Det känns lite sorgligt men idag avrundar vi höst/vinter-säsongen av Farfarsparadoxen. Lämpligt nog gör vi det med en gäst i form av supercharmiga Boel Bermann. Boel är något av en drömgäst som bland annat ligger bakom den läskiga dystopin ”Den nya människan” men är också en del av skrivarkollektivet Fruktan. Fy fan vad jag är avundsjuk på denna lilla grupp! Titta här hur mysigt de verkar ha det. Finns det något liknande här i krokarna tro? I vilket fall blir det massvis med snack om dystopier i avsnittet och en mysig pratstund med Boel som vi hoppas uppskattas.
Det har varit en spännande resa att gå ifrån vårt något slappa koncept – ”släppa-ett-avsnitt-när-vi-känner-för-det” – till en klassisk veckopodd. Men genom att alternera fetare tema-inspelningar med våra så kallade babbel-avsnitt, tycker jag vi har nått fram till ett bra upplägg som funkar. Men vi har redan idéer om hur vi kan förbättra vissa bitar till vårsäsongen, så jag hoppas vi hörs då igen!
Hector ”Heck” Hammarskjöld var en gång skolans coolaste kille och som lagkapten för fotbollslaget och attraktiv snygging stod beundrarna på kö. Numera är hans vardag grå och trist, hans tidigare meriter bortglömda, och det hela blir knappast bättre av att hans far nyligen har avlidit. Men snart sveper förändringens vindar över vår hjälte. Heck ärver sin faders gamla hus och en stor hemlighet inne i fastigheten uppenbarar sig. Huset vilar på en passage till helvetet. Bildligt talat alltså.
Tillsammans med sin kamrat Elliot startar Heck en konsultfirma för att hjälpa de döda att finna frid, tillsammans med sina släktingar. Men tillvägagångssättet kommer knappast utan risker. När ett gammalt kärleksintresse tar kontakt och vill ta reda på svar angående sin nyligen avlidne make ger sig Heck och Elliot ner i helvetet på en resa som kastar omkull det mesta.
Heck var mycket av en chansning för mig. Jag har knappt hört talas om serieförlaget Top Shelf Productions och än mindre om Zander Cannon som tecknat och författat den här serieromanen. Men jag blev positivt överraskad. Det är en underlig berättelse. Ibland är den komisk, ibland känslomässig och ibland filosofisk. Händelserna i helvetet är oförutsägbara och spännande. Det finns dessutom en del underliggande teman här som är väldigt tänkvärda. Letar du efter en lite annorlunda serie, som i det här fallet ger en helt egen bild av hur helvetet kan se ut, är Heck ett riktigt bra val.
Jorden har blivit attackerad av ”kackerlackorna” och mänskligheten krigar för sin överlevnad. En trupp bestående av tre människor sänds ut för att infiltrera och slå tillbaka de utomjordiska varelserna. Naturligtvis går det inte riktigt som dem har tänkt sig.
Yi är den tredje novellen jag läser av Oskar Källner och som vanligt när denne författare är i farten så bjuds det på en intensiv och fartfylld berättelse. Här händer det grejer minst sagt! Jag älskar också hur Källner beskriver alla hi-tech-prylar som karaktärerna bär på. Allt från nanorobot-humlor och atombomber med spindelben dyker upp under historiens gång. Fantasin och påhittigheten är det verkligen inget fel på. Utöver det avverkas det både rafflande actionsekvenser, kärleksscener och oväntade vändningar. Imponerande med tanke på hur få sidor Källner låter äventyret breda ut sig på.
Det enda jag skulle vilja gnälla lite på är att det hela tar slut för snabbt. Jag vill ha mer av den här fascinerande världen! Men det är i ärlighetens namn mer av ett gott än ett dåligt betyg.
Tänk dig en katt, en hund och en kanin. Tänk dig att djuren har utrustats med cybernetiska implantat och en stridsrustning som heter duga. Tänk dig att dessa mördarmaskiner rymmer ifrån den hemliga militäranläggning där de tränats upp och experimenterats på. Visst låter det lika töntigt som fantastiskt?
