Som ni säkert känner till så producerar jag podradion, Radio Speltorsk. Detta innebär att man behöver prata om spel. För att prata om spel behöver man spela spel. Det här blir ett problem ibland. Låt mig förklara.
Jag har en sambo, en son, ett hus, en sommarstuga och en bil som behöver pysslas om. Dessutom jobbar jag heltid. Det här tar mycket tid. Tiden som blir över, vilket inte är speciellt många timmar i veckan, spelar jag spel, förbereder samt spelar in Radio Speltorsk. Jag tycker alltihop är vansinnigt underhållande men det kräver uppoffringar. Jag har en tendens att låta saker och ting ta över på ett sätt att jag inte kan sluta tänka på projektet jag för stunden engagerar mig i. Radio Speltorsk har den rollen i mitt liv för tillfället. Efter att ett avsnitt är inspelat, klart och upplagt är det nästa program som gäller. Gäster som ska raggas, manus ska skrivas, osv…
Det är därför spelandet som kommer i kläm. Jag spelar inte för att jag vill spela utan för att jag måste. Det vore katastrof om jag inte har nåt att prata om i programmet. Inbillar jag mig. Man har perioder då det inte känns så intressant eller för den delen så meningsfullt med spel och kulturen där i kring. Förstå mig rätt nu. Jag gnäller inte över att jag måste spela spel för att prata om dem. Men det finns stunder glöden inte finns där och när jag trots det köper spel för summor jag knappt har över varje vecka.
Jag köper spel för att prata om dem. Hur underligt är inte det?
Jag har spelat The Secret of Monkey Island: Special Edition i fem timmar nu och jag är verkligen supernöjd. Den omgjorda grafiken är suverän och spelet har fått sig en rejäl uppfräschning. Att det numera finns inspelad dialog lyfter det ytterligare ett snäpp och valmöjligheten att kunna växla mellan den nya och gamla looken är en skön bonus. Dessvärre ser Guybrush ut som ett miffo med sina trötta apatiska ögon och sin skumma lugg-pottfrisyr. Men man vänjer sig så småningom.
Men till skillnad från, vad det verkar, hela jävla internet så hade jag roligare med Telltales version av serien än jag har med detta. Jag saknar minspelet från de mer välgjorda ansiktsuttrycken, flowet i dialogerna och det finns saker jag stör mig för mycket på:
– Alldeles för många valmöjligheter och tillvägagångssätt för att använda sig av föremål.
– För lång tystnad/avbrott mellan dialogerna som gör att de tappar dynamik.
– Sega transportsträckor.
– Ologiska, dryga och överdrivet kluriga pussel på sina ställen.
Jag vill inte beskylla folk för att de är överdrivet nostalgiska när det gäller de gamla spelen eftersom jag själv spelade och uppskattade dem när det begav sig. Eller va fan, det tänker jag visst göra. Ni är skadade av dåtidens nostalgiskimmer! Inse ffs! Själv har jag visserligen alltid föredragit det tredje spelet i serien vilket förmodligen förklarar det faktum att jag anammat de nymodigheter som kom med Curse of Monkey Island. Införandet av röster, ett enklare peka-klicka-gänssnitt med mindre valmöjligheter och ett mer raffinerat utseende.
Launch of the Screaming Narwhal var inte ett perfekt spel/epsiod men allt jag gillar med serien finns med här och det innehöll inget som kändes direkt tråkigt att genomlida. Tyvärr gäller inte detta i Monkey Island-remaken då jag funnit ett par spelsekvenser rätt tradiga faktiskt. Den klassiska ”insult sword fighting”-delen var rätt trist nu när jag upplevde den igen till exempel.
The Secret of Monkey Island är fortfarande ett fantastiskt spel men inte så fantastiskt som jag minns det.
Glöm World of Warcraft och allt vad det heter. Jag har skapat ett helt annat beroende. Apples elaka påfund som går vid namnet App Store.
Med tanke på hur mycket saker det finns att ladda hem är det inte så konstigt. Även om det mesta är skit så har jag svårt att hålla mig därifrån en längre stund för att istället ägna mig åt allt bra jag faktiskt tankat hem. Jag känner igen beteendet ifrån min fascination av att dammsuga indiescenen i jakten på trevliga spelupplevelser. Där är det just letandet och tillfredställelsen av att hitta guldkornen bland all dynga som får det att kännas spännande.
