[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=A81E25K9DMY]
Etikett: Spelat
Metal Gear Solid: Peace Walker – demointryck
Jag spelade nyss igenom den demo som fanns för nedladdning på Tokyo Game Show och som Ign bjussade på för någon dag sedan. Jag har kommit fram till följande:
1. Man får, likt i Portable Ops, fortfarande slå knut på sina tummar för att styra i spelet.
2. De stiligt framtuschade mellansekvenser som präglade nyss nämnda föregångare återvänder.
3. Jag fattar inte ett skit av det japanska språket så handlingen ter sig mer snurrig än vanligt.
4. Det är snyggt.
Mer i Radio Speltorsk på torsdag för den som är nyfiken.
Ännu en sån däringa topplista
Eftersom jag är en man utan fri vilja som gör allt man säger åt mig (i det här fallet är det Xboxflickan som befaller massa grejs) nappar jag på idén med att lista mina tio favvospel någonsin.
10. The Neverhood
Leranimerat peka och klicka-äventyr med mer charm än alla sackboys och LocoRocos tillsammans.
9. Super Mario Galaxy
Rörmokarfarbrorns bästa 3D-plattformsskuttande hittills.
8. Outcast
Det mest episka jag upplevt på en plastskiva trots att det idag lider av en något föråldrad inramning.
7. Ico
En sagoberättelse som trots sin enkelhet känns både storslaget och magiskt.
6. Metroid Prime
Ett estetiskt mästerverk där högteknologisk 3D i förstaperson möter klassisk utforskarglädje.
5. Super Mario World
Plattformshoppande som den ska vara. Varierad, precis och utmanande i den fagraste pixelkostymen man kan tänka sig.
4. The Legend of Zelda: The Wind Waker
Till utseendet en tidlös klassiker som kommer överleva sina eftergångare och erbjuder fortfarande ett par av seriens allra vassaste ”dungeons”.
3. Braid
Spelet som är så genialt att jag känner mig dum men samtidigt smart.
2. Super Metroid
En suggestiv sci-fi-saga som än idag klår allt annat både stämningsmässigt och designmässigt.
1. The Legend of Zelda: A Link to the Past
A Link to the Past åldras på samma sätt som ett fint årgångsvin. Det framstår bara mer och mer för varje år som passerar, som den mest tidlösa och välsmakande äventyrsupplevelsen någonsin.
Ron Gilbert smiskar vidare
Ron Gilberts kommande action-rpg, DeathSpank, skådar då äntligen dagens ljus på riktigt. Vem Ron Gilbert är? Skämmes ta mig tusan! Så, har du skämts färdigt nu? Han är en av hjärnorna bakom LucasArts klassiska äventyrsklassiker från den tid då allt de rörde vid blev till guld. Spel som Maniac Mansion, Zack McKracken, Monkey Island 1 och 2 finns med på mannens meritlista. Slut på historielektionen och åter till DeathSpank. Förutom att spelet redan begåvats med världens grymmaste speltitel så ser det nu också lovande ut på ett spelmässigt plan. Spelet benämns som en blandning av Gilberts egna Monkey Island-serie och Diablo. En spännande mix minst sagt. Den grafiska stilen ser också intressant ut och blandar smetig och färgglad 2D-estetik med en modernare grund av 3D.
Det är spelsajten 1up som avtäckt spelet och avser visa en hel del utöver den inledande förhandstitten och intervjun i något de kallar DeathSpank Cover Story. En exklusiv artikelserie som kommer fortlöpa hela denna vecka. Jag råder er att fortsätta hålla ögonen på 1up under veckan då de har för avsikt att visa mer ifrån spelet i form av videoklipp och liknande under de närmaste dagarna.
I väntan på mer matiga trailers så ger jag er en av de teasers som dök upp när spelet först utannonserades:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=2iJONvyGjOk&feature=related]
Kid Icarus – eller åtminstone nästan
Ni kan bortse från mitt tidigare inlägg för tillfället, det här spelar jag för att jag vill och inget annat. Det var visserligen ett tag sen jag köpte nåt från Nintendos nedladdningstjänst, WiiWare. Men efter att ha rensat en del för att skapa utrymme på min maskins hårddisk (hata Wii’s bristfälliga lagringsutrymme) så plockade jag upp NyxQuest: Kindred Spirits från den virtuella butikshyllan.