I We3, skriven av Grant Morrison och tecknad av Frank Quitley, är det precis det som händer. De robotlika husdjuren, beväpnade till tänderna, släpps ut i det fria och en intensiv jakt på försöksobjekten tar vid. En jakt som blir mer omfattande än vad man någonsin kunde tro.
Det är en berättelse som går snabbt att läsa igenom av förklarliga skäl. Dialogen är kraftigt begränsad på grund av att handlingen främst kretsar kring husdjuren och deras kamp för överlevnad. De har visserligen blivit utrustade med ett inopererat chip som gör att de kan tala, men trots förhöjd intelligens består mest samtalen av svammel där hunden och kattens konversationer är väldigt underhållande. Och oavsett mängden text så lyckas We3 gripa tag i mig då berättelsen är både spännande och sorglig. Frank Quitleys illustrationer gör dessutom ett fint jobb med att förmedla historien.
Själv kunde jag inte motstå deluxe-utgåvan som innehåller cirka 40 sidor extra med konceptskisser, manusutkast och annat bonus-grejs men serien finns också i en mindre exklusiv variant och allra billigast på Comixology om man kan tänka sig att inhandla den digitalt. För inhandla We3, det ska man!
KG Johanssons novell ”Innan himlen faller” handlar om existens och om att inte glömma. Julia gör allt för att inte tappa bort sina minnen. Hon antecknar allt som händer i hennes liv. Hon är fortfarande hel men hennes syster försvinner allt mer. Likaså världen hon befinner sig i. Vad är det egentligen som händer och varför?
Det är tänkvärt och spännande. KG Johansson är duktig på att skapa en smått obehaglig stämning samtidigt som människor tappar bort sig själva i en värld som bit för bit försvinner. En annorlunda och intressant historia som jag verkligen rekommenderar alla sci-fi-fans med en lite filosofisk ådra att läsa.
Innan himlen faller utgör en novell i Mix förlagsDötid-app för sci-fi men också som fristående novell. Mitt tips är att köpa Dötid-appen, om du ändå har en IOS-pryl, då den kostar ynka sju kronor. Sjukt värt med tanke på att gäng andra riktigt bra berättelser medföljer.
Jag är själv inte överdrivet mån om att se ”det nya heta” när det kommer till tv-serier. Sedan streamingtjänster som HBO och Netflix helt tog över mitt tv-intag har jag främst plockat upp avslutade serier och även sådant som jag missat tidigare. Men samtidigt är det svårt att inte hoppa på hype-tåget och börja peppa inför den fullproppade tv-hösten. Åtminstone som den ser ut i USA. Här är mina personliga största serie-förhoppningar inför hösten/vintern.
http://www.youtube.com/watch?v=ykwxg534yAw Almost Human (Premiär: 4 november, Fox)
Från Fringe-skaparna kommer denna framtidsserie med cyborgpoliser och coola prylar. Robocop någon? Jag hoppas givetvis på nytt tv-serie-knark i stil med Fringe. Lättsamt men med djup och älskvärda karaktärer. Ser lika delar potential som tramsighet. J.J. Abrams är givetvis med och petar på ett hörn.
Marvel’s Agent of S.H.I.E.L.D. (Premiär: 24 september, ABC)
Blir mer och mer skeptisk till denna efter varje videosnutt som visas. Det känns lite väl ostigt. Men vi har trots allt Joss Whedon bakom skaparna och även om han inte kommer att överösa oss med superhjältar i och med denna mer lågmälda produktion så är jag ohyggligt nyfiken på att följa detta Marvel-spektakel.
http://www.youtube.com/watch?v=Z1jVcmDH43Y Dracula (Premiär: 25 oktober, NBC)
En NBC-serie om Dracula? Det låter inte så pjåkigt. NBC:s miniserier håller ofta hög kvalité och trailern skvallrar om just det. Sen doftar det mycket kostymdrama. Förmodligen på grund av att det är Downtown Abbey-producenterna som ligger bakom. Mer än bara blodtörstig vampyr-action att se fram emot med andra ord. Bra!