Men det här börjar bli löjligt. Nu är visserligen spelen för det mesta väldigt billiga till formatet men att snitta fyra inköp per dag känns lite överdrivet. Att jag laddar hem mängder med demos och gratisspel utöver det känns knappast bättre.
Måste sluta nu. Kanske dykt upp nåt nytt på App Store. 😉
Att Microsofts onlinetjänst på konsolmarknaden länge legat i framkant har väl knappast undgått någon men jag tycker mig ana ett litet tronskifte åtminstone när det gäller de nedladdningsbara speltjänsterna i början av det här året. Med spel som Flower, Noby Noby Boy (släpps idag) och kommande Trine samt Fat Princess känns det som PSN äntligen börjar få en stabil bas med exklusiva spel. Och i ärlighetens namn var avslutningen på 2008 inte så pjåkig den heller. Både WipeOut HD och Crash Commando visade sig till exempel vara riktiga höjdare men överskuggas ändå av Microsofts envetna matande.
Jag tycker mig finna vissa problem med hur Xbox Live Arcade fungerar för tillfället. Att lansera minst ett spel per vecka kan tyckas ambitiöst men med facit i hand skulle man kunna stryka åtminstone hälften av spelen som släppts till tjänsten och ändå leva med ett gäng mediokra titlar. När jag börjar gräva i Playstation Networks spelbibliotek ser det lite annorlunda ut. Visst, det finns en del skräp här också men kvalitén är ändå märkbart högre.
Flower visar upp sig i all sin prakt.
Det experimenteras dessutom mer på Sonys tjänst. Titlar som Echocrome, Pixeljunk Eden, Flow, Noby Noby Boy, Linger in Shadows och Flower lämpar sig väldigt bra som nedladdningsbara upplevelsespel. Något vi förmodligen aldrig skulle få se släppas på en fysisk skiva och aldrig ens få uppleva om det inte vore för dessa tjänster. Mycket av det jag gillar med den här typen av distribution är att man har möjlighet att uppleva nåt nytt, fräscht eller annorlunda. Behöver det vara ett fantastiskt spel? Egentligen inte.
Jag säger inte att man ska slopa alla spel som inte är annorlunda men att släppa ”light”-spel av existerande retailspel känns som en dålig kompromiss åtminstone jag klarar mig utan.
Och var kommer WiiWare in i allt detta undrar du? Ja, ingenstans är mitt svar. Nä, skämt åsido. Det känns fortfarande som Nintendos nedladdningsplattform bara ligger och bubblar. Den vill aldrig komma igång på riktigt. Nog för att det finns ett par bra spel till tjänsten men eftersom 99% av allt som släppts stinker gammal svettig socka så är det knappt att jag orkar bry mig längre. Det andra grova felet är dessutom Wii´s futtiga lagringskapacitet. Men allt det där är ett faktum sen länge.
Noby Noby Boy - bland det underligaste spelvärlden sett?
Det ska tilläggas att när det gäller återlanseringar så kickar Wii motsåndarnas stjärtar röda. Virtual Console är och förblir ett genidrag. Classic Controller sitter som en smäck i näven och lyckas faktiskt med bedriften att hantera de flesta spelen på ett ypperligt sätt. Det finns ett par vettiga Xbox Originals- och PS1-spel till konkurrenternas plattformar men kan inte mäta sig med Nintendos dito.
Men för att återgå till min inledning och knyta ihop säcken lite grann. Jag älskar verkligen den här typen av distribution och de tjänster detta innefattar. Men det finns fortfarande saker att jobba på. Hos Microsoft vill jag se mindre kvantité och mer kvalité. När det gäller Sony vill jag ha mer av allt egentligen. De börjar hitta en formula som fungerar men det finns mer att önska kring vissa onlineimpenteringar i spelen till exempel. Nintendo gör det mesta fel när det gäller onlinestöd fortfarande. Ett hopplöst fall på den punkten tyvärr. Men Virtual Console is teh shit.
Ja ja, jag vet att jag har massa att spela ändå men det ligger ju där, lite hånfullt välkomnande. Viskandes, ”spela mig, spela miiiiig!”.
