Jag har spelat The Secret of Monkey Island: Special Edition i fem timmar nu och jag är verkligen supernöjd. Den omgjorda grafiken är suverän och spelet har fått sig en rejäl uppfräschning. Att det numera finns inspelad dialog lyfter det ytterligare ett snäpp och valmöjligheten att kunna växla mellan den nya och gamla looken är en skön bonus. Dessvärre ser Guybrush ut som ett miffo med sina trötta apatiska ögon och sin skumma lugg-pottfrisyr. Men man vänjer sig så småningom.
Men till skillnad från, vad det verkar, hela jävla internet så hade jag roligare med Telltales version av serien än jag har med detta. Jag saknar minspelet från de mer välgjorda ansiktsuttrycken, flowet i dialogerna och det finns saker jag stör mig för mycket på:
– Alldeles för många valmöjligheter och tillvägagångssätt för att använda sig av föremål.
– För lång tystnad/avbrott mellan dialogerna som gör att de tappar dynamik.
– Sega transportsträckor.
– Ologiska, dryga och överdrivet kluriga pussel på sina ställen.
Jag vill inte beskylla folk för att de är överdrivet nostalgiska när det gäller de gamla spelen eftersom jag själv spelade och uppskattade dem när det begav sig. Eller va fan, det tänker jag visst göra. Ni är skadade av dåtidens nostalgiskimmer! Inse ffs! Själv har jag visserligen alltid föredragit det tredje spelet i serien vilket förmodligen förklarar det faktum att jag anammat de nymodigheter som kom med Curse of Monkey Island. Införandet av röster, ett enklare peka-klicka-gänssnitt med mindre valmöjligheter och ett mer raffinerat utseende.
Launch of the Screaming Narwhal var inte ett perfekt spel/epsiod men allt jag gillar med serien finns med här och det innehöll inget som kändes direkt tråkigt att genomlida. Tyvärr gäller inte detta i Monkey Island-remaken då jag funnit ett par spelsekvenser rätt tradiga faktiskt. Den klassiska ”insult sword fighting”-delen var rätt trist nu när jag upplevde den igen till exempel.
The Secret of Monkey Island är fortfarande ett fantastiskt spel men inte så fantastiskt som jag minns det.
Håller med om att Secret är lite väl oldschool jämfört med Curse, men vid min genomspelning hade jag skitkul med Secret. Ett spel som däremot INTE höll vad nostalgiskimret lovade var Loom — det kändes som ett tramsigt barnspel och inte alls som det där fina, episka, komplexa spelet som jag mindes från förr.
Tredje delen av spelet var det jag började med så det håller jag också varmast om hjärtat. Men hur kan du inte gilla insult sword fighting? Det är ju en av dom roligaste segmenten. Aja alla kan ju inte ha min utmärka smak. 🙂
Jag gillar verkligen inte den nya karaktärsdesignen, men omgivningarna och allt annat har fått sig en rejäl förbättring. Jag gillar rösterna som känns trovärdiga, och humorn i spelet är lika rolig nu som då.
Men jag kan hålla med dig om att spelet har åldrats. Alldeles för ofta stöter man på pussel som lätt kan få alla casualspelare som inte spelat originalet att tröttna direkt. Visst har man en hintknapp, men att använda den är ju att fuska.
Jag håller för övrigt med fleischer, svärdfighterna är ju ett av de roligaste momenten i hela spelet!
@ fleischer Krilledood: Ja, svärdfighterna är roliga. Ett tag. Men inte om man som jag tar en timme på sig för att klara den. Jag fann den delen sjukt dryg och frustrerande.
Men som sagt. Det är fortfarande ett fantastiskt spel.
Gud vad alla skriver om spelet. Jag får ta och ladda ner det nu helt enkelt 😀 Kan ju inte vara sämre jag.
Håller helt med om att trean är bäst, men jag tror att det kan ha att göra med att jag spelade det först. Först några år senare körde jag igenom ettan och tvåan för att få i mig hela handlingen.