Det första spelet har aldrig setts som samma klassiker som de allra största speltitlarna till formatet. Kanske det borde det. Kanske inte. Det är upp till var och en. Själv hade jag känslan av att Gunpei Yokoi och Yoshio Sakamoto i och med Metroid åtminstone var nåt stort på spåren. Och det skulle visa sig att jag hade rätt.

Så avslutade jag tidigare i veckan mitt första inlägg i raden av Metroidrelaterade texter. Det är här i och med det tredje spelet – Super Metroid, saker faller på plats. Men först, precis som alltid, handlingen. Denna gång fräckt stulen från Wikipedia. Behöver jag vid det här laget nämna att den innehåller massiva spoilers?

Efter att ha utrotat Metroiderna på planet SR388 i Metroid II: Return of Samus tog Samus Aran den sista Metroidlarven till den galaktiska forskningsstationen vid Ceres så att den kunde studeras. Forskarna upptäckte att dess krafter kunde utnyttjas för goda ändamål. Eftersom allt verkade vara väl var Samus Aran nöjd och åkte iväg för att söka ett nytt uppdrag. Men hon hann inte åka långt innan hon hörde en nödsignal från forskningsstationen och åker tillbaka för att se vad som hänt.

På forskningsstationen hittar hon forskarna döda och Metroidenlarvens container sönderslagen. Efter lite utforskande hittar hon larven i klorna på Ridley. Samus Aran och Ridley går till anfall mot varandra, men Ridley flyger snart iväg med larven. Samtidigt sätter en nedräkning igång, stationen kommer självdetoneras och Samus Aran har 60 sekunder på sig att fly. Efter att ha nått sitt skepp åker Samus till Zebes, där rymdpiraterna har byggt upp sin bas igen. Hennes uppdrag är nu att hitta Metroidlarven och stoppa rymdpiraternas onda planer.

Samus får snart reda på att Moderhjärnan har överlevt sedan senast hon var på Zebes i originalspelet. Samus har nu som mål att än en gång förgöra Moderhjärnan, som håller till i Tourian. Vägen dit är dock fylld med faror, både nya och gamla, såsom Ridley och Kraid. Samus måste kämpa sig igenom platser som hon redan besökt i originalspelet, men även nya ställen på planeten Zebes. Dessa platser är Crateria (där man börjar spelet), Brinstar (med sin vildvuxna skogsmiljö), Norfair (lavalandskapet), Maridia (som är fyllt med vatten), Wrecked Ship (det nedslagna rymdskeppet) och till sist Tourian (där Moderhjärnan håller till).

När Samus till slut tar sig ner till Moderhjärnan blir striden väldigt likt den som var i originalspelet. När Samus tror sig ha besegrat Moderhjärnan händer dock något oväntat. Moderhjärnan förvandlar omgivningen och sig själv. Ben och armar växer ut och man måste nu möta en ny typ av boss. Mitt under striden skjuter Moderhjärnan iväg en ”dödsstråle” som träffar rakt på Samus. Samus överlever precis och när Moderhjärnan ska skjuta iväg en ”dödsstråle” till kommer Metroidlarven (som nu vuxit till en abnormt stor Metroid) till Samus undsättning. Metroiden ger Samus liv, men under tiden får Moderhjärnan in en dödlig attack på Metroiden och den faller död till marken. Samus är nu lämnad ensam i kampen om frid på planeten Zebes.

Till skillnad från hur jag gnällde på saker som var dåligt med Metroid II så tänkte jag i det här fallet lista saker som gjordes väldigt bra i den tredje delen:

1. Kartan gör entré. Äntligen! Att idén dröjer så länge som till det tredje Metroidspelet är smått förvånande men samtidigt sanslöst efterlängtad.
2. Grafiken och miljöerna. Med kraften från Super Nintendo så är inte bara Zebes numera detaljerat utan framförallt mer levande än tidigare.
3. Musiken. ”Hip” Tanaka överträffar sig själv.
4. Stämningen. Super Metroid blandar småläskiga klaustrofobiska korridorer med episka bossbataljer på ett suveränt sätt.

