Då kanske Koumajou Densetsu – Scarlet Symphony kan vara nåt för dig. Jag har själv inte hunnit testa men ser onekligen lovande ut om man är tokig i den här typen av spel, vilket är fallet för egen del. Notera att man behöver ha ett japanskt språkpaket installerat på datorn för att det ska kunna fungera. Demot som släppts innehåller tre banor och går att ladda hem här.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=2qr1xJgG9gg]
… är Trials HD! Det extremt precisionskrävande fysikbaserade motorcykelspelet som släpptes på Xbox Live Arcade igår. Räds inte över den till synes saftiga prislappen på 1200 Microsoft poäng. Det är SÅ värt det. Medan jag knarkar vidare gör du bäst i att starta upp krysslådan och inhandla spelet bums.
Vad jag babblar om:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Yxx0H3kQHGg]
Jag är knappast ensam om att gnälla över alla de förseningar som präglar hösten/vinterns spelsläpp. Spel som Heavy Rain, Mass Effect 2, Max Payne 3 och BioShock 2 har alla flyttats fram till i början på nästa år och gör visserligen 2010 till ett av de fetaste spelåren någonsin med övriga släpp som Metroid: Other M, Alan Wake, Super Mario Galaxy, God of War 3, Halo: Reach, Final Fantasy XIII och Starcraft 2. Men om man slutar deppa och vaknar upp lite så inser man snart att avslutningen på 2009 inte på något sätt heller bör skämmas för sig.
Höstens/vinterns spelsläpp:
Trials HD (XBLA)
Shadow Complex (XBLA)
NHL 10 (Multi)
FIFA 10 (Multi)
Halo 3: ODST (Xbox 360)
Brütal Legend (Multi)
Uncharted 2: Among Thieves (PS3)
Left 4 Dead 2 (Xbox 360, PC)
Splinter Cell: Conviction (Multi)
Dragon Age: Origins (Xbox 360, PC)
Silent Hill: Shattered Memories (Wii)
Modern Warfare 2 (Multi)
Assassin’s Creed 2 (Multi)
Metroid Prime Trilogy (Wii)
The Legend of Zelda: Spirit Tracks (DS)
Beneath a Steel Sky (iPhone)
New Super Mario Bros. Wii (Wii)
Mario & Luigi: Bowsers Inside Story (DS)
LittleBigPlanet (PSP)
Scribblenauts (DS)
Borderlands (Multi)
Forza Motorsport 3 (Xbox 360)
Ratchet & Clank: A Crack in Time (PS3)
Gran Turismo 3 (PS3)
Visst åker mungipan upp en aning efter att ha tagit del av den där listan? Jag kan såhär i efterhand erkänna att jag hade extremt dålig koll på den mängd titlar som faktiskt släpps trots allt. Men nu vet jag bättre. Kanske du också.
Ville bara göra er extra uppmärksamma på den här veckans avsnitt av Radio Speltorsk som sparkar igång höstsäsongen på riktigt. Veckans gäst är ingen mindre än pratglade Andreas Berg och programmet landar på närmare två maffiga timmar.
Från radiospeltorsk.se:
Nu är det på riktigt igen. Ständigt efterfrågade Andreas Berg gästar programmet där han pratar om sin nya blogg, Gameplayer och sitt kommande projekt. Exklusiva detaljer utlovas! I en kavalkad med spelintryck märks bland annat Blood Bowl, Damnation, No One Lives Forever 2, Bone: Out From Boneville och Splosion Man för att nämna några.
Veckans fråga rör episodindelade spel och ämnet diskuteras flitigt. Tipsarsegmentet består av en shitload med hyllningar riktade mot PC-spelet Outcast från Andreas i dubbel bemärkelse. Till sist träder Johan Eklund in i handlingarna och avlägger ytterligare en träffsäker nyhetsrapport.
Nästa veckas fråga:
Vilken är den bästa handkontrollen?
TNA Wrestling – handlingsdrivet wrestlingspel med rpg-inslag. Verkar lovande. Lite väl gammaldags grafik som stör och själva fightingen känns lite B men de delarna med karaktärsutveckling och story känns bättre.
Slotz Racer – Bilbaneracing. Simpelt men kul. En knapp för att gasa, thats it. Släpp knappen i kurvorna för att inte köra av. Baneditor finns.
Star Defense – Tower Defence i fin 3D med flera finesser. Bra kontroller och ett av de bättre spelen i genren sägs det. Beroendeframkallande.
Semestern har kantats av peka-klicka. Först drog jag igenom den fjärde episoden från den första säsongen med Sam & Max i väntan på Telltales Monkey Island-tolkning som jag sträckspelade strax därefter. Häromdan klarade jag remaken av originalspelet i samma serie och nu har jag sen igårkväll suttit som klistrad framför det fantastiska The Dig. En av LucasArts mer underskattade titlar. Föga välförtjänt om du frågar mig.
Spelet håller än idag och fast att pusslen är överdrivet kniviga på sina ställen kan det här mycket väl vara det bästa och mest stämningsfulla jag spelat i genren. Även om miljöerna bidrar till den episka känslan är det framförallt musiken av Michael Land som skapar den storslagna atmosfären i The Dig. Det känns väldigt mycket 2001: A Space Oddysey. Vilket är en bra sak.
Dessutom har The Dig begåvats med otroligt välgjorda dialoger. Trots att jag uppskattar de putslustiga kommentarerna från Monkey Island, Sam & Max, Day of the Tentacle och de mer komiska spelen från LucasArts spelbibliotek så är det skönt att The Dig rör sig med en mer allvarlig ton. Huvudpersonerna känns väldigt välspelade och jag blir smått förvånad över att jag känner mig såhär involverad i ett spel och dess karaktärer. Hur ofta gör man det liksom.
