Semestern har kantats av peka-klicka. Först drog jag igenom den fjärde episoden från den första säsongen med Sam & Max i väntan på Telltales Monkey Island-tolkning som jag sträckspelade strax därefter. Häromdan klarade jag remaken av originalspelet i samma serie och nu har jag sen igårkväll suttit som klistrad framför det fantastiska The Dig. En av LucasArts mer underskattade titlar. Föga välförtjänt om du frågar mig.
Spelet håller än idag och fast att pusslen är överdrivet kniviga på sina ställen kan det här mycket väl vara det bästa och mest stämningsfulla jag spelat i genren. Även om miljöerna bidrar till den episka känslan är det framförallt musiken av Michael Land som skapar den storslagna atmosfären i The Dig. Det känns väldigt mycket 2001: A Space Oddysey. Vilket är en bra sak.
Dessutom har The Dig begåvats med otroligt välgjorda dialoger. Trots att jag uppskattar de putslustiga kommentarerna från Monkey Island, Sam & Max, Day of the Tentacle och de mer komiska spelen från LucasArts spelbibliotek så är det skönt att The Dig rör sig med en mer allvarlig ton. Huvudpersonerna känns väldigt välspelade och jag blir smått förvånad över att jag känner mig såhär involverad i ett spel och dess karaktärer. Hur ofta gör man det liksom.
Min rekommendation borde ses som glasklar. Köp The Dig. Det är ett äventyr som alla peka-klicka-älskare bör spela och uppleva. För ca 40 spänn på Steam är det ett fynd.
För mer info och övertygelser om spelets storhet rekommenderar jag Tommy Rydlings fina bloggtext.