Bland nyheterna märks ett gäng nya förmågor. Alla med intressanta funktioner. Grapple Beam var en ny skön power up som gav spelaren möjlighet att svinga sig mellan vissa punkter i spelet. En favorit för egen del.

Som sagt. Super Metroid får de två tidigare spelen att framstå som små experiment där fokus ligger på att finna ett bra spelinnehåll. I del tre känns det som allt klaffar och att Gunpei Yokoi och resterande delen av utvecklargardet finslipat allt som var bra med det första spelet och lagt till saker som förstärkt spelets kvalité ytterliggare. Det blev dessutom det sista spelet i serien som Yokoi var involverad i innan han tragiskt omkom i en trafikolycka.

Personligen så håller jag Super Metroid som kanske det bästa i serien. Åtminstone från och till. Det beror lite på hur jag känner för stunden men helt klart står att det är ett fantastiskt stycke spelkassett som innehållsmässigt känns otroligt välgjort och polerat. Den perfekta balansen mellan grafik, ljud och kontroll gör att spelet trots sin ålder står sig överraskande bra än idag.

Så med Super Metroid hade R&D1 och Nintendo behärskat 2D-formatet till fullo. Det fanns inget mer att bevisa. Vad kundes göra bättre? Hur kunde man överträffa någonting som var så nära perfektion? När dessutom spelets skapare ett par år efter spelets släpp skulle visa sig trilla av pinn så fanns det ingen anledning att fortsätta utan man beslutade sig för att i och med den tredje delen sätta punkt. Eller hur blev det med den saken egentligen?

Uppdatering: Metroidveckan kommer att ta en liten paus. Dessutom blev aldrig det hela som jag hade tänkt det från början. Med tanke på hur mitt liv sett ut sista tiden så blev projektet på tok för ambitiöst just nu.

Året var 1986, datumet den sjätte augusti, formatet Famicom Disk System, landet Japan, Metroid hette spelet. Det var först 1988 vi i Sverige fick ta del av Samus jakt på ärkeskurken Moderhjärnan. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Jag kommer att snacka handling om en liten stund. Först lite skön nördkuriosa.

Det fanns nämligen skillnader när det gäller spelsläppet här i Europa samt Nordamerika

om man jämför med vad Japanerna erbjöds. Formatet i Japan var som sagt Famicom Disk System, vilket möjliggjorde ett sparfilssystem som vi tidigare skulle få ta del av först i The Legend of Zelda här. Utanför Japan var det Nintendo Entertainment System som gällde och här fick vi tampas med ett lösenordsystem istället. Det hela berodde på att spelet sålde skitdåligt i hemlandet och Nintendo valde att slopa det kostsamma batteriminne som spelet var tänkt att lanseras med från början i övriga världen. Om man skrev in ”JUSTIN BAILEY” som lösenord fick man chansen att spela som Samus i en lila dress med merparten av spelets alla förmågor från start. Detta var något som bara funkade i lösenordsversionen.

Min grannkompis och jag slet vårat hår över detta system. Egentligen var det vårat eget fel då vi skrev som krattor båda två. Eftersom vi hade problem att tyda vad vi hade kluttrat ner på serietidningarna vi använde som kom-ihåg-lappar så slutade det ofta med att vi fick spela om långa partier i spelet.

Originalet i serien är förmodligen mest känd på grund utav en sak. Att spelets protagonist inte är en testoronstinn muskelfjant utan en cyborgförklädd kvinna. På tiden då internet inte ens var påtänkt och informationsflödet var mer begränsat så var det en rejäl jävla wtf när man i slutscenen får reda på att det under den bepansrade kroppen döljer sig en välsvarvad kvinnofigur. Våra hakor hängde ner i golvet när sekvensen rullade framför våra förstummade ögon.