Vad snackar jag om? Är jag full? Nä, det är bara Castlevania: Order of Ecclesia som gett mig fler saker att tänka på. Spelet anlände nämligen idag. Men eftersom min DS är paj så kan jag inte spela det, det visste jag ju. Jag får skylla mig själv då jag skulle skicka min DS på lagning för flera månader sen. Likt förbannat sitter jag nu besviken över faktumet. 🙁
Fable II är kul. Riktigt skojigt. Spelat runt åtta timmar nu. Men så i dag damp Dead Space dessutom ner i brevlådan. Jag vill ju fortsätta att mysa runt i Fable II:s gosiga sagovärld men samtidigt är jag sanslöst nyfiken på Dead Space.
Hade det inte varit för att jag är bortrest över helgen hade jag förmodligen kunnat lugna mig med den döda rymden men nu vill jag åtminstone testa det innan jag drar. Fast vore det inte bättre att spela klart Fable innan jag lägger all fokus på Dead Space? Äh, va fan. Jag skiter i att sova i natt och spelar båda två.
Ni får ursäkta mig men tiden räcker inte riktigt till för att kunna förse er med exklusivt material varje dag här i bloggen. I dag kan man till exempel läsa en liten krönika signerad mig på Pricerunner istället. Det är väl inte så tokigt det heller?
Att genren plattformsspel gått från att ha varit vida överrepresenterad till det omvända på några år är ett känt faktum för alla som spelar tv-spel. Själv minns jag hur nya karaktärer skulle agera maskot åt konsolerna de lanserades till. En del kom att bli förgrundsfigurer till framgångsrika spelserier medan andra snabbt försvann. Nästan alla hade en sak gemensamt. De var plattformskaraktärer.
Okej, det här kommer att låta puckat. Bara så ni vet.
Jag köpte NHL 09 för ett par dagar sen och spelet är verkligen skitkul och allt är frid och fröjd. Men så i förrgår dök Too Human upp i brevlådan och jag var givetvis tvungen att testa det. Så har spelat det nu i ungefär sex timmar på två dagar. Hade tänkt att spela lite till innan jag återgår till hockeygruffandet igen men så ringde brorsan igår kväll och ville lira lagspel över Live, så ut med Too Human ur Xboxen och in med… Men vänta nu?! Var fan är NHL 09?! Det ligger inte längre där jag lade det. Äsch, jag får väl kika runt lite i lägenheten.
Efter dryga timmen och med min flickvän till hjälp, fortfarande inte ett spår av skivan. Sure, jag får emellanåt hjärnkollaps och har hittat fjärrkontrollen i frysen, gamla ostar i skafferiet och andra saker på ställen där det ej hör hemma men nu är det fan något annat i görningen. Efter att ha gått skallgång och letat på alla möjliga och omöjliga platser så är fortfarande skivan som bortblåst.
Någon som sett?
Plötsligt går det upp ett ljus för mig. Kan det vara min son på ett och ett halvt år som lagit beslag på skivan och gömt den någonstans i lägenhet? Så måste det vara. Eftersom Lowe (som han heter) sover under den här tiden så kan jag inte få någon hjälp av att prata med honom så jag fortsätter letandet på nya barnvänligare ställen. Jag väljer att ge upp efter ytterligare en halvtimme.
Så i dag, efter att jag hämtat Lowe på dagis, börjar utfrågningen. Jag försöker att gestikulera och förklara det hela på det mest Lowevänliga sätt jag kommer på men Lowe fattar nada. Jag håller upp skivor, pekar, öppnar tv-bänken där spelet låg, ja, alla möjliga olika sätt testas tills han tröttnar på mitt underliga beteende, tar upp sin gummigris och sätter sig och leker på egen hand. Jag börjar sökandet återigen, utan en endaste ledtråd.
Och där är jag nu.
Var kan en unge på ett och ett halvt år gömma en skiva? Har ni några tips? Jag är inte så sugen på att åka och köpa ett nytt spel efter bara några dagar. Hjälp mig! Snälla?
Uppdatering: Kolla in kommentarerna för den spännande upplösningen…
Nej, jag har inte gått över till att blogga om sport. Jag snackar om hockey i digital form givetvis, närmare bestämt som tv-spel. Anledningen till att jag skriver det här inlägget är att jag står inför ett dilemma. Som bekant är jag väldigt förtjust i klubbor och puckar i tv-spelsform (då jag dessutom är en gammal hockeyspelare) och har sedan länge hållt mig till EA´s sportserie men nu börjar jag bli osäker på vilket spel jag egentligen borde införskaffa det här året.
