”Varför är inte min beställning skickad än? Release är i morgon och enligt min orderinfo så är den fortfarande ej skickad. Vad är meningen med att förhandsboka om man inte får varan på släppdagen? Jag hoppas ändå att den dyker upp i morgon och att ni bara missat att uppdatera infon.
Tack på förhand/Andreas”
”Bäste Kund,
Tack för att du kontaktar oss.
Releasedatumen enligt vår leverantör ska vara i morgon, dock har vi till min kännedom inte fått in spelen på lager ännu. Vi ber om ursäkt för denna möjliga förseningen.
Var vänlig kontakta oss om du har ytterligare frågor.
Med vänliga hälsningar,
Daniel”
AAAAAAAARRRRRRGGHH!!! Jag vill ha mitt NHL 09 nu! 🙁
Dags för en liten nostalgitripp igen. Den här gången tänkte jag drömma mig tillbaka till första gången jag bekantade mig ordentligt med begreppet ”mind fuck”. Inte för att jag kände till att det ens fanns något som kallades så, men det var i alla fall vad jag blev av det här spelet. Ordentligt jävla mind fuckad.
Året var 1994 (spelet släpptes egentligen 1993) och formatet DOS. Denna fantastiska plattform där jobbiga kommandon stod på menyn. Jag hatade det. Men vad gör man inte för att få spela lite coola spel. Spelet jag bryskt roffat åt mig på en loppmarknad hette Goblins 3 och det var omslaget som gjorde mig nyfiken. En stor härlig ask som sig bör från den tiden där jag vill minnas att jag allra mest föll för en läckert handritad varulv på framsidan. Jag hade aldrig tidigare hört talas om serien men efter att kikat på bilderna på baksidan av papplådan var jag övertygad och slängde fram plånboken framför försäljaren vid ståndet och satte sprätt på merparten av min veckopeng.
Spelomslag var finare förr.
Efter att alla störiga DOS-kommandon slutligen var utförda och spelet sattes igång möttes jag tidigt i spelet av en överraskande snygg mellansekvens som på den tiden fick en att utbrista, ”Wow, det ser ju ut som tecknad film ju!”. Eller nåt sånt. Grafiken var dessutom riktigt snygg när man spelade och huvudkaraktären Blount imponerade med sitt breda register av lustiga animationer bestående av bland annat gäspningar och huvudkliande.
Goblins 3 är inget traditionellt peka och klicka-spel även om det använder sig av samma gränsnitt. Man rör sig nämligen inte i en större värld utan håller till på en relativt liten yta och kan oftast bara scrolla lite åt varje håll av banan. Det här ger spelet en annan aproach än man kanske är van vid när det gäller genren och ger en som spelare ett ytterst begränsat utbud av både föremål och spelbar yta att röra mig med. Oftast befinner sig lösningen mitt framför näsan på en men i och med att man många gånger får tänka ett steg längre är det inte alltför sällan långt ifrån uppenbart. Att man till slut löste problemen berodde på att man genom en längre periods pussellösande slutligen skapade en kedjereaktion som betydde avklarad bana och avancemang i spelet. Goblins 3 är stundtals lömskt och sadistiskt svårt.
Sicka minnen! Fortfarande rätt fint att titta på dock.
Olikt de flesta andra peka och klicka-äventyr bestod Goblins av en världskarta där varje ny bana placerades ut så fort den föregående var avklarad. Tänk Super Mario World eller nåt i samma stil. Handlingen är väl inte så mycket att hurra över. Samma gamla trötta historia om en förälskelse i en prinsessa och jakten på densamme. Men den är rätt så oväsentlig. Pusselmomenten är den huvudsakliga drivkraften och den räcker gott som belöning. Man känner sig sådär skönt smart efter att ha löst ett på förhand till synes omöjligt pussel medan man känner sig jobbigt korkad när man inte ser lösningen. Som sig bör med andra ord.
Jag har nyligen spelat spelet och kan fortfarande rekommendera det för den pusselfanatiske peka och klicka-spelaren. Det är faktiskt överraskande lite som känns föråldrat. Grafiken funkar och pussellösningen är fortfarande smart även om den ibland framstår som lite väl långsökt. Det ska dessutom numera finnas en mer användarvänlig cd-baserad version som dessutom innehåller ett par nya mellansekvenser och dialoger. Och om man hellre vill rota fram sin gamla Amiga så släpptes det även till den maskinen när det begav sig.
Scen från en av mellansekvenserna.
