkar också gjort ett bra jobb med översättningen. Jag önskar att fler svenska förlag vågade ge ut utländska skräckförfattare som inte heter Stephen King.

Titel: Ett hjärta åt helvetet
Författare: Clive Barker
Översättning av: Caroline Grimwalker
Genre: Skräck
Utgiven av: Vertigo Förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Första hösten – Blå gryning

När skördarna förstördes oroade sig alla för vintern. Så naivt. De flesta skulle inte överleva hösten.

Stockholm. De nya blommorna spränger igenom ännu en trottoar och Livsmedelsverket kallar till krismöte. Vad gör man när de blå blommorna inte kan sorteras ut från skördarna? När gräset har försvunnit och kornas mjölk är ljusblå?

Ändå är det inte vad de borde fokusera på. Hösten är här och Lisen är forskaren som först ser förändringen. Inte som hon skulle önska under ett mikroskop. Hon ser den i sig själv.

Första hösten är en dystopisk skräckroman som skickligt väver in vår tids vetenskap i en verklighet bortom de mest groteska mardrömmar.

– – –

För inte allt för längesedan fick jag leta med ljus och lykta efter svensk apokalypslitteratur, men nu är det andra tider! Lars Widerängs Sjärnklart-trilogi, Lova Lovéns Trojanerna och K.G. Johanssons Biotika är bara några av senare års domedagshistorier från vårt avlånga land. Berättelserna om hur jorden går under poppar upp som svampar i skogen, och som jag älskar den här trenden.

I Första hösten är det inga svampar i skogen som vänder upp och ner på tillvaron, men inte långt därifrån. Det är en ny typ av blomma som sprider sig över Sverige och Europa. Forskarna står handfallna och när människorna smittas, men också börjar förvandlas, är epidemin och samhällets kollaps ett faktum.

Boken är snyggt konstruerad och växlar mellan tre huvudpersoner som upplever undergången från olika perspektiv. Ett författargrepp jag verkligen gillar. Emmelie Pettersén Uggla behärskar verkligen upplägget bra. Jag lär känna karaktärerna och de är tydligt porträtterade. Vem älskar inte 15-åriga Charlys överanvändande av tillägget ”ap”- i alla dess former? Uttryck som ”apsvett” ramlar ut så fort hon öppnar munnen. Sjukt charmigt. Adam är till en början ett stort arsle men min förståelse och inställning till honom som karaktär hinner ändra sig under äventyrets gång. Detsamma gäller Fredrik och Lisen. Det finns gott om intressant karaktärsutveckling.

Texten är för övrigt rak, enkel och medryckande. Kapitlen är korta och avslutas sällan utan en subtil cliffhanger som får mig att prompt vilja läsa vidare. Tempot är högt och berättelsen tappar inte fart en enda gång. Jag får som läsare aldrig tid till att hämta andan. Inte mig emot, speciellt när det är så här spännande och actionfyllt. Det är en orgie i blodiga slagsmål, hisnande flyktscener och monstermetamorfoser.

Författaren har skapat ett scenario som känns kittlande och trovärdigt. Inte minst de vetenskapliga bitarna, som förmodligen har krävt en del research. Jag köper allt med hull och hår, även om det såklart inte är förankrat i en realistiskt framtidsbild. Men vad vet jag. Ett muterat växtvirus och domedagen kanske är närmare än de flesta av oss tror?

Det är precis så här jag vill ha min apokalypshistoria serverad. En smart idé om hur det skulle kunna gå till när världen går under, bra karaktärer och makabra body horror-inslag som får det att vändas i magen. Rubbet sitter som en smäck.

Jag har dessutom förstått att en fortsättning är på gång, vilket gör mig väldigt glad. Det här är så förbaskat rakt upp min gränd att jag bubblar lite inombords när jag nu i efterhand tänker på boken. Klart jag vill ha mer av detta! Förvridna mardrömsmonster, en till synes hopplös framtid och människor som beter sig som svin när civilisationen rämnar.

Låter det inte helt underbart?

Titel: Första hösten – Blå gryning
Författare: E.P. Uggla
Genre: Undergångsskräck
Utgiven av: Visto Förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Inga kelgrisar, inga styvbarn

Ett typiskt hyreshus. En trappuppgång med fyra lägenheter. Här bor den lätt autistiska Anna, den lille pojken Kasper som stundom söker tillflykt hos henne, och den äldre kvinnan Astrid, vars 40-årige son fortfarande bor hemma. På utsidan liknar det gula tegelstenshuset en folkhemsidyll, men innanför väggarna lurar mörk ondska och fasansfulla intentioner.

