Författare Christin Ljungqvist, foto: Ola Kjelbye.
Som den norska författaren Siri Pettersen framhärdar: fantasy ska redde verden. Och jag instämmer. Fantasin ska rädda världen. Det räcker inte med det vi redan vet, vi behöver vad vi inte vet. Vi behöver se längre, och till det krävs stor fantasi.
Jag heter Christin Ljungqvist. Jag debuterade som författare 2012 med Kaninhjärta (Gilla Böcker, numer del av Lilla Piratförlaget). 2013 släpptes Fågelbarn, 2014 Rävsång. Nästa bok, Vita Tigern, släpps 22 mars 2017 och har titeln till trots inget med mina tidigare böcker att göra. Den är i en genre jag successivt närmat mig, en genre som också blivit min räddning. Kanske för att steampunk, eller ångpunk, inte bara är en genre, utan något som närmast liknar en rörelse.
Steampunk kan vara böcker (flest på engelska, men exempelvis Kleptomania av Kristna Hård), filmer (Hugo Cabret, de senaste Sherlock Holmes), festivaler (jag var på den i Lincolnshire, England, 2014, fantastisk), baler, föreningar, cosplay, workshops (där du kan snickra dina egna goggles, eller färdglasögon som jag kallar dem), inredningslinjer, temabarer/restauranger (Steampunk Bar här i Göteborg), kläder, attiraljer. För den oinvigde kan man föreställa sig viktoriansk estetik, luftskepp, färdglasögon, stora maskiner med synliga kugghjul, smog och skit, och man får en ganska korrekt bild. Men som ni förstår finns en hel massa mer bakom begreppet.
Jag har blivit mer och mer fascinerad av steampunk. Bryter jag ner min fascination till dess beståndsdelar handlar det konstigt nog om hållbarhet – att återanvända. Att ta något, bygga om det och vips! Har man en förlängningsbar arm, eller något som flyger. Ungefär som Fabror Frej. Fast med färdglasögon, och kanske ett större användningsområde i åtanke. Det handlar också om en svunnen tid jag kan sakna, gammal teknik, gammalt mode, folkvett, höviskhet – ett arbetande folk, lite segare än vi som lever idag, som lagar saker när de går sönder istället för att slänga dem, som vet hur man manglar lakan, som vet hur man får saker att gro.
Medan jag skrev på det som från början var ett försök till att döva min egen framtidsångest, och som nu blivit Vita Tigern, insåg jag att steampunk inte var min genre trots allt. Istället för viktoriansk estetik väljer jag 40- och 50-talets victoryrolls, vippiga kjolar och plommonstop. Istället för smog och skit väljer jag ren luft, vild natur, gamla städer i ruiner och halvt sjunkna bilvrak. Istället för ånga består taken i Vita Tigern av högteknologiska solceller som omvandlar vatten till vätgas. Gas, alltså. Gaspunk. Samma mall, andra inslag.
Jag vet att jag tar genren och gör lite som jag vill med den. Det är väl också tjusningen med fantasin, att tillåtas frihet, att få tänka långt. Senast jag skrev fantastik var jag nitton år. Vi ska inte räkna efter hur längesen det var. Låt oss bara glädjas tillsammans över att min självterapi snart finns till försäljning och att du, om du också känner framtidsångest och undrar vart vi är på väg, kan läsa den och också finna framtidstro. Det är nämligen dit vi är på väg, i rasande fart, rakt in i mellangärdet på gaspunkens era.
Om gästbloggare Christin Ljungqvist:
Debuterade som författare 2012 med Kaninhjärta. Boken följdes av Fågelbarn 2013 och Rävsång 2014 , samtliga utgivna på förlaget Gilla Böcker, numera del av Lilla Piratförlaget.
Christin jobbar på webbyrå som administratör/copywriter, för tillfället mammaledig med Rut, och bor med min familj i Majorna, Göteborg.
Doppelgänger är ett nystartat bokförlag med Malmö som hemvist och säger sig ge ut säregna, udda och skrämmande böcker. Tre till antalet har det blivit än så länge. Nomen Nescio av Nils Fredrik Kullenberg, Barrfiolernas rike av Joni Huttunen och Gallring av Chuck Palahniuk. Jag fick en pratstund med Fredrik Malmquist, som tillsammans med sin fru Emeli driver Doppelgänger.
Vilka är ni som står bakom förlaget och hur kom det sig att ni kände behovet av att starta upp Doppelgänger?