Lite nördkuriosa från Goblins-serien för den intresserade:
Till skillnad från del tre i serien så styr man fler än en karaktär i de två övriga titlarna, något som också framgår i hur många ”i” som förekommer i spelens namn. Ettan heter Gobliiins (1991) medan uppföljaren heter Gobliins 2: The Prince Buffoon (1992).
Gobliiins 4 (förmodligen med tre styrbara karaktärer då?) är sisådär 16 år efter det senaste spelet i serien på väg till PC. Spelet sägs släppas i februari 2009. Tyvärr så är den sköna 2D-grafiken bortbytt till förmån för en rätt sunkig 3D-variant.
Goblins Quest 3 hette från början bara Goblins 3 men bytte namn för att bättre passa in i Sierras spelbibliotek bland övriga titlar med Quest i namnet.
The Bizarre Adventures of Woodruff and the Schnibble hette spelet som släpptes av utvecklaren Cooktel Vision efter Goblins-trilogin och sades vara en andlig uppföljare till serien då det påminner väldigt mycket om de spelen.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=rzUf9rAQhvo]
Intro och första banan från CD-versionen av Goblins Quest 3.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=eduD4XZ5xq4&feature=related]
Trailer från kommande Gobliiins 4. Ser dessvärre rätt sopigt ut.
D-pad Studios låter hälsa att de just nu jobbar med ett spel med titeln Owlboy. Spelet är gjort med Microsofts XNA-verktyg och kommer dyka upp till PC och förhoppningsvis Xbox Live Arcade i formen av ett Xbox Live Community-spel.
Är det ett plan?! Nej! En fågel?! Ja, faktiskt. Det är ugglepojken som flaxar omkring.
The game, tentively called Owlboy, is about Otus who is under training by his mentor Asio. With his wing cape, you can explore the flying islands and the people that inhabit them. Otus can’t talk, so he can only commuticate with his emotions. The game will feature freeroaming areas as well as several dungeons.The main focus in the game is on the ability to fly and using it to progress. You’ll be able to carry and use objects as you fly and most of the time, you’ll bring with you a gunner. The gunners are people that agree to help you and will all provide different forms of firepower. To get new gunners, you’ll have to use your expressions and talents to win them over. The better the gunner, the trickyer hesheit is to win over.
The game is still in it’s starting phase, but work on the first dungeon is just about to start with the first area nearly complete. We’ve uploaded some screenshots for you to view for now, but check back here regularly as we’ll keep you posted on any new developments as they occur.
Grafiken ser verkligen mysigt retro ut.
Bilderna som släppts i samband med utannonseringen gör åtminstone mig lite upphetsad och upplägget med svävande öar och flygande ugglepojkar låter ju fantastiskt. Äventyrsspel i skönt pixlig 2D är definitivt inte något som växer på träd numera så det ska bli kul att se hur projektet framskrider.
Nej, jag har inte gått över till att blogga om sport. Jag snackar om hockey i digital form givetvis, närmare bestämt som tv-spel. Anledningen till att jag skriver det här inlägget är att jag står inför ett dilemma. Som bekant är jag väldigt förtjust i klubbor och puckar i tv-spelsform (då jag dessutom är en gammal hockeyspelare) och har sedan länge hållt mig till EA´s sportserie men nu börjar jag bli osäker på vilket spel jag egentligen borde införskaffa det här året.
Jag diskuterade hurivida vilken av årets upplagor som egentligen är bäst med Tommy Rydling över msn igår och fick ett par saker att tänka på. Jag har faktiskt inte spelat ett spel i Segas 2K-serie sedan Dreamcast fortfarande var i livet och ansåg då att serien hade potential men egentligen aldrig var i närheten av EA´s motsvarighet. Men Tommy hävdar att NHL 2K9 ska vara en riktig höjdare och erbjuda ett par saker som NHL 09 är klart sämre på. Jag har dessutom spelat både 2K9 och 09 i demoversion och fick lite blandade känslor efter mina spelsessioner. Jag tänkte förklara vad jag menar.
Enhandsfattningen i NHL 09 är en av nyheterna i årets upplaga.
Så vad är skillnaderna och vad talar för respektive emot spelen? Till att börja med så beter sig målvakterna mer verklighetstroget i 2K9. Inte det där fula glidandet som kännetecknar målisarna i 09. Dessvärre är spelaranimationerna när man lyckas göra mål rent av pinsamma i 2K9. De ser ut som stelopererade tråknissar. På den punkten är NHL 09 överlägset. Det som däremot talar för 2K9 är puckfysiken. Det kan låta som en löjlig detalj men faktum är att det tillför en del till spelet och jag störde mig direkt på hur onaturligt pucken i NHL 09 rörde sig efter att återgått till det demot.
Något som EA alltid varit vassare på i förhållande till sina konkurrenter är inramningen. Så även denna gång. Kommentatorerna är bättre, kamerasvepningarna coolare, publiken låter som publik ska låta och allt andas hockey. Även om 2K9 har lyckats skapligt på den här punkten så finns det detaljer där det blir rejält omsprunget av sin motståndare. Men det är inte det viktigaste. Det som är mest relevant när det gäller hockeyspel (och typ alla andra spel också) är styrningen och kontrollen.
För ett par år sedan ”uppfann” EA det nya styrsättet skill-stick vilket egentligen bara var ett sätt att byta ut klubbans rörelser från knappar till analogspak. Vicka spaken sidleds för att dribbla eller dra spaken bakåt och framåt för att skjuta slagskott tex. Sega var inte sena med att efterapa konceptet då det gav konkurrenten en mer realistisk känsla. Resultatet är en hybrid bestående av både knappar och styrspak. Något som funkar hyffsat även om jag anser att EA´s alternativ är mycket bättre.
I vilket fall. Det har tillkommit ett par finesser i årets upplaga av skill-stick som på förhand sas tillföra mer djup i försvarspelet. Det är förvisso sant men det finns fortfarande stora brister på hur man försvarar sig i 09. Jag gillar att man numera kan lyfta klubban på sina motståndare samt svepa sin egen klubba efter isen får att slå pucken fri. Men faktum kvarstår. Det är fortfarande på tok för svårt att stjäla pucken från sina motståndare i NHL 09. Känslan här är att 2K9 fungerar klart bättre. Det är lättare att haka och skära av passningsvägar vilket ger större realism och det hela känns mer strategiskt. Ur den aspekten är 2K9 en klar vinnare.
Tekningarna är klart bäst i NHL 2K9.
Men det finns ändå en sak som får mig att i slutändan sukta lite extra efter NHL 09. Visst, det är antagligen rätt skoj att se hur slutspelsskägget växer och det kommer förmodligen vara småroligt att manövrera ismaskinen i NHL 2K9 men det som avgör det hela till EA´s förmån är det nya spelläget kallat ”Be a Pro”. Man får faktiskt testa på det redan i demot men det lär vara med tre polare till i soffan eller kanske ännu hellre, fyra polare över live, som det nya spelläget kommer att göra sig bäst. Det går helt enkelt ut på att man endast styr en spelare var. Det låter kanske inte speciellt anmärkningsvärt men tanken på att bilda ett femmanna lag och ta sig igenom ett helt ligaspel låter helt fantastiskt i mina öron.
Uppdatering: NHL 2K9 erbjuder faktiskt ett liknande onlineläge där man kan skapa lag och styra var sin spelare från upp till 12 olika konsoler. Precis som i NHL 09 (vilket i slutändan i och för sig inte ändrar mitt beslut men ändå).
Så där har ni det. Faktum är att jag bestämde mig genom att skriva den här texten. Min tvekan inför vilket spel jag skulle köpa är faktiskt som bortblåst och mitt val faller återigen på EA och NHL-serien. Även i år alltså.
Återigen spottar Loadinganvändaren ConraDargo ur sig en formidabel tråd där han sammanställer månadens spelsläpp till DS. Snuskigt ambitiöst. I ärlighetens namn hade jag inte tanke på att införskaffa mig nåt spel till maskinen i September men efter ConraDargo´s detektivarbete så har jag lyckats vaska fram ett par intressanta titlar jag mycket väl kan komma att köpa.
Jag har förvisso redan nämnt att jag är nyfiken på Bioware´s försök att genom konstgjord andning och ett spektakulärt genrebyte i form av – Sonic Chronicles: The Dark Brotherhood, åter ge igelkotten hopp om en ljusare framtid. Jag inväntar ett par recensioner och om spelet mottas positivt kan det mycket väl bli ett köp i slutet av månaden. Jag hoppas att det är samma klass som Mario & Luigi-spelen, då snackar vi!
Sen har jag ju en fetish för rosa geleliknande bollar (eller åtminstone sockersöta plattformskaraktärer) så därför lär Kirby Superstar Ultra passa mig som handen i handsken. Okej, det är en remake men det räknas i sitt originalutförande som ett av fansens absoluta favorit-Kirby-spel. Om jag minns rätt så har jag heller aldrig spelat originalet så varför inte ta chansen nu? Jag ställer mig dock tveksam till att det kan slå mitt favvo-Kirby – Kirby Canvas Curse, men jag blir inte ledsen om så vore fallet.
Det fortsätter att skvätta ut högkvalitativa titlar från Xbox Live Arcade. Castle Crashers tillhör definitivt en av dom. Det är förvisso ikväll det smäller på riktigt. De här intrycken från spelet består endast av enspelarläget med mig själv i huvudrollen. Om några timmar gör Angelica, Tommy och Gwellmyn mig sällskap i 4-player co-op awesomeness! Men tillbaka till nutiden och mina första intryck från spelet.
Först och främst är mixen av puttenuttig mysgrafik med blod och flygande lemmar något som tilltalar mig å det grövsta. Jag menar, till och med skitspelet med söta djur som blir lemlästade i spetsen – Happy Tree Friends: False Alarm, var nästan kul på grund av detta. Fast bara nästan. Castle Crashers har ju ett väl fungerande spel att luta sig tillbaka på dessutom.
4 mordlystna riddare är bättre än en.
I grund och botten är The Behemoth´s riddaraction ett högst ordinärt sidoscrollande beat ém up. Tänk Streets of Rage eller Double Dragon. Men det finns ett par inslag som ger det hela mer djup än nyss nämnda spel. Små stänk av RPG har nämligen smugit sig in i formeln. Man kan färdas till olika destinationer på en stor världskarta där vapen kan uppgraderas och banor klaras av. De läckert animerade riddarkaraktärerna kan dessutom levla upp på klassiskt rpg-manér och efter avslutad bana finns det också möjlighet att bygga på sin riddares förmågor där man kan själv får välja hur sin karaktär ska fördela sina erfarenhetspoäng.
Jag har svårt att inte gilla det här. För trots att det är rätt så upprepande och förutsägbart så charmas jag av den, i mitt tycke, tokläckra grafiken, de humoristiska karaktärerna och den varierade bandesignen. The Behemoth har definitivt gjort ett bättre jobb med Castle Crashers än med det i mina ögon smått överskattade Alien Hominid. Castle Crashers är så mycket mer än bara ett hjärndött ”gå-och-slå-spel”. Det finns ett stort hjärta bakom spelet och det märks att det inte bara är ett ytlig flash-ihopkok som jag tycker Alien Hominid ändå är.
Men som sagt. Även om jag än så länge har haft det ganska trevligt med spelet så är det ändå ikväll det kommer att spelas på riktigt. Med 3 kompanjer skrikandes i örat och med förmodat kaos på tv-skärmen så kommer antagligen spelupplevelsen höjas ytterligare ett par snäpp.
Efter allt snack om hur vördnadsfullt behandlad remaken på Bionic Commando med undertiteln Rearmed blivit så blir man nästan lite sur på hur en annan nyversion blivit behandlad.
En extremt ambitiös remake minst sagt.
Jag tänker på Prince of Persia Classic. Ett spel som liksom Bionic Commando fick sig en rejäl putsning men där de positiva reaktionerna var mer återhållsamma. Spelet fick bra kritik men efter släppet på Xbox Live Arcade så försvann det snabbt från allas läppar och har sen dess inte fått något som helst erkännande från kritiker och spelare.
Spelet anammade allt som var bra med originalet men fräschade upp det med ett mer tilltalande yttre och med ett par nya rörelser till prinsens förfogande. Kvar var de sadistiska fällorna, det välavvägda plattformshoppandet och givetvis de spektakulära svärdduellerna vi känner igen från Jordan Mechners pärla. Prince of Persia Classic bjuder på en retrotripp som med hjälp av ett modernt utförande återigen borde tilltala de flesta.
Så här såg det ut när det begav sig.
Så är du en av dem som gapar glatt åt Grin´s välgjorda remake, titta närmare på Prince of Persia Classic, ladda hem demot och testa. Det kan absolut vara ett spel värt dina surt förvärvade Microsoft Points.
Jag tycker definitivt att det är värt varenda krona.
Den tredje delen i serien finns ute nu. Tanka hem och spela. Nuff said.
Karoshi is back!
You get help from your co-workers this time,
and your goal every level is to kill each other.
This is an entry in the YoYoGames Co-operation Competition.
Features:
– exactly 25 levels
– a boss fight
– nice graphics
– great music by ”dopepoo”
