Det skulle dröja en tid tills nästa spel med den kvinnliga prisjägaren återigen gjorde entré. Formatet denna gång skulle bli Nintendos bärbara tegelsten – Game Boy. Redan på förhand ett rätt dåligt val av plattform. Metroid II: Return of Samus döptes det till och släpptes 1992. Ett spel som i kronologisk ordning hamnar emellan Metroid Prime 3: Corruption och Super Metroid för er som undrar.
Efter att Samus utrotat alla Metroids på planeten Zebes så skickas en forskargrupp till artens hemplanet SR388, för att undersöka om det finns några exemplar av rasen kvar, och i så fall döda den. Men något går givetvis åt skogen och eftersom Samus gjorde ett finfint jobb på Zebes så beslutar den Galaktiska Federationen sig för att skicka dit henne för att röja upp ännu en gång. Men i Metroid II ter sig allt lite annorlunda.
Samus hittar snabbt till Metroidernas (hur säger man Metroid i plural?!) näste och upptäcker att det vimlar av olika manetmonster där nere. I uppföljaren har man till och med en räknare där antalet Metroider kvar att döda finns representerat. Men ju närmare de sista återstående Metroiderna man kommer desto starkare blir dom. En typ av mutation har framställt några nya former av Metroider för Samus att ta sig an, kallade – Alpha, Gamma, Zeta och till sist den mest jävliga, Omega Metroid. Slutligen ställs man utöver dessa också öga mot öga med, den ondaste av dom alla, Metroid drottningen. När denne slutligen är besegrad upptäcker Samus ett ägg. Strax därpå kläcks ägget och upp dyker den sista kända överlevande Metroidlarven. Samus blir betraktad som larvens morsa och trots vissa tvivel tar slutligen Samus med sig larven i forskningssyfte. The end!
Det fanns ett par problem med Metroid II: Return of Samus:
1. Svartvit grafik förtog mycket av det som gjorde originalet så bra. Det vill säga framförallt atmosfären och stämningen.
2. Game Boy´s ljudchip låter skit.
3. Samus rörelser påverkades av formatets klena prestanda och kändes klart sämre.
4. Fortfarande det faktum att det inte fanns någon karta förvärrade irrandet i svartvita likartade gångar ännu mer påtagligt.
Nya skojsiga uppgraderingar till Samus dräkt var istället en av de positiva delarna. Framförallt gillade jag Spiderball, vilket gav Samus förmågan att klibba sig fast på väggar och tak. Funktionen öppnade upp för sjuka mängder utforskning om man så ville.
Metroid II bjöd ändå trots Spiderball på en mer linjär upplevelse än originalet. Upptäckarglädjen försvann dessutom lite på grund utav att den svartvita skärmen gjorde världen mer svårnavigerad än tidigare. Avsaknaden av karta var som sagt katastrofal i det avseendet. Men det fanns som sagt bra grejer med spelet. Det är trots allt ett hyggligt lir även om jag i slutändan håller det som ett av de svagare spelen i serien.