Tillbaka och tillbaka, åtminstone för mig i alla fall. Jag gillade första säsongen men hade helt missat att den andra dykt upp. Det är pubertalt och tramsigt men vad gör det när det involverar sköna Zelda-referenser? 😛
Här under kan ni se den första episoden av den andra säsongen (för alla seriens avsnitt kolla här).
Det är inte första gången jag kör någon typ av följetång och det brukar alltid sluta med att jag glömmer av dem eller tröttnar. Den här gången låter jag därför bli att lägga till en siffra i rubriken. Tanken är i alla fall att belysa en spelkaraktär som glömts bort eller helt enkelt övergivits. Först ut är Sparkster.
Ni kanske minns det trevliga Rocket Knight Adventures? Spelet släpptes 1993 till Mega Drive och är ett actionbetonat plattformspel. Sparkster, som är spelets protagonist, föreställer en Opossum som är någon form av pungråtta. Han är ledare för en organisation kallad Rocket Knights och beväpnad med svärd och jetpack skyddar han landet mot ondingar. En uppföljare blev det. Eller två skulle man kunna säga. Båda bär samma namn, Sparkster, men är helt olika spel varav det ena dök upp till Super Nintendo och det andra till Mega Drive.
Nu är den tuffa pungråttan bara ett minne blott och Konami har förmodligen inga funderingar på att återuppliva Sparkster igen. Synd, men inte så konstigt med tanke på konkurrensen då det begav sig. Spel av den här typen fullkomligt svämmade över på spelhyllan och för att hävda sig krävdes mer än en cool mechadräkt.
Mitt sjätte DS-köp är ett faktum. Nu låter det kanske idiotiskt att jag lyckats med bedriften att inhandla samma typ av konsol så många gånger men sanningen är den att jag nyligen sålde av de äldre konsolerna i samlingen.
Dessvärre visade det sig att den maskin jag sparade inte fungerade som den skulle utan stängde av sig lite när den själv ville. Men nu med den här nya apparaten bör det väl gå att spela utan att man behöver oroa sig för ofrivilligt avslutade spelsessioner.
På DS: Professor Layton and the Diabolic Box
Precis som det första spelet en mysig liten historia med kluriga gåtor och pussel. Få nyheter men varför ändra på ett vinnande koncept?
På iPhone: Firemint Real Racing
Ett av de bästa bilåkarspelen till bärbart format jag testat. Perfekt avvägd tiltkontroll, snygg grafik och mycket att göra.
På bio: District 9
Jag har gått och väntat på en långfilm på temat sen jag såg Neil Blomkampfs kortfilm District 9 bygger på för första gången. Överraskande nog infriade den dessutom alla mina förväntningar. En grymt skön rulle.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=p-AP6I29N9E]
Nästa köp efter att jag har klarat NyxQuest. Ser så härligt retro ut att man smälter. 🙂
Ron Gilberts kommande action-rpg, DeathSpank, skådar då äntligen dagens ljus på riktigt. Vem Ron Gilbert är? Skämmes ta mig tusan! Så, har du skämts färdigt nu? Han är en av hjärnorna bakom LucasArts klassiska äventyrsklassiker från den tid då allt de rörde vid blev till guld. Spel som Maniac Mansion, Zack McKracken, Monkey Island 1 och 2 finns med på mannens meritlista. Slut på historielektionen och åter till DeathSpank. Förutom att spelet redan begåvats med världens grymmaste speltitel så ser det nu också lovande ut på ett spelmässigt plan. Spelet benämns som en blandning av Gilberts egna Monkey Island-serie och Diablo. En spännande mix minst sagt. Den grafiska stilen ser också intressant ut och blandar smetig och färgglad 2D-estetik med en modernare grund av 3D.
Det är spelsajten 1up som avtäckt spelet och avser visa en hel del utöver den inledande förhandstitten och intervjun i något de kallar DeathSpank Cover Story. En exklusiv artikelserie som kommer fortlöpa hela denna vecka. Jag råder er att fortsätta hålla ögonen på 1up under veckan då de har för avsikt att visa mer ifrån spelet i form av videoklipp och liknande under de närmaste dagarna.
I väntan på mer matiga trailers så ger jag er en av de teasers som dök upp när spelet först utannonserades:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=2iJONvyGjOk&feature=related]
Det mesta har redan sagts om Wii’s nya stortitel och vi beslutade oss för att bjuda på något mer intressant för våra läsare. Istället för en klassisk recension avverkas det hela i ett lite annorlunda diskussionsformat där två recensenter får komma till tals.
Läs vidare här.
Ni kan bortse från mitt tidigare inlägg för tillfället, det här spelar jag för att jag vill och inget annat. Det var visserligen ett tag sen jag köpte nåt från Nintendos nedladdningstjänst, WiiWare. Men efter att ha rensat en del för att skapa utrymme på min maskins hårddisk (hata Wii’s bristfälliga lagringsutrymme) så plockade jag upp NyxQuest: Kindred Spirits från den virtuella butikshyllan.