Jag diskuterade hurivida vilken av årets upplagor som egentligen är bäst med Tommy Rydling över msn igår och fick ett par saker att tänka på. Jag har faktiskt inte spelat ett spel i Segas 2K-serie sedan Dreamcast fortfarande var i livet och ansåg då att serien hade potential men egentligen aldrig var i närheten av EA´s motsvarighet. Men Tommy hävdar att NHL 2K9 ska vara en riktig höjdare och erbjuda ett par saker som NHL 09 är klart sämre på. Jag har dessutom spelat både 2K9 och 09 i demoversion och fick lite blandade känslor efter mina spelsessioner. Jag tänkte förklara vad jag menar.
Enhandsfattningen i NHL 09 är en av nyheterna i årets upplaga.
Så vad är skillnaderna och vad talar för respektive emot spelen? Till att börja med så beter sig målvakterna mer verklighetstroget i 2K9. Inte det där fula glidandet som kännetecknar målisarna i 09. Dessvärre är spelaranimationerna när man lyckas göra mål rent av pinsamma i 2K9. De ser ut som stelopererade tråknissar. På den punkten är NHL 09 överlägset. Det som däremot talar för 2K9 är puckfysiken. Det kan låta som en löjlig detalj men faktum är att det tillför en del till spelet och jag störde mig direkt på hur onaturligt pucken i NHL 09 rörde sig efter att återgått till det demot.
Något som EA alltid varit vassare på i förhållande till sina konkurrenter är inramningen. Så även denna gång. Kommentatorerna är bättre, kamerasvepningarna coolare, publiken låter som publik ska låta och allt andas hockey. Även om 2K9 har lyckats skapligt på den här punkten så finns det detaljer där det blir rejält omsprunget av sin motståndare. Men det är inte det viktigaste. Det som är mest relevant när det gäller hockeyspel (och typ alla andra spel också) är styrningen och kontrollen.
För ett par år sedan ”uppfann” EA det nya styrsättet skill-stick vilket egentligen bara var ett sätt att byta ut klubbans rörelser från knappar till analogspak. Vicka spaken sidleds för att dribbla eller dra spaken bakåt och framåt för att skjuta slagskott tex. Sega var inte sena med att efterapa konceptet då det gav konkurrenten en mer realistisk känsla. Resultatet är en hybrid bestående av både knappar och styrspak. Något som funkar hyffsat även om jag anser att EA´s alternativ är mycket bättre.
I vilket fall. Det har tillkommit ett par finesser i årets upplaga av skill-stick som på förhand sas tillföra mer djup i försvarspelet. Det är förvisso sant men det finns fortfarande stora brister på hur man försvarar sig i 09. Jag gillar att man numera kan lyfta klubban på sina motståndare samt svepa sin egen klubba efter isen får att slå pucken fri. Men faktum kvarstår. Det är fortfarande på tok för svårt att stjäla pucken från sina motståndare i NHL 09. Känslan här är att 2K9 fungerar klart bättre. Det är lättare att haka och skära av passningsvägar vilket ger större realism och det hela känns mer strategiskt. Ur den aspekten är 2K9 en klar vinnare.
Tekningarna är klart bäst i NHL 2K9.
Men det finns ändå en sak som får mig att i slutändan sukta lite extra efter NHL 09. Visst, det är antagligen rätt skoj att se hur slutspelsskägget växer och det kommer förmodligen vara småroligt att manövrera ismaskinen i NHL 2K9 men det som avgör det hela till EA´s förmån är det nya spelläget kallat ”Be a Pro”. Man får faktiskt testa på det redan i demot men det lär vara med tre polare till i soffan eller kanske ännu hellre, fyra polare över live, som det nya spelläget kommer att göra sig bäst. Det går helt enkelt ut på att man endast styr en spelare var. Det låter kanske inte speciellt anmärkningsvärt men tanken på att bilda ett femmanna lag och ta sig igenom ett helt ligaspel låter helt fantastiskt i mina öron.
Uppdatering: NHL 2K9 erbjuder faktiskt ett liknande onlineläge där man kan skapa lag och styra var sin spelare från upp till 12 olika konsoler. Precis som i NHL 09 (vilket i slutändan i och för sig inte ändrar mitt beslut men ändå).
Så där har ni det. Faktum är att jag bestämde mig genom att skriva den här texten. Min tvekan inför vilket spel jag skulle köpa är faktiskt som bortblåst och mitt val faller återigen på EA och NHL-serien. Även i år alltså.