NyxQuest: Kindred Spirits gick tidigare under namnet, Icarian, och inte så konstigt att det omnämndes som en inofficiell uppföljare på kultklassikern Kid Icarus. Nu vet jag inte exakt varför spelet bytte namn, Nintendo och deras stygga advokater som varit i farten möjligen? Men likheterna känns uppenbara när man tittar på skärmdumpar från spelet med ursprungsnamnet i minnet.
Nu har visserligen inte spelet så himla mycket gemensamt med Kid Icarus förutom miljöerna och det sidoscrollande 2D-perspektivet när man väl spelar ska erkännas. Det påminner i så fall mer om ett annat WiiWare-spel, LostWinds, som är en titel jag själv uppskattar väldigt mycket. NyxQuest är i grund och botten en atmosfärisk och stillsam pusselplattformare där man med hjälp av Wiimoten kan manipulera omgivningen på olika vis. Det är fint att titta på, mysigt att spela och tillhör definitivt det bästa som dykt upp till WiiWare.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=r_z5dfFrIXk]
Tales of Monkey Island: The Siege of Spinner Cay
Jag har funderat på hur jag inte ska reprisera min recension av den första episoden. Ja, det är fortfarande ett peka och klicka-äventyr, ja, det är fortfarande humorn och dialogen som står i centrum och ja, vi bjuds återigen på kluriga pussel. Vad som däremot är nytt för utvecklaren Telltale Games är hur de äntligen lyckats bryta sig ur ett gammalt förlegat mönster som präglat allt de tidigare gjort.
Där tidigare serier utspelat sig i samma miljöer och ett speciellt utgångställe bryter The Siege of Spinner Cay konventionerna och ger oss helt nya platser att bekanta oss med utan att behöva återvända till den “hubb” som så många gånger tidigare agerat utgångsposition. På många känns därför Tales of Monkey Island som det mest ambitiösa de gjort hittills. Kanske rent av det bästa.
Den andra episoden fortsätter där den första slutade och den cliffhanger som fått oss att sitta på nålar sedan förra månaden nystas upp. Det hela inleds på ett mästerligt sätt med en ny bekantskap och ett fartfyllt, finurligt sammansatt pussel. Redan där är jag trollbunden. Nya karaktärer presenteras på sedvanligt manér, där den nya, mänskliga versionen av LeChuck står ut som den mest intressanta. Vi återser också ett par favoriter från kapitel ett och berättelsen börjar kännas mer komplex och spännande. Det hela har potential att utveckla sig till något riktigt episkt handlingsmässigt. Det finns goda förutsättningar för det åtminstone.
Spelmekaniskt har inget ändrats sedan den första delen. Styrningen är fortfarande densamma. Det vill säga onödigt klumpig. Röstskådespelarna presterar fortfarande på topp och pusselmomenten är smart ihopsatta även denna gång. Inte mycket har hänt sen sist beträffande dessa punkter. Jag vill ändå hävda att The Siege of Spinner Cay är vassare än The Launch of the Screaming Narwhal. Detta beror fram för allt på att handlingen tagit rejäl fart nu och att karaktärsgalleriet utökas med fler sköna personligheter. I slutändan är allt man bör veta att det återigen är ett sanslöst underhållande piratäventyr och en förträfflig fortsättning på serien.
Recensionen tidigare publicerad på Pricerunner.
Shadow Complex är mysigt
En nästan skamlig kopia på Metroid-serien men en bra sådan kan sammanfatta vad jag tycker om Chair och Epics storslagna final i Summer of Arcade-serien på Live Arcade. Ena stunden blir jag nästan lite sur på Shadow Complex. Mest på grund av de uppenbara stölderna, men i sekvensen efter omfamnar jag spelet med kärleksfulla kramar och älskar det av hela mitt hjärta.