Det är jag och min fru Emeli som står bakom förlaget. Jag har arbetat i förlagsbranschen sedan 2007 (på senare år som frilans) och min fru är bibliotekarie och bokhistoriker. Vi har båda drömt om att starta upp ett förlag under flera år men aldrig riktigt vågat ta steget. Men i samband med att vi fick läsa manuset till Nomen Nescio kände vi att manuset var för bra för att inte bli utgivet. I samma veva antogs manuset av ett annat förlag och vi lade planerna på is. Av olika anledningar blev manuset dock aldrig utgivet utan hamnade återigen hos oss. Samtidigt hade vi börjat undersöka hur mycket som fanns utgivet av Chuck Palahniuk i Sverige och fann till vår förvåning att endast en bok (Fight Club) blivit översatt. Så då tog vi beslutet att både ge ut Nomen Nescio och att ta Palahniuk till Sverige.
En annan idé med förlaget är att vi vill ta vara på tanken att boken är en artefakt och ett konstverk. Vi har tröttnat på hur bokomslagen ser ut idag. I princip alla omslag ser likadana ut och därför kände vi att vi ville göra något helt annat med våra. Så med inspiration från bland annat polska filmaffischer och Taschen har vi försökt skapa något annorlunda och det tycker vi att vi har lyckats med. Dessutom ger formatet danskt band större utrymme till detta jämfört med exempelvis en bok med skyddsomslag, där omslagsbilden oftast endast trycks på det borttagbara skyddsomslaget. Det danska bandet gör att illustrationen och bokpärmen förblir oskiljaktiga.
Som en ny aktör på marknaden, hur går ni tillväga för att nå ut till potentiella läsare?
Eftersom vi saknar ekonomiska muskler och en stor distributionsapparat får vi helt enkelt lita till kontaktnät, sociala medier, bloggar med mera. Hoppas på att någon läser böckerna och sprider ordet helt enkelt.
Gallring av Fight Club-författaren Chuck Palahniuk gavs ut av Doppelgänger i november i fjol. Finns det planer på att översätta och ge ut fler utländska böcker framöver?
Det finns absolut en förhoppning om att ge ut fler översatta böcker, inte minst mer av Palahniuk. Det är dock en fråga om ekonomi och om det finns intresse bland läsarna i Sverige.
Angående rättigheter, översättningar och utländska författare. Hur såg den processen ut i fallet med Gallring?
Som jag skrev ovan så undersökte vi om Palahniuk var utgiven i Sverige. När han knappt var det tog vi kontakt med hans agent och frågade helt enkelt om det var möjligt att förvärva rättigheterna och vad det skulle kosta. Och på den vägen är det.
Enligt er hemsida har ni dessutom en förhoppning om att ge ut serier i framtiden, finns det någonting nytt att delge kring detta?
Egentligen inte. Vi gillar båda serier och jag har arbetat en del med det förut. Men i nuläget finns det inget nytt att berätta.
Vad händer under 2017?
Förlaget rullar på som vanligt och försöker nå ut med de tre böcker vi har. Vi ska försöka vara med på så mycket mässor och litteraturfestivaler som är möjligt och samtidigt hinna med att ge ut nya böcker. I nuläget är vi mycket intresserade av att få in fler manus. Och hemskt gärna av kvinnliga författare!
Läsningen går trögt just nu. Antagligen har det att göra med min besatthet av att plöja Nintendo Switch-nyheter som en manisk galning varenda kväll. Kan verkligen inte få nog av skvaller, rykten och nyheter om Nintendos kommande hybridkonsol. Men i brist på genomtänkta blogginlägg finns det åtminstone några saker jag kan rapportera om.
I mars har nya superhjälte-serien Iron Fist premiär på Netflix. Eftersom jag för ovanlighetens skull har minimal bakgrundsinformation om karaktären bestämde jag mig för att ta mig an The Immortal Iron Fist, vilket verkar vara den följetång som fått mest lovord av någorlunda insatta serienördar. Jag har läst den första delen av två och jag är inte överdrivet imponerad än så länge. Den kanske tar sig, men jag finner varken Iron Fist som karaktär eller premissen för just detta äventyr speciellt intressant. Ska hur som helst bli spännande att se hur superhjälten gestaltas i tv-rutan om ett par månader.
