Det har varit lite tomt på mer ambitiösa (nåja) inlägg det sista, vilket har sin förklaring. Eftersom jag har återvänt till Skillpoint och spelskrivandet ges det inte lika mycket utrymme för bloggandet längre. Men frukta inte! Jag lär pilla ihop texter här också även fortsättningsvis, bara inte i samma grad som tidigare.
Men nu när du ändå är här, spana gärna in mina senaste texter på Skillpoint. Det har blivit en hel del de senaste veckorna.
Det mesta har redan sagts om Wii’s nya stortitel och vi beslutade oss för att bjuda på något mer intressant för våra läsare. Istället för en klassisk recension avverkas det hela i ett lite annorlunda diskussionsformat där två recensenter får komma till tals.
Jag har funderat på hur jag inte ska reprisera min recension av den första episoden. Ja, det är fortfarande ett peka och klicka-äventyr, ja, det är fortfarande humorn och dialogen som står i centrum och ja, vi bjuds återigen på kluriga pussel. Vad som däremot är nytt för utvecklaren Telltale Games är hur de äntligen lyckats bryta sig ur ett gammalt förlegat mönster som präglat allt de tidigare gjort.
Där tidigare serier utspelat sig i samma miljöer och ett speciellt utgångställe bryter The Siege of Spinner Cay konventionerna och ger oss helt nya platser att bekanta oss med utan att behöva återvända till den “hubb” som så många gånger tidigare agerat utgångsposition. På många känns därför Tales of Monkey Island som det mest ambitiösa de gjort hittills. Kanske rent av det bästa.
En ny karaktär avslöjas.
Den andra episoden fortsätter där den första slutade och den cliffhanger som fått oss att sitta på nålar sedan förra månaden nystas upp. Det hela inleds på ett mästerligt sätt med en ny bekantskap och ett fartfyllt, finurligt sammansatt pussel. Redan där är jag trollbunden. Nya karaktärer presenteras på sedvanligt manér, där den nya, mänskliga versionen av LeChuck står ut som den mest intressanta. Vi återser också ett par favoriter från kapitel ett och berättelsen börjar kännas mer komplex och spännande. Det hela har potential att utveckla sig till något riktigt episkt handlingsmässigt. Det finns goda förutsättningar för det åtminstone.
Spelmekaniskt har inget ändrats sedan den första delen. Styrningen är fortfarande densamma. Det vill säga onödigt klumpig. Röstskådespelarna presterar fortfarande på topp och pusselmomenten är smart ihopsatta även denna gång. Inte mycket har hänt sen sist beträffande dessa punkter. Jag vill ändå hävda att The Siege of Spinner Cay är vassare än The Launch of the Screaming Narwhal. Detta beror fram för allt på att handlingen tagit rejäl fart nu och att karaktärsgalleriet utökas med fler sköna personligheter. I slutändan är allt man bör veta att det återigen är ett sanslöst underhållande piratäventyr och en förträfflig fortsättning på serien.
Det var nio år sedan Guybrush Threepwood senast sågs i, vad många anser vara bottennappet i serien, The Escape From Monkey Island. Men nu har det blivit dags för revanch i Telltale Games nytolkning, Tales of Monkey Island, och det första kapitlet, Launch of the Screaming Narwhal. I fem månader framöver kommer vi bli matade med lika många nya delar av den helrenoverade serien.
Det hela börjar på klassiskt manér med en tillfångatagen Elaine, zombiepiraten LeChuck och den tilltänkta räddaren i nöden, Guybrush. Den inledande delen spelar på nostalgisträngarna men lyckas inte riktigt leva upp till mina högt ställda förväntningar och akten mest känns instängd och begränsad. Men det hela tar snart fart så fort man hamnar på den ö där resterande del av kapitlet utspelar sig. Här ploppar nya karaktärer upp bakom varje hörn och även om inte alla känns helt klockrena så fattade jag direkt tycke för den minst sagt speciella doktorn som håller till i ett hus högst upp på ön. Jag ser stor potential i honom och hoppas att han fortsätter utvecklas under de kommande episoderna. Om han nu återvänder vill säga.
