Här kommer ett sånt där inlägg som jag bara måste spotta ur mig emellanåt. Med tre månader avverkade av det nya året är det hög tid att sammanfatta det första kvartalets konsumerade populärkultur. Jag kommer inte lista rubbet (då har du den här sidan) utan bara ta upp sånt jag uppskattat lite extra mycket eller tvärtom – det som visat sig vara stora besvikelser.
Ash vs. Evil Dead
En rätt spretig första säsong som levererar det den utlovar – massa splatter och fånigheter. Första avsnitten är mycket bättre än de avslutande. Kul och sevärd men kanske inte den fullträff jag hade hoppats på. Säsong två är såklart ändå hett efterlängtad.
Vägen
Under kategorin ”moderna klassiker jag borde läsa” har Cormac McCarthys ”Vägen” legat högt upp på listan länge. Och jävlar vilken käftsmäll det var. Mörk, ångestfylld läsning som stannar kvar. Vansinnigt bra. Mastigare blogginlägg här.
What We Do in the Shadows
Filmversionen av brittiska tv-serien Almost Human. Typ. Om ett gäng vampyrer som bor tillsammans, filmad som en mockumentary. Mysig, lättsam och värd att se.
Daredevil (säsong 2)
Nu har jag visserligen redan skrivit av mig ordentligt om den andra Netflix-säsongen av DD men jag vill återigen understryka hur mycket jag älskar den här inkarnationen av karaktären. De har verkligen träffat rätt med det mesta. Fet Daredevil-special med Farfarsparadoxen utlovas inom kort.
Terminator Genisys
Jag blev glatt överraskad över hur underhållande den här nedskrivna uppföljaren var. En klar uppryckning efter onödiga del tre och horribelt korkade del fyra. Den tar inte sig själv på särskilt stort allvar och jag tycker tidsreseaspekten är ett kul sätt att föra berättelsen vidare på ett nytt spår.
Arkiv X (säsong 10)
Årets onödigaste comeback? Antagligen. Trött, omodern och förlegad. Arkiv X år 2016 känns fullständigt irrelevant. Det rådande tv-klimatet har sprungit ifrån Chris Carters gamla skapelse och det är inte det att de nya avsnitten är sämre än originalavsnitten, men med dagens mått mätt duger det inte längre.
Daredevil: End of Days
Spoiler! Daredevil dör på första sidan! Faktum är att DD inte ens medverkar i denna serieroman, berättelsens huvudperson är istället Ben Urich, tidningsreportern som får i uppdrag att utreda brottsbekämparens död. Riktigt bra deckargåta fylld med fanservice och smarta referenser. För att på riktigt uppskatta bör man dock ha läst en del Daredevil tidigare.
Batman v Superman: Dawn of Justice
En stor besvikelse. Zack Snyder dribblar bort sig själv med denna kalkonrulle. Sämre än Man of Steel. Första halvtimmen är stämningsfull och intressant men sen går det utför. En mer utvecklad spoilerfylld diskussion i nästa avsnitt av Farfarsparadoxen.
The Shannara Chronicles
En av årets största tv-höjdpunkter för mig. Tramsig? Check! Förutsägbar? Check! Underhållande? U bet! Det finns mycket att anmärka på i den första säsongen av TSC men det är när det kommer till kritan en härlig variant på en klassisk fantasysaga. Jag njöt i fulla drag. Och utöver Game of Thrones är välproducerad fantasy någonting man varit svältfödd med i tv-rutan och det kanske därför är lätt att uppskatta serien. Jag håller tummarna för att den blir förnyad. Blogginlägg om tv-serien finnes.
Fantastic Four
Inte den superkatastrof det har snackats om men en sönderklippt, platt och totalt meningslös superhjälterulle är det trots allt. Det finns bra bitar, som inledningen till exempel, men den avslutande delen är ett fullständigt haveri. Blä. Jag är fortfarande nyfiken på hur Josh Tranks egna version såg ut innan 20th Century Fox gick in och ”styrde upp” vad de själva ansåg var för långt ifrån filmbolagets version av verket. Men det lär vi aldrig få se. Synd.
Chappie
Efter mästerliga District 9 har Neil Blomkamp haft det svårt att leverera något lika extraordinärt igen. Chappie är ännu ett bevis på detta. En bra film, javisst, men inte i samma klass som hans fantastiska debut. Precis som med Elysium. Detta känns som en nyversion av 80-talsklassikern ”Short Circuit”, vilket visserligen inte är helt fel, men det saknas fingertoppskänsla i utförandet.
Jag har svårt att uttrycka mig om litteratur som är avsedd för en annan målgrupp. Det är klurigt att leva sig in i hur någon annan uppfattar det som konsumeras. Så har det varit med Spiderwick-serien. Jag har nämligen högläst alla fem delar för min äldste son. Åttaåringen (som faktiskt blir nio om bara några dagar) har älskat varenda del och vad jag tycker är egentligen helt irrelevant. Såklart. 
Jag har länge tänkt att bekanta mig med Johan Frick. Hans stil och sätt att skriva har beskrivits som ”rymdnoir”. Självklart blev man nyfiken efter ett sådant påstående och gladeligen gjorde inte ”Enkel biljett till nattens ände” mig besviken.