Den lilla bokläsning jag mäktat med i år är knappt hundra sidor av Daniel Svanbergs Gruvdamen. Jag har verkligen stångats med sidorna men det är verkligen inte bokens innehåll som är syndabocken, tvärtom! Det har nämligen börjat mycket lovande med många fascinerande karaktärer och en oförutsägbar handling. Ser fram emot att läsa vidare så fort läsorken tar vid igen och mitt Switch-nyhetsbegär lugnar sig en aning.
För övrigt har recensionshögen återigen nått episka höjder. Just nu består den av:
Gruvdamen – Daniel Svanberg (Hoi Förlag)
Natten jag dog – Peter Erik Du Rietz (Hoi Förlag)
Isa – Valkyrian – Peter Hultgren (Mörkersdottir Förlag)
Bäraren – Marcus Olausson (Mörkersdottir Förlag)
Nattlöpare – Marcus Olausson (Mörkersdottir Förlag)
Tidsmaskinen – H.G. Wells (Fafner Förlag)
Alfa och Omega – Oskar Källner (Fafner Förlag)
Barrfiolernas rike – Joni Huttunen (Doppelgänger Förlag)
Gallring – Chuck Palahniuk (Doppelgänger Förlag)
Många lovande grejer i den där läshögen! Förhoppningsvis får ni läsa mer om dessa inom en snar framtid. Puss!
Anders Fager slog igenom med dunder och brak med novellsamlingen Svenska kulter och har sedan dess etablerat sig som en av landets mest pålitliga skräckförfattare. I mitt tycke är han också en av de mest intressanta. Och bästa. Fager är framförallt känd för att ha skapat en egen, Lovecraft-influerad mytologi, som utspelar sig mot en hemtam svensk kuliss.
Med några få undantag har du tills nu låtit dina historier utspela sig i universumet du skapade i och med Svenska kulter. Personligen är jag extremt förtjust i mytologin du skapat men kan det ibland kännas som det begränsar dig i ditt skrivande?
Klart att Kulternas värld är begränsande så till vida att det inte går att göra vad som helst i den. Främst tematiskt, men även tekniskt. En historia skriven i samma yviga och otroligt associativa stil som For the love of goddess (kommer i vår med Fria Ligan som utgivare) är svår att ställa bredvid något nästan sakralt som Pigornas tappa.
Sen kommer det punkt när det givetvis är kul att göra något annat. Hjärnan vill ha omväxling. Det roligaste och mest rock’n smock jag gjort på länge var att skriva korta texter direkt på engelska för Mutant Chronicles. Mot slutet publicerade de ut mina texter dagen efter att jag skickade in dem. Med vårtor och allt.
Ärligt nu. Var det tanken att Svenska kulter skulle vara en fond för en mer utbredd mytologi redan från början eller föddes idén i samband med att du skrev fortsättningen?
Jag har faktiskt frågat Neil Gaiman samma sak. ”Inte var allt det där meningen från början?” Han gled på svaret. Svaret i mitt fall att tack vare Sandman så tillät jag mig att tänka de banorna från första sidan av Kulterna. Sandman är i början fantastiskt ambitiös utan att någonsin bli pretentiös.
Temporärt omslagPå tal om kulter-universumet, For the love of goddess verkar vara nästa del som utspelar sig i den världen. Vad kan vi förvänta oss av den boken?
For the love of goddess är inte en del av Svenska kulter, utan en utväxt på rollspelet KULTs väldigt groteska världsbygge. Det är väldigt mycket gotiskt och stora gester och köttkrokar och svart läder och Clive Barker. Jag känner att jag har lärt mig att plagiera honom nu. Och det är egentligen inte så svårt, men precis som med Gaiman så måste man ta i från början och verkligen tro på det man gör.
Historien handlar om två äldre kvinnor, varav den ena är en slags gudinna, och deras kamp om en väldigt vacker ung man. Precis som med Kaknäs sista band så krävs absolut ingen förkunskap om något spel. Det är bara att hoppa i den djupa ändan av bassängen och låta sig svepas med.
Okej, bra att veta. När vi ändå har rollspel på tapeten, du har varit involverad i flertalet rollspel sedan åttiotalet. Vad är det som fortfarande lockar med att skriva för den plattformen?