Vem är det som i skydd av mörkret iakttar Anna genom fönstret om kvällarna? Och vilka är det som i hemlighet besöker Astrid varje dag?

Sakta men säkert förs läsaren djupare in i husets hjärta där skuld och skam, vrede och galenskap tränger in i varje lägenhet och ställer alla inblandades tillvaro på ända. Samtidigt sänker sig en stank av förruttnelse över byggnaden. En stank av ruttnande lik.

– – –

Inga kelgrisar, inga styvbarn är verkligen nyskapande och välskriven, men kanske allra mest en bok som befolkas av ett fantastiskt karaktärsgalleri. Alla de människor som bor i hyreshuset, där i princip hela berättelsen utspelar sig, känns levande och karismatiska. Sigesgård har samlat en grupp personer som alla är annorlunda och står ut, men de är också imponerande övertygande trots sina absurda handlingar.

Sonen som är en vidrig skapelse, pervers och otäck. Den udda fågeln Anna som inte förstår sig på andra människor alls. Vaktmästaren Terry som tar sitt jobb på överdrivet stort allvar. Tanten Astrid som hänger med ett gäng råttor i sin lägenhet, och mal köttfärs av någonting man vanligtvis inte mal köttfärs av.

Det som sker mellan hyreshusets väggar är bisarrt och obehagligt. Sigesgård levererar ett flertal scener som dröjer sig kvar, äcklar och skapar avsky. Men även om läsningen kantas av mörker och motbjudande omständigheter finns där också stunder av medmänsklighet och humor. Att Inga kelgrisar, inga styvbarn är författarens debut märks inte alls. Det här är en bok med många skopor pondus och hantverksskicklighet. För dig som inte räds lite äckel är det här en bok som verkligen måste införskaffas. Jag ser verkligen fram emot att läsa mer av Cia Sigesgård framöver.

Titel: Inga kelgrisar, inga styvbarn
Författare: Cia Sigesgård
Genre: Folkhemsrysare
Utgiven av: Kalla kulor/Southside Stories
Utgivningsår: 2014
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

För gudinnan

Ett London där solen har gått ned. En värld i evig skymning och dimma. I en exklusiv takvåning högt ovanför Canary Wharf väntar Tiphany Reeder. Adam, den kanske största filmstjärnan någonsin, ska komma på middag. Väntar gör också Tiphanys väninna Tipper, som ska delta i middagen via bildskärm. De tre ska prata gamla minnen och försöka hitta tillbaka till känslor de haft för varandra. I över ett århundrade. Det kommer att bli en lång natt.

Romanen För gudinnan är en gotisk kärlekshistoria baserad på skräckrollspelet KULT. Det är en spektakulär skräckroman och en vandring genom en värld där tid och rum börjat falla samman. Anders Fager lämnar här den realistiska skräcktraditionen från Samlade svenska kulter, och tar med dig på en hisnande resa olik allt du tidigare varit med om.

– – –

Jag blev aldrig någon inbiten rollspelare under glansdagarna på åttio- och nittiotalet. Flera i min umgängeskrets spelade framförallt Mutant men själv blev det bara några enstaka partier. Jag harvade mest på med Drakborgen och några soloäventyr i stil med Ensamma vargen. Inte för att jag inte gillade konceptet med rollspel, det var bara någonting som fanns där i periferin. Jag kände till mediets existens, doppade tårna i det som hastigast, men fastnade aldrig riktigt. För gudinnan bygger just på ett rollspel, närmare bestämt Kult. En för mig helt okänd rollspelsvärld och mytologi. Jag kan därför inte se de referenser eller den inspiration som kommer från förlagan.

Det är en egendomlig berättelse och inte alls det jag väntat mig. Efter min intervju med författaren var jag inställd på en rätt blodig och rättfram kärlekshistoria. Det pratades om inspirationen från Clive Barker med gotiska platser, svart läder, köttkrokar och allt vad det innebär. Och visst, allt det där återfinns i boken, men fokus ligger på maktkampen mellan Tipper, ett gudalikt väsen, och Tiphany, som är lite av gudinnans gunstling. Också hon besitter förmågor utöver det vanliga. De båda tävlar om den världsberömda skådespelaren Adams kärlek och gillande. Återblickar varvas med klumpiga kärleksförklaringar från dem båda och allt utspelar sig i en bisarr värld i förfall.