Det lever mycket på den utforskarglädje man känner igen från förr och på den punkten var jag såld redan innan jag satte mig ner med det. Ja, jag vet, jag är galen i spel med Metroidvania-upplägg. Tyvärr känns inte de egna små idéerna i spelet helt klockrena. Att skjuta inåt i skärmen (eller hur fan man ska likna det) är mer frustrerande än bra och gubben rör sig lite underligt. Inte för att jag brukar bry mig om hur högt karaktärer hoppar och realistisk fysik annars, men visst känns det lite skumt när han hoppar tre gånger sin längd när spelet i övrigt ser hyggligt realistiskt ut?
Sen är jag inte speciellt förtjust i ljudmixen. Det är alldeles för lite musik i spelet. Jag brukar tycka tvärtom annars men i fallet Shadow Complex känner jag inte att avsaknaden av en catchy melodi i bakgrunden är en stämningshöjare på det sätt det annars bör vara. Att det är knäpptyst i princip hela tiden gör bara att jag får känslan av att det saknas nåt. En sorts motsatt effekt.
Men nu låter det som jag hatar spelet och så är inte fallet. Shadow Complex är ett av årets största höjdpunkter för egen del och trots en del små brister så bör alla som gillar utforskarvänliga, actionspäckade, 2D-äventyr inhandla ögonaböj! 1200 Microsoft pengar är billigt för Shadow Complex och hör sen!
Gillar du Castlevania?
Då kanske Koumajou Densetsu – Scarlet Symphony kan vara nåt för dig. Jag har själv inte hunnit testa men ser onekligen lovande ut om man är tokig i den här typen av spel, vilket är fallet för egen del. Notera att man behöver ha ett japanskt språkpaket installerat på datorn för att det ska kunna fungera. Demot som släppts innehåller tre banor och går att ladda hem här.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=2qr1xJgG9gg]
Min nya drog…
… är Trials HD! Det extremt precisionskrävande fysikbaserade motorcykelspelet som släpptes på Xbox Live Arcade igår. Räds inte över den till synes saftiga prislappen på 1200 Microsoft poäng. Det är SÅ värt det. Medan jag knarkar vidare gör du bäst i att starta upp krysslådan och inhandla spelet bums.
Vad jag babblar om:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Yxx0H3kQHGg]
Spelevakueringen inte så kritisk trots allt
Jag är knappast ensam om att gnälla över alla de förseningar som präglar hösten/vinterns spelsläpp. Spel som Heavy Rain, Mass Effect 2, Max Payne 3 och BioShock 2 har alla flyttats fram till i början på nästa år och gör visserligen 2010 till ett av de fetaste spelåren någonsin med övriga släpp som Metroid: Other M, Alan Wake, Super Mario Galaxy, God of War 3, Halo: Reach, Final Fantasy XIII och Starcraft 2. Men om man slutar deppa och vaknar upp lite så inser man snart att avslutningen på 2009 inte på något sätt heller bör skämmas för sig.
Höstens/vinterns spelsläpp:
Trials HD (XBLA)
Shadow Complex (XBLA)
NHL 10 (Multi)
FIFA 10 (Multi)
Halo 3: ODST (Xbox 360)
Brütal Legend (Multi)
Uncharted 2: Among Thieves (PS3)
Left 4 Dead 2 (Xbox 360, PC)
Splinter Cell: Conviction (Multi)
Dragon Age: Origins (Xbox 360, PC)
Silent Hill: Shattered Memories (Wii)
Modern Warfare 2 (Multi)
Assassin’s Creed 2 (Multi)
Metroid Prime Trilogy (Wii)
The Legend of Zelda: Spirit Tracks (DS)
Beneath a Steel Sky (iPhone)
New Super Mario Bros. Wii (Wii)
Mario & Luigi: Bowsers Inside Story (DS)
LittleBigPlanet (PSP)
Scribblenauts (DS)
Borderlands (Multi)
Forza Motorsport 3 (Xbox 360)
Ratchet & Clank: A Crack in Time (PS3)
Gran Turismo 3 (PS3)
Visst åker mungipan upp en aning efter att ha tagit del av den där listan? Jag kan såhär i efterhand erkänna att jag hade extremt dålig koll på den mängd titlar som faktiskt släpps trots allt. Men nu vet jag bättre. Kanske du också.