Det är oftast små situationer man beskriver. Det är liksom behändigt. Och man kan gräva ner sig i att beskriva en miljö och enstaka karaktärer istället för långa händelseförlopp. Och jag som skriver bra dialog får inte skriva dialog. Att skriva till Varselklotet är extra roligt för att jag faktiskt kan skriva om min barndoms sjuttiotal utan att vara vare sig nostalgisk (som jag tycker är trist) eller skriva memoarer (ännu tristare – min fru har order att döda mig den dag jag får för mig att skriva memoarer).
Historien till Varselkotet kommer hur som helst att heta ”Tokna och Galna” och vara både rolig och ganska sorglig. Och bland annat avhandla den på sin tid fruktade ”Sätramumien”.
Du nämner Clive Barker och Neil Gaiman som uppenbart är några av dina inspirationskällor. Men du sammankopplas oftare med H.P. Lovecraft på grund av ditt världsbygge som till viss del påminner om den gamla skräckgubbens dito. Är det överhuvudtaget en lämplig jämförelse?
Eftersom jag är en de få i världen som gör något konstruktivt med Lovecrafts mytologi så får jag väl finna mig i att kopplas ihop med honom. Och en miljard tentakelskämt. Det alla däremot inte begriper är att för att göra något konstruktivt och nydanande med Lovecrafts mytologi så måste man sluta tro att Lovecraft som författare är något att ens snegla på som inspiration. Det är där Clive Barker och Neil Gaiman och en massa andra inspirationskällor blir viktiga. För att de är författare. De kan verkligen skriva.
Jag blev väldigt förtjust i dina små Mutant-berättelser i Kaknäs sista band och postapokalyptiska historier verkar hett numera. Finns det planer på att skriva ett längre ”efter katastrofen-verk” i framtiden?
Tycker väldigt mycket om flera historier och figurer i Kaknäs. Hammarkullens hjälte skulle vara en av mina Fager-favoriter om jag inte var Fager. Jag skulle gärna skriva mer i den miljön. Om jag hann. Det är av någon anledningen väldigt lättarbetad setting. Sen är väl den andra frågan vad ett ”längre verk” ska handla om. Då blir det någon mer central konflikt eller ett större hot som ska avhandlas. Frågan är vad det gör med perspektivet och det lite mysigt serietidningsaktiga.
Det blev en ljudbok för att Storytel ville ha en ljudbok och gillade mitt otroligt spontana förslag ”medelålders innerstadsmedelklasskvinna blir vampyr”. Sitter med näst sista redigeringen just nu. Det är mycket blod och kroppsliga förändringar, och stora delar av historien utspelar sig i swingerkulturen. Det är väldigt lite Twilight eller Låt den rätte komma in.
Evas första vecka som död kommer att läsas in av en kvinnlig uppläsare, det är inte bestämt vilken än, och det kommer verkligen att bli jättespännande att höra mina ord med en kvinnas röst. Det finns en metanivå där som jag inte riktigt fått huvudet runt. Däremot så blir det en konventionell ljudbok, utan ambienser eller mer inslag av radioteater. Som jag uppfattar det så är juryn fortfarande ute vad gäller vad som är den bästa nivån av ”dramatisering”. Skulle själv gärna skriva något mer dramatiskt. En fejkad P3-dokumentär eller så.
Skriv om sånt du känner till, är ofta tipset aspirerande författare verkar få och ändå har du inte applicerat dina erfarenheter som yrkesofficer i dina berättelser hittills? Vadan detta?
Skulle aldrig komma på tanken att skriva MÖPiga Clancy/Guillou-historier. Helvete vad tråkigt. Har skrivit en novell – När döden kom till Bodskär – som utspelar sig i de tidiga åttatalets ubåtskränkningar. Det var segt nog.
Skulle snarare påstå att ”skriv om vad som helst utom dig själv och det du kan” är ett bättre råd till aspirerande författare.
Så det är inte just detta du har anammat i kommande Wunderland?
Jag är infanterist. Wunderland handlar om det rymdskepp som kraschade i öster Svalbard 1942-07-03, mitt mellan en grupp tyska ubåtar och en annalkande allierad konvoj. Jag kan inget ”på riktigt” om vare sig flyg eller flotta. Jag kommer snarare att behöva research mer än någonsin.
Den svenska skräckutgivningen har verkligen fått upp flåset de senaste åren och det släpps mycket bra grejer i genren. Men om någon frågar mig finns det fortfarande hål att fylla. Splattrig rymdskräck är en bristvara till exempel. Vad skulle du själv gärna läsa om?