Förutom humorn och inramningen har alltid pusselmomenten utgjort en viktig del i de tidigare spelen. Så även här givetvis. Många av dem är väldigt finurliga men aldrig direkt superkluriga. Det är för mig ett lyckat tillvägagångssätt eftersom jag inte uppskattar att köra fast en längre period med den här typen av problemlösande men förmodligen finns det personer som önskat sig svårare pussel än vad vi bjuds på här. Styrningen är något annat som har kritiserats men är enligt min mening relativt enkel så fort man vänjer sig vid den. Det är inte den traditionella peka och klicka-kontrollen men så gott som. Man håller inne musknappen samt pekar åt det håll man vill gå. Det går även bra att använda sig av piltangenterna. Att interagera med föremål fungerar på samma sätt det alltid gjort när det gäller genren.
Kontentan av det hela är att jag fullkomligt älskar det första kapitlet av den nya Monkey Island-sagan. Det finns små saker att jobba med inför kommande episoder men samtidigt har Telltales överträffat sig själva på många sätt. Även om serien fortfarande inte riktigt hämtat sig grafikmässigt från det senaste spelet i serien så har det åtminstone närmat sig den härliga designen från The Curse of Monkey Island, det tredje spelet, som enligt de flesta är överlägset snyggast. Men förutom det estetiska så har det som gjort tidigare delar bra bevarats på ett förträffligt sätt. Humorn som är en av grundstommarna och ett ovärderligt arv från de tidigare delarna återfinns här intakt och levererar fortfarande många skrattframkallande, dråpliga situationer.
Att behöva vänta en hel månad på nästa kapitel känns sadistiskt jobbigt. Jag ser fram emot att spela nästa del och har förhoppningar om att de övriga episoderna fortsätter i samma sköna stil.
Telltale Games var kanske inte först men etablerade det episodindelade formatet i äventyrsgenren på riktigt. I och med Sam & Max bevisade de att konceptet verkligen fungerade. Att släppa kortare men mer fokusserade upplevelser gick snabbt hem hos de flesta som väntat på att den sovande peka-klicka-genren skulle vakna till på riktigt igen. Det känns löjligt att tro att utvecklaren bakom 1112, Agharta Studio, inte sneglat på Telltales framgångsrika episodlösning men det är framförallt formatvalet som gör det hela minst lika intressant. Att använda sig av iPhone/iPod Touch för att spela den här typen av spel fungerar nämligen helt perfekt.
Spelet kretsar kring en Johnny Depp-liknande antikhandlare som går under namnet Louis Everett. Den första episoden bjuder egentligen inte på något spektakulärt utan man får helt enkelt följa Louis under en dag i hans liv med allt vad det innebär. Laga en varmvattenberedare, skriva ut bilder på en skrivare och fler enklare uppgifter. Vanliga vardagsbestyr helt enkelt. Men det finns dessutom något som bubblar under ytan. Något mystiskt som händer med våran huvudperson.
Småbisarra tankar från huvudpersonen präglar spelet.
1112 bjuder på en extremt välgjord peka-klicka-upplevelse. Man samtalar med människor, löser pussel och det mesta känns igen om man är bekant med genren. Det revolutionerar inte på något sätt det som brukar prägla hur äventyrsspelen har sett ut tidigare men det finns saker som anpassats till plattformen och implenterats på ett väldigt bra sätt. Pussel som utnyttjar accelerometern och känner av hur du håller maskinen, det går att zooma in och ut och multitouch används för att skruva på saker i spelet.
