Min seriehysteri fortsätter! Under luppen denna gång har vi Daniel Ahlgrens SH3, något så spännande som en serie om en superhjälteskola i Sverige. SH3 är än så länge utgiven i tre volymer varav jag har läst den första – ”Ett liv utan superkrafter är inte värt att leva”, från 2007.

Det som slår mig först är Ahlgrens spretiga tecknarstil. Det är liksom… rörigt. Fullt med detaljer överallt. Men jag tror också det beror på att albumet är svartvitt. Det blir per automatik svårare att urskilja alla små insprängda bläckstreck. Men jag vänjer mig efter ett par sidor. Efter ytterligare några sidor gillar jag till och med den grova, skitiga stilen. Människorna och hjältarna är alla rätt så fula. Det rör sig knappast om något X-Men eller Justice League. Inga bildsköna superhjältar med bländande leenden och välkammade frisyrer här inte. SH3 skildrar istället en grupp hjältar, eller snarare ungdomar med superkrafter, som tampas med vardagligheter som ångest, kärleksproblem och alla sedvanliga bekymmer skolan innebär.

Jag förväntade mig mycket mer av en parodi faktiskt, men SH3 ligger snarare närmare diskbänksrealism och längre ifrån det där otroliga vi är vana vid i superhjältesammanhang. Vi får visserligen en släng av parallella världar och andra mer spektakulära skeenden men det handlar i första hand om de unga superhjältarnas problem. Ahlgen är dessutom väldigt duktig på att berätta en spännande historia. Även om det dyker upp lite sidospår då och då så knyts allt ihop på ett snyggt sätt. Man får också ta del av ett par smarta ”aha-moment” i berättelsen som gjorde mig riktigt imponerad över Ahlgrens förmåga att skruva till saker och ting. Skickligt!

Kapten Stofil i all ära men jag är numera beredd att utnämna SH3 till Sveriges bästa superhjälteserie. Med andra ord, läs ögonaböj!