Oj. Jag vill läsa om något helt oväntat. Men vad är oväntat. Läser verkligen för få romaner.
2016 verkar ha varit ett enormt produktivt år för dig som författare, vad gör Anders Fager under 2017? Ligger du och slappar på sofflocket och löser in alla royalty-checkar från fjolårets hårda arbete eller smider du redan nya planer?
Wunderland ska skrivas i år och ges sedan ut av Fria Ligan. Boken är bara ett manus och en massa kartor än. Efter det ska jag skrivna för White Wolf. Och göra klart tredje boken om Cornelia Karlsson, är det tänkt. Som tidigare nämnt skriver jag ett äventyr till Simon Stålenhag-rollspelet också.
Det är inte varje år det lanseras nya konsoler. På fredag, klockan fem på morgonen kommer Nintendo avtäcka sin nästa spelmaskin på allvar. Jag kommer såklart att ställa klockan och följa det hela med yrvaken uppsyn.
Så vad är grejen med Nintendo Switch?
* Det är en konsolhybrid som går att använda både i stationärt och portabelt läge
* Den har två avtagbara kontroller samt ett utfällbart ställ som möjliggör för multiplayerspelande både i stationär och bärbar form
* Det är maskin från Nintendo vilket innebär välgjorda och starka förstapartstitlar
Vad kommer evenemanget innehålla?
* Massvis med spelavslöjanden
* Lanseringsdatum
* Slutgiltigt pris
* Hårdvarufakta
Vad ska vi inte förvänta oss av Nintendo Switch?
* Ett prestandamonster i stil med PS4 Pro eller Xbox One Scorpio
* En maskin med ett massivt tredjepartstöd
https://www.youtube.com/watch?v=f5uik5fgIaI
Evenemanget kollar du på här:
För att höja peppen ytterligare ett par snäpp har jag sammanställt en bingobricka med personliga förväntningar och önskningar inför den stora revealen.
Svensk fantastik har länge varit på frammarsch och 2017 ser som väntat intressant ut. Det är oerhört svårt att få någon vettig överblick och jag har säkerligen missat många lovande boksläpp i den här listan. En del böcker känner vi såklart inte ens till än. Men jag har gjort ett gott försök med den knappa information jag samlat på mig.
Hojta gärna till i kommentarerna om du känner till fler spännande böcker i fantastikgenren som ska släppas under 2017.
Hemmet av Mats Strandberg (hittepå-omslag) Efter finfina vampyrskräckisen Färjan är jag vansinnigt nyfiken på Strandbergs nästa skräckroman. Jag vet inte vad Hemmet kommer att handla om men jag är rätt övertygad om att vi återigen kan vänta oss en en bok med välskrivna karaktärsporträtt från Strandberg.
Ingrid av Love Kölle Komiska skräckböcker med gamla tanter i huvudrollen hör inte till vanligheterna. Det tänker Kölle ändra på med Ingrid. En av 2017 års mest lockande boksläpp för egen del.
Jorden vaknar av Madeleine Bäck Jorden vaknar är uppföljaren till ungdomsskräckisen Vattnet drar och jag hoppas den bjuder på mer av allt. Framför allt vill jag ha mer klarhet i en del av de mystiska omständigheter som skedde i föregångaren.
Dödfödd av Pål Eggert Det var ett tag sen jag läste Eggerts urban fantasy-roman Borde vara död och det ska bli intressant att återse magikern Sebastian och mystiska Isa igen. Räknar med en lika skitig och rå läsupplevelse som senast.
De mörkermärkta av Johannes Pinter och Mattias Leivinger Den kallas en övernaturlig krim noir och är redan så gott som såld till utlandet, vilket vittnar om att det rör sig om ett lovande samarbete. En klurig kriminalare fylld med paranormala fenomen, låter verkligen inte helt fel.
Stalpi av Stefan Spjut Uppföljaren till Stallo, som jag ännu inte läst. Fick positiva omdömen när den släpptes. Skräck blandat med nordisk mytologi i Kiruna med omnejd. Jag borde verkligen ta tag i föregångaren…
13 svarta sagor om ond bråd död (antologi från Swedish Zombie) Swedish Zombie fortsätter att leverera antologier under flaggen 13 svarta sagor, även under 2017. Temat denna gång berör slasher- och klassiska vhs-rysare från förr. Låter som ett intressant upplägg.