Trots att allt fungerar som det ska och bidrar till att göra det här till den bästa spelupplevelsen jag haft tillsammans med min iPhone är det presentationen som lyfter spelet mer än något annat. De läckert framställda karaktärerna och de vackert handmålade bakgrunderna bidrar till att man rycks med i historien även om den inte ter sig så värst intressant förrän när det börjar hetta till senare i spelet.
Spooky shit!
Även om den första delen mest känns som en introduktion till vad som komma skall var resan från start till mål en fröjd att spela, mycket på grund av att genren anpassats så bra för plattformen men också för att man anar vilken potential det finns i den här serien. Det enda som stör mig är att spelet är rätt dyrt med tanke på hur kort det är. Sjuttiofem kronor är det ordinarie priset på App Store. Jag köpte det visserligen under en reaperiod för femton kronor, vilket är ett sanslöst bra pris för detta, men eftersom det vanligtvis kostar mycket mer får det anses som ett litet minus. Jag väntar i vilket fall spännt på nästa episod och välkomnar fler spel av samma typ till formatet.
Med nylanseringen av radiospeltorsk.se överstökad finns det tid till annat. Jag har börjat blogga för Pricerunner igen till exempel. Först ut är demointryck från Resident Evil 5 och en kraftigt försenad recension av Mirror´s Edge.
Vill ni ha mer säger ni? Hmmpf! Era åpna varelser… Nåväl, jag kan tipsa om Joakim Sandbergs lilla indiepärla Noitu Love 2 som precis blev prissänkt till 10$. Ett riktigt fynd så köp för tusan! Om ni är osäkra så testa demot först.
Ny recension signerad mig uppe på Pricerunners spelblogg.
Återigen utökas DS spelbibliotek av en Castlevaniatitel. I ärlighetens namn är det just här, på denna plattform spelserien fortfarande presterar. De senaste årens tredimensionella spel på stationär konsol har dessvärre inte gjort mig överlycklig direkt. Därför är det alltid skönt att de bärbara spelen lyckas leverera gång på gång. Man vet vad man får, kanske inte några direkta överraskningar men alltid ett kompetent spelbygge, så även denna gång.
Lionhead har verkligen överträffat sig själva när det gäller den stämning och atmosfär man känner av samtidigt som man färdas genom Albion. Allt känns levande och den vackert uppmålade sagovärlden ursäktar faktiskt många av spelets brister. För även om dialogerna är begränsade, karaktärsanimationerna fula, grafiken buggig och att vissa uppdrag inte är speciellt underhållande så vill man ändå inte stänga av och försvinna från denna lekfulla fantasivärld, man vill verkligen stanna kvar.
Det är min podcastkompanjon Sebastian Magnusson som dokumenterat sin långa meritlista som spelrecensent i denna pocket. Jag citerar Sebastians presentation av boken:
SpelGalen innehåller över hundra tv-spelspelrecensioner och är tänkt som lika delar tidsdokument, ren nöjesläsning och bred köpguide.
Sebastian Magnusson har skrivit om tv-spel i många år för websidan Hype.se, och även publicerats i tidskrifter som Nöjesmagasinet, Studentguiden och iCity.
Wii bevisade med den nedladdningsbara titeln LostWinds att ett tvådimensionellt plattformsäventyr fortfarande kan kännas modernt och underhållande 2008. Själv har jag aldrig hoppat av glädje under mina spelsessioner med de tidigare Wario Land-spelen men de har alltid varit kompetenta och gedigna spelbyggen. Dessvärre känns Wii-inkarnationen av spelet till skillnad från LostWinds stundtals lite ofokuserad.
Det var nio år sedan Guybrush Threepwood senast sågs i, vad många anser vara bottennappet i serien, The Escape From Monkey Island. Men nu har det blivit dags för revanch i Telltale Games nytolkning, Tales of Monkey Island, och det första kapitlet, Launch of the Screaming Narwhal. I fem månader framöver kommer vi bli matade med lika många nya delar av den helrenoverade serien.