Handlingen är i efterhand lite lätt tvetydig. Det finns ett par uppgifter som går isär beroende på vilket spel och vilken manual man läser till exempel. Om när den Galaktiska Federationen bildades finns det olika meningar bland annat. Om man läser Metroid´s manual så står det att 2004 var året då den uppstod medan Metroid II: Return of Samus säger 2000 och Metroid Zero Mission vill ha det till 2003. I vilket fall skapades på grund utav detta en långvarig fred i galaxen. Trodde man åtminstone. Detta ändrades snabbt när de lömska Rymdpiraterna (Space Pirates) attackerade och Federationen blev tvungna att handla. En polisstyrka sattes ihop kallad ”Federal Police”. Men eftersom Rymdpiraterna gjorde tuffare motstånd än väntat anlitades även speciella soldater kallade ”Space Hunters”. En form av prisjägare som jagade och dödade rymdpirater mot en saftig penningsumma finansierad av den Galaktiska Federationen.

Många år senare. Närmare bestämt år 20X5 C.C. (fråga inte ens) upptäcks en ny livsform. Varelsen sägs komma ifrån en planet kallad SR388 och får namnet Metroid. Piraterna fattar tycke för den nya rasen och forskarna tror att varelsen kan vara orsaken till att SR388 numera anses som utdöd. Rymdpiraternas förhoppningar om att använda livsformen som biologiska vapen ses som ett allvarligt hot och en specialstyrka lyckas hitta Rymdpiraternas bas på planeten Zebes. Dessvärre är styrkan för klen och dessutom har vid det här laget redan piraterna lyckats med konststycket att klona livsformen Metroid. Som Federationens sista hopp skickas den mest framstående prisjägaren Samus Aran för att infiltrera rymdbasen och förgöra Rymdpiraternas ledare – Moderhjärnan.

Vi vet hur det gick sen. Samus besegrade med hjälp av sin specialgjorda rymddräkt alla Metroider och sköt Moderhjärnan åt helvete. Själv har jag alltid varit facsinerad över Samus dräkt och hennes ursprung. Även om det inte omnämns i det första spelet så får man senare i spelserien veta att rustningen är framställd av ett uråldrigt släkte kallat – Chozo. Ett fågelliknande folkslag som representeras av de statyer som ger Samus dräkt olika färdigheter i det första spelet. Om hur det gick till när Samus växte upp bland Chozosläktet och hur hennes mystiska dräkt framställdes finns det lite info men det vore intressant att bygga ett spel kring den storyn. En skön prequel med Samus som yngling vore trevligt. Hör ni mig Nintendo? Do it!

Spelet är fortfarande hyggligt. Jag har spelat det nyligen och jag gillar det än. Avsaknaden av en karta är ett störande faktum men i övrigt känns det inte speciellt förlegat. Kontrollen är bra, miljöerna är fortfarande lika fantastiska. Så avskalade men ändå så levande. Arkitekturen är unik för ett NES-spel. Men det som gör spelet är dess soundtrack. Hirokazu Tanaka har lyckats att blanda klassiskt episka äventyrsmelodier med nåt som nästan kan liknas med skräckmusik på ett otroligt tillfredställande vis. Olika känslor förmedlas genom musiken samt var man befinner sig i spelet och det är imponerande hur olika den kan te sig.

För ovanlighetens skull på den tiden så var Metroid inte ett linjärt spel och man fick ofta söka sig tillbaka till platser man redan varit för att uträtta nya saker. Beroende på Samus ständigt växande antal förmågor så fanns det platser som efter ett återbesök kunde leda till helt nya upptäckter. Dessutom lärde sig Samus tidigt i spelet förmågan att rulla ihop till en liten boll, ett sätt som gjorde att man kunde ta sig fram i smala gångar. Föremålen Samus kan använda sig av är många och varierade.

Det första spelet har aldrig setts som samma klassiker som de allra största speltitlarna till formatet. Kanske det borde det. Kanske inte. Det är upp till var och en. Själv hade jag känslan av att Gunpei Yokoi och Yoshio Sakamoto i och med Metroid åtminstone var nåt stort på spåren. Och det skulle visa sig att jag hade rätt.

Med start i morrn och en vecka framöver så kommer det bara handla om svävande mutantmaneter och kvinnliga prisjägare här i bloggen. Jag kommer lungt och metodiskt avhandla alla spel i den fantastiska Metroidsagan och kanske bjuder jag till och med på en och annan överraskning. Saker ni kanske inte visste om serien helt enkelt. Häng med så lär du bli varse. I morrn börjar det.