Snösommar: Arvet efter Kaiser II av Kristina Hård Ännu en uppföljare. Trolläventyret Kleptomania var en rolig överraskning när den dök upp för några år sedan men slutet var av elakartat cliffhanger-slag och retade gallfeber på mig. Äntligen kan jag läsa fortsättningen.
…bästa skräpigaste fantasy-tv:The Shannara Chronicles The Shannara Chronicles är såpopera med ovanligt mycket glittrande effekter och bjuder på demoner, magi och trollkarlar i överflöd. Om det är bra? Nja, snarare ett perfekt exempel på finfin guilty pleasure-tv.
…deppigaste skräckroman:Svarthunden av KG Johansson Svarthunden är motsatsen till feelgood-läsning. Det är dyster sagoskräck och det är riktigt, riktigt bra.
…tyngsta stonerpop:Döda Havet Stonerpop? Är det ens en musikgenre? Om inte så är det så numera. Döda Havets debutplatta är komplex, välproducerad , obestämbar och innehåller inte ett enda svagt spår.
…slagkraftigaste comeback:Säsong två av Daredevil Den andra säsongen av Daredevil är en våt tonårsdröm som går i uppfyllelse. Att få se superhjältefavoriten från sin barndom i ytterligare tretton välproducerade avsnitt ackompanjerad av två ikoniska, och nästintill lika kära karaktärer, har fått mitt nördhjärta att explodera av ren och skär lycka.
…mest intensiva sci-fi-roman:Stjärndamm av Lars Wilderäng Jag tycker att Lars Wilderäng har skapat något unikt med sin Stjärntrilogi. En svensk militär-sf, som inte liknar något annat jag läst tidigare från vårt avlånga land. Den sista delen osar Falling Skies och Starship Troopers, men att allt utspelar sig med blågul kuliss gör det så mycket mer intressant.
…bästa återkommande tv-serie:Game of Thrones Jag får aldrig nog av Westeros alla maktkamper, de oförutsägbara avlivningarna av seriens huvudkaraktärer och vändningarna i berättandet. Fortfarande extremt beroendeframkallande.
…göttigaste tv-rymdopera:The Expanse Den deckarlika storyn innehåller lika delar mysterienystande, rymdaction samt politiska intriger som gör att man sitter som bänkad i säsongens tio avsnitt. Det här är det bästa Syfy producerat på många år och ett absolut måste för sci-fi-nörden.
…svettigaste Marvelrulle:Captain America: Civil War Civil War är allt Läderlappen vs Stålis försökte vara men misslyckades kapitalt med. Konflikten i den här filmen känns medryckande och väl genomtänkt. Det finns en nerv och ett hjärta som faktiskt får mig emotionellt engagerad.
…läckraste 2D-spel:Owlboy Dundersnygga men ständigt försenade Owlboy fick äntligen se dagens ljus under 2016. Under den vackra ytan ryms dessutom ett fantastiskt hantverk.
…sorgligaste tv-avsked:Penny Dreadful Få tv-skapelser har fått mig så hänförd de senaste åren. Fängslande ögonblick som Vanessa Ives backstory med häxan i säsong två och hennes galenskap samt lobotomeringen från säsong ett glömmer jag inte i första taget. Där och då var det briljant tv-magi.
…svängigaste popskiva:Terrarism av Terra 90-talet lever! Terra låter som en ohelig allians mellan Popsicle och Dinosaur Jr. Röjig och poppig rock med svenska texter. Skramlig feelgood-musik!
…mastigaste antologi:13 svarta sagor om superhjältar Som superhjältefrälst var jag redan rätt begeistrad över temat innan antologin ens var i min hand och som tur är levde boken upp till mina högt ställda förväntningar. Våra svenska superhjältar är av yppersta klass och merparten av berättelserna de medverkar i är utmärkta små historier.
…mest ambitiösa remake:Westworld
En fascinerande vidareutveckling av Michael Chrichtons gamla kultrulle om en futuristisk vilda västern-park. I HBO:s trygga händer blir det en njutning för såväl ögat som intellektet.
…coolaste tv-spelsupplevelse:Hyper Light Drifter Hyper Light Drifter är ett mer actionbetonat Zelda blandat med estetiken från Fez. Fånigt mycket min typ av spel om jag ska vara ärlig. Stundtals väldigt utmanande och med en pixelvärld som bara måste utforskas.
…tv-överraskning:Stranger Things Underbar 80-talsflört med allt jag går igång på från den