Med För gudinnan har Anders Fager skrivit en roman som inte påminner om någonting jag tidigare läst från hans penna, eller från någon annans penna heller för den delen. Jag gillar när författare experimenterar med sitt skrivande men här blir händelseförloppet stundtals för ogreppbart för mig. Jag har svårt att hänga med i svängarna när berättelsen kastar sig mellan olika scenarion och skådeplatser. Jag kan inte riktigt få kläm på hur världen fungerar eller varför den ser ut som den gör. Kanske hade det blivit lättare med bättre förkunskaper om Kult-universumet?

Trots det har jag kul när jag läser. Anders Fager ångar på i sedvanlig stil med sin febrigt intensiva berättarstil, mer påtagligt nu än någonsin innan. Lika sofistikerat som kaosartat. Det händer mycket i förbifarten och är till en början snurrigt när berättelsen hoppar mellan årtalen och karaktärerna stöter på varandra under olika omständigheter. I ärlighetens namn kände jag mig rätt vilsen under de första hundra sidorna. Men det där ordnar upp sig när jag börjar förstå hur allt hänger ihop. Tipper och Tiphanys rivalitet är spännande att följa och jag är smått betuttad i deras vrickade personligheter. De är mäktiga kvinnor med världen som deras egna lekplats där de kan göra vad de vill, men ändå småaktiga och lömska. Det är inte den starkaste läsupplevelsen jag tagit del av från Fager, men heller inte en som jag velat vara utan. En unik och helt skruvad sådan dessutom.

Titel: För gudinnan
Författare: Anders Fager
Genre: Skruvad skräckromans
Utgiven av: Fria Ligan
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

De mörkermärkta

I ett vårkallt Stockholm sker en serie mord som till en början inte verkar ha något samband. En sömnlös taxichaufför. En alkoholiserad före detta psykolog. En psykiskt sjuk kvinna på ett behandlingshem. Tre människospillror förenade i sina olycksöden.

När polisinspektör Iris Riverdal får fallen på sitt bord ställs hon inför en gåtfull mördare, en undflyende skepnad med dunkla metoder och okända motiv. Och bakom honom anas en ansiktslös ondska bortom alla begrepp.

Gradvis går det upp för henne att morden har rottrådar långt tillbaka i tiden, trådar som också löper in i hennes eget liv.
Samtidigt samlas en krets människor för att bekräfta det de redan anat. Det förflutnas skugga har kommit tillbaka för att förgöra dem, de mörkermärkta.

– – –

Det är sällan jag läser deckare eller kriminalare numera. Jag har plöjt min beskärda del och jag fattade aldrig tycke för genren. De mörkermärkta verkade på förhand vara just en bok om snutar och mystiska mord men lockade också med ett stänk av paranormala element. Dessutom är den ena halvan av författarparet känd för mig sedan tidigare. Johannes Pinter har gått från klarhet till klarhet och golvade mig på riktigt med vampyrskräckisen 1007 medan Mattias Leivinger är en ny bekantskap. Skulle detta ändå räcka för att tillfredsställa mina vanligtvis så snäva läskriterier? När jag blev kontaktad och erbjuden ett recensionsexemplar var jag aningen skeptisk men valde efter lite betänketid att tacka ja.

Boken börjar på traditionellt vis med en mordgåta, en plågad polis och allt det där jag förknippar med svenska deckare. Men det tar snabbt fart och när den misstänkta mördaren och de ockulta inslagen introduceras är jag fast. De oförklarliga morden, polisen Iris mystiska förflutna och de övrigas agendor flätas proffsigt samman. Karaktärerna är intressanta och jag vill veta mer om samtliga. Språket är enkelt, avskalat och rappt. Jag imponeras över hur välskrivet och snyggt berättat det är. Min känsla är att författarna kompletterar varandra väldigt bra. Det var verkligen svårt att slita sig från boken.

De mörkermärkta passar förvisso till stor del in i deckarmallen men innehåller tillräckligt med mystiska inslag och övernaturligheter för att hålla mig intresserad. Det är en väldigt spännande roman och trots mina fördomar om genren var det en ren fröjd att ta sig an Leivinger och Pinters samarbete. De fantastiska komponenterna ger den där lilla extra kryddan till berättelsen och det känns aldrig krystat eller konstigt. Det här är en perfekt start på en riktigt läsvärd trilogi och jag ser fram emot att ta del av kommande böcker i serien.

Titel: De mörkermärkta
Författare: Mattias Leivinger och Johannes Pinter
Genre: Thriller
Utgiven av: Piratförlaget
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris