Castle Crashers – intryck

Först och främst är mixen av puttenuttig mysgrafik med blod och flygande lemmar något som tilltalar mig å det grövsta. Jag menar, till och med skitspelet med söta djur som blir lemlästade i spetsen – Happy Tree Friends: False Alarm, var nästan kul på grund av detta. Fast bara nästan. Castle Crashers har ju ett väl fungerande spel att luta sig tillbaka på dessutom.

I grund och botten är The Behemoth´s riddaraction ett högst ordinärt sidoscrollande beat ém up. Tänk Streets of Rage eller Double Dragon. Men det finns ett par inslag som ger det hela mer djup än nyss nämnda spel. Små stänk av RPG har nämligen smugit sig in i formeln. Man kan färdas till olika destinationer på en stor världskarta där vapen kan uppgraderas och banor klaras av. De läckert animerade riddarkaraktärerna kan dessutom levla upp på klassiskt rpg-manér och efter avslutad bana finns det också möjlighet att bygga på sin riddares förmågor där man kan själv får välja hur sin karaktär ska fördela sina erfarenhetspoäng.

Jag har svårt att inte gilla det här. För trots att det är rätt så upprepande och förutsägbart så charmas jag av den, i mitt tycke, tokläckra grafiken, de humoristiska karaktärerna och den varierade bandesignen. The Behemoth har definitivt gjort ett bättre jobb med Castle Crashers än med det i mina ögon smått överskattade Alien Hominid. Castle Crashers är så mycket mer än bara ett hjärndött ”gå-och-slå-spel”. Det finns ett stort hjärta bakom spelet och det märks att det inte bara är ett ytlig flash-ihopkok som jag tycker Alien Hominid ändå är.

Men som sagt. Även om jag än så länge har haft det ganska trevligt med spelet så är det ändå ikväll det kommer att spelas på riktigt. Med 3 kompanjer skrikandes i örat och med förmodat kaos på tv-skärmen så kommer antagligen spelupplevelsen höjas ytterligare ett par snäpp.