Lite indieskräck till helgen kanske? Det var precis det jag kände för nyss när jag rotade runt i Netflix filmarkiv. Förresten, har inte skräckutbudet krympt betänkligt på svenska Netflix? Hur som helst. Valet föll till slut på Honeymoon, och det visade sig vara ett bra beslut.
Huvudrollerna spelas av Rose Leslie, ni vet hon ”you know nothing Jon Snow”-Ygritte från Game of Thrones, och Harry Treadaway, för mig känd som Victor Frankenstein från Penny Dreadful. Det är, utöver två till sparsamt förekommande roller, endast dessa två skådisar som syns i bild under hela filmen. Och de gör det väldigt bra. Trovärdigt och engagerande.
De spelar ett nygift par som bestämmer sig för att fira smekmånad i bruden Beas familjestuga på landet. Men när Bea börjar gå i sömnen och bete sig mysko bryts romantiken mot paranoia och maken Paul får en påtaglig känsla av att något är jävligt fel.
Det är en välspelad, psykologisk rysare med läskig stämning. En lågbudgetskräckis som med små medel lyckas skrämma upp mig som tittare. Den är inte superläskig, men lite lagom nervpirrande, och ett i mitt tycke finfint filmval för alla kräsna skräckgubbar och skräckgummor där ute.
Jag har svårt att uttrycka mig om litteratur som är avsedd för en annan målgrupp. Det är klurigt att leva sig in i hur någon annan uppfattar det som konsumeras. Så har det varit med Spiderwick-serien. Jag har nämligen högläst alla fem delar för min äldste son. Åttaåringen (som faktiskt blir nio om bara några dagar) har älskat varenda del och vad jag tycker är egentligen helt irrelevant. Såklart. 