Min rekommendation borde ses som glasklar. Köp The Dig. Det är ett äventyr som alla peka-klicka-älskare bör spela och uppleva. För ca 40 spänn på Steam är det ett fynd.
För mer info och övertygelser om spelets storhet rekommenderar jag Tommy Rydlings fina bloggtext.
Jag har spelat The Secret of Monkey Island: Special Edition i fem timmar nu och jag är verkligen supernöjd. Den omgjorda grafiken är suverän och spelet har fått sig en rejäl uppfräschning. Att det numera finns inspelad dialog lyfter det ytterligare ett snäpp och valmöjligheten att kunna växla mellan den nya och gamla looken är en skön bonus. Dessvärre ser Guybrush ut som ett miffo med sina trötta apatiska ögon och sin skumma lugg-pottfrisyr. Men man vänjer sig så småningom.
Men till skillnad från, vad det verkar, hela jävla internet så hade jag roligare med Telltales version av serien än jag har med detta. Jag saknar minspelet från de mer välgjorda ansiktsuttrycken, flowet i dialogerna och det finns saker jag stör mig för mycket på:
– Alldeles för många valmöjligheter och tillvägagångssätt för att använda sig av föremål.
– För lång tystnad/avbrott mellan dialogerna som gör att de tappar dynamik.
– Sega transportsträckor.
– Ologiska, dryga och överdrivet kluriga pussel på sina ställen.
Jag vill inte beskylla folk för att de är överdrivet nostalgiska när det gäller de gamla spelen eftersom jag själv spelade och uppskattade dem när det begav sig. Eller va fan, det tänker jag visst göra. Ni är skadade av dåtidens nostalgiskimmer! Inse ffs! Själv har jag visserligen alltid föredragit det tredje spelet i serien vilket förmodligen förklarar det faktum att jag anammat de nymodigheter som kom med Curse of Monkey Island. Införandet av röster, ett enklare peka-klicka-gänssnitt med mindre valmöjligheter och ett mer raffinerat utseende.
Launch of the Screaming Narwhal var inte ett perfekt spel/epsiod men allt jag gillar med serien finns med här och det innehöll inget som kändes direkt tråkigt att genomlida. Tyvärr gäller inte detta i Monkey Island-remaken då jag funnit ett par spelsekvenser rätt tradiga faktiskt. Den klassiska ”insult sword fighting”-delen var rätt trist nu när jag upplevde den igen till exempel.
The Secret of Monkey Island är fortfarande ett fantastiskt spel men inte så fantastiskt som jag minns det.
Det var nio år sedan Guybrush Threepwood senast sågs i, vad många anser vara bottennappet i serien, The Escape From Monkey Island. Men nu har det blivit dags för revanch i Telltale Games nytolkning, Tales of Monkey Island, och det första kapitlet, Launch of the Screaming Narwhal. I fem månader framöver kommer vi bli matade med lika många nya delar av den helrenoverade serien.
Det hela börjar på klassiskt manér med en tillfångatagen Elaine, zombiepiraten LeChuck och den tilltänkta räddaren i nöden, Guybrush. Den inledande delen spelar på nostalgisträngarna men lyckas inte riktigt leva upp till mina högt ställda förväntningar och akten mest känns instängd och begränsad. Men det hela tar snart fart så fort man hamnar på den ö där resterande del av kapitlet utspelar sig. Här ploppar nya karaktärer upp bakom varje hörn och även om inte alla känns helt klockrena så fattade jag direkt tycke för den minst sagt speciella doktorn som håller till i ett hus högst upp på ön. Jag ser stor potential i honom och hoppas att han fortsätter utvecklas under de kommande episoderna. Om han nu återvänder vill säga.
Förutom humorn och inramningen har alltid pusselmomenten utgjort en viktig del i de tidigare spelen. Så även här givetvis. Många av dem är väldigt finurliga men aldrig direkt superkluriga. Det är för mig ett lyckat tillvägagångssätt eftersom jag inte uppskattar att köra fast en längre period med den här typen av problemlösande men förmodligen finns det personer som önskat sig svårare pussel än vad vi bjuds på här. Styrningen är något annat som har kritiserats men är enligt min mening relativt enkel så fort man vänjer sig vid den. Det är inte den traditionella peka och klicka-kontrollen men så gott som. Man håller inne musknappen samt pekar åt det håll man vill gå. Det går även bra att använda sig av piltangenterna. Att interagera med föremål fungerar på samma sätt det alltid gjort när det gäller genren.
Kontentan av det hela är att jag fullkomligt älskar det första kapitlet av den nya Monkey Island-sagan. Det finns små saker att jobba med inför kommande episoder men samtidigt har Telltales överträffat sig själva på många sätt. Även om serien fortfarande inte riktigt hämtat sig grafikmässigt från det senaste spelet i serien så har det åtminstone närmat sig den härliga designen från The Curse of Monkey Island, det tredje spelet, som enligt de flesta är överlägset snyggast. Men förutom det estetiska så har det som gjort tidigare delar bra bevarats på ett förträffligt sätt. Humorn som är en av grundstommarna och ett ovärderligt arv från de tidigare delarna återfinns här intakt och levererar fortfarande många skrattframkallande, dråpliga situationer.
Att behöva vänta en hel månad på nästa kapitel känns sadistiskt jobbigt. Jag ser fram emot att spela nästa del och har förhoppningar om att de övriga episoderna fortsätter i samma sköna stil.