http://www.youtube.com/watch?v=i8i5CR4kDjM True Detective (Premiär: januari 2014, HBO)
Stämningsfull trailer? Check! Bra skådisar? Woody Harrelson och Matthew McConaughey. Check! Bra förutsättningar? HBO. Check! Det ser lovande ut för True Detective på pappret. Vad den handlar om? Ingen aning. Egentligen ingen höstpremiär (januari 2014) men är lite crazy och slänger med ändå!
http://www.youtube.com/watch?v=1hFg9qS_u3w Sleepy Hollow (Premiär: 16 september, Fox)
Once Upon a Time, Grimm, Supernatural med flera. De är några stycken nu. Serier som bygger på sagor och myter med övernaturliga inslag. Sleepy Hollow är näst på tur. Trailern lovar gott. Jag diggar berättelsen om den huvudlösa ryttaren och Ichabod Crane. Förhoppningsvis funkar tv-serien lika bra som Tim Burtons finfina filmatisering. Förväntar mig mycket dimma, springande i skogen och ohyggliga mord.
I ärlighetens namn börjar jag bli frustrerad över Nintendos sätt att ignorera sin (möjligen tillsammans med Zelda) bästa spelserie, Metroid. Visst, Other M är inte så uselt som många vill få det till, jag tyckte det var vansinnigt underhållande, men med Metroid-mått mätt var det bara godkänt och en av de svagare delarna i serien. Jag vill tillbaka till den tid då 2D-spelen samexisterade med 3D-versionerna. Under några otroliga år fick vi Prime-trilogin men också Metroid Fusion och Metroid Zero Mission. Jag vill tillbaka till den tid då Retro Studios och Intelligent Systems spottade ur sig fantastiska spel i serien. En tid då vi visste att varje spel i serien, trots sin förutsägbarhet, alltid var mästerligt. I 2D som 3D.
Som tur är håller indieutvecklarna med. De saknar Metroid, främst i sin 2D-skrud, och visar det genom att snickra ihop egna, ambitiösa spel i subgenren. Några är väldigt mycket ”Metroid” medan andra utforskar andra stilar och har egna idéer. Alla har de gemensamt att de är action-plattformsspel i en öppen värld där man uppgraderar vapen, likaså utrustning och samlar föremål för att avancera i spelet. Och just nu poppar de upp som svampar på Zebes. Här är fem lovande spel alla borde se fram emot om man som jag är en fan av metroidvania-genren.
Min seriehysteri fortsätter! Under luppen denna gång har vi Daniel Ahlgrens SH3, något så spännande som en serie om en superhjälteskola i Sverige. SH3 är än så länge utgiven i tre volymer varav jag har läst den första – ”Ett liv utan superkrafter är inte värt att leva”, från 2007.
Det som slår mig först är Ahlgrens spretiga tecknarstil. Det är liksom… rörigt. Fullt med detaljer överallt. Men jag tror också det beror på att albumet är svartvitt. Det blir per automatik svårare att urskilja alla små insprängda bläckstreck. Men jag vänjer mig efter ett par sidor. Efter ytterligare några sidor gillar jag till och med den grova, skitiga stilen. Människorna och hjältarna är alla rätt så fula. Det rör sig knappast om något X-Men eller Justice League. Inga bildsköna superhjältar med bländande leenden och välkammade frisyrer här inte. SH3 skildrar istället en grupp hjältar, eller snarare ungdomar med superkrafter, som tampas med vardagligheter som ångest, kärleksproblem och alla sedvanliga bekymmer skolan innebär.
Jag förväntade mig mycket mer av en parodi faktiskt, men SH3 ligger snarare närmare diskbänksrealism och längre ifrån det där otroliga vi är vana vid i superhjältesammanhang. Vi får visserligen en släng av parallella världar och andra mer spektakulära skeenden men det handlar i första hand om de unga superhjältarnas problem. Ahlgen är dessutom väldigt duktig på att berätta en spännande historia. Även om det dyker upp lite sidospår då och då så knyts allt ihop på ett snyggt sätt. Man får också ta del av ett par smarta ”aha-moment” i berättelsen som gjorde mig riktigt imponerad över Ahlgrens förmåga att skruva till saker och ting. Skickligt!
Kapten Stofil i all ära men jag är numera beredd att utnämna SH3 till Sveriges bästa superhjälteserie. Med andra ord, läs ögonaböj!