NyxQuest: Kindred Spirits gick tidigare under namnet, Icarian, och inte så konstigt att det omnämndes som en inofficiell uppföljare på kultklassikern Kid Icarus. Nu vet jag inte exakt varför spelet bytte namn, Nintendo och deras stygga advokater som varit i farten möjligen? Men likheterna känns uppenbara när man tittar på skärmdumpar från spelet med ursprungsnamnet i minnet.
Nu har visserligen inte spelet så himla mycket gemensamt med Kid Icarus förutom miljöerna och det sidoscrollande 2D-perspektivet när man väl spelar ska erkännas. Det påminner i så fall mer om ett annat WiiWare-spel, LostWinds, som är en titel jag själv uppskattar väldigt mycket. NyxQuest är i grund och botten en atmosfärisk och stillsam pusselplattformare där man med hjälp av Wiimoten kan manipulera omgivningen på olika vis. Det är fint att titta på, mysigt att spela och tillhör definitivt det bästa som dykt upp till WiiWare.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=r_z5dfFrIXk]
Som ni säkert känner till så producerar jag podradion, Radio Speltorsk. Detta innebär att man behöver prata om spel. För att prata om spel behöver man spela spel. Det här blir ett problem ibland. Låt mig förklara.
Jag har en sambo, en son, ett hus, en sommarstuga och en bil som behöver pysslas om. Dessutom jobbar jag heltid. Det här tar mycket tid. Tiden som blir över, vilket inte är speciellt många timmar i veckan, spelar jag spel, förbereder samt spelar in Radio Speltorsk. Jag tycker alltihop är vansinnigt underhållande men det kräver uppoffringar. Jag har en tendens att låta saker och ting ta över på ett sätt att jag inte kan sluta tänka på projektet jag för stunden engagerar mig i. Radio Speltorsk har den rollen i mitt liv för tillfället. Efter att ett avsnitt är inspelat, klart och upplagt är det nästa program som gäller. Gäster som ska raggas, manus ska skrivas, osv…
Det är därför spelandet som kommer i kläm. Jag spelar inte för att jag vill spela utan för att jag måste. Det vore katastrof om jag inte har nåt att prata om i programmet. Inbillar jag mig. Man har perioder då det inte känns så intressant eller för den delen så meningsfullt med spel och kulturen där i kring. Förstå mig rätt nu. Jag gnäller inte över att jag måste spela spel för att prata om dem. Men det finns stunder glöden inte finns där och när jag trots det köper spel för summor jag knappt har över varje vecka.
Jag köper spel för att prata om dem. Hur underligt är inte det?
Jag har funderat på hur jag inte ska reprisera min recension av den första episoden. Ja, det är fortfarande ett peka och klicka-äventyr, ja, det är fortfarande humorn och dialogen som står i centrum och ja, vi bjuds återigen på kluriga pussel. Vad som däremot är nytt för utvecklaren Telltale Games är hur de äntligen lyckats bryta sig ur ett gammalt förlegat mönster som präglat allt de tidigare gjort.
Där tidigare serier utspelat sig i samma miljöer och ett speciellt utgångställe bryter The Siege of Spinner Cay konventionerna och ger oss helt nya platser att bekanta oss med utan att behöva återvända till den “hubb” som så många gånger tidigare agerat utgångsposition. På många känns därför Tales of Monkey Island som det mest ambitiösa de gjort hittills. Kanske rent av det bästa.
Den andra episoden fortsätter där den första slutade och den cliffhanger som fått oss att sitta på nålar sedan förra månaden nystas upp. Det hela inleds på ett mästerligt sätt med en ny bekantskap och ett fartfyllt, finurligt sammansatt pussel. Redan där är jag trollbunden. Nya karaktärer presenteras på sedvanligt manér, där den nya, mänskliga versionen av LeChuck står ut som den mest intressanta. Vi återser också ett par favoriter från kapitel ett och berättelsen börjar kännas mer komplex och spännande. Det hela har potential att utveckla sig till något riktigt episkt handlingsmässigt. Det finns goda förutsättningar för det åtminstone.
Spelmekaniskt har inget ändrats sedan den första delen. Styrningen är fortfarande densamma. Det vill säga onödigt klumpig. Röstskådespelarna presterar fortfarande på topp och pusselmomenten är smart ihopsatta även denna gång. Inte mycket har hänt sen sist beträffande dessa punkter. Jag vill ändå hävda att The Siege of Spinner Cay är vassare än The Launch of the Screaming Narwhal. Detta beror fram för allt på att handlingen tagit rejäl fart nu och att karaktärsgalleriet utökas med fler sköna personligheter. I slutändan är allt man bör veta att det återigen är ett sanslöst underhållande piratäventyr och en förträfflig fortsättning på serien.
Recensionen tidigare publicerad på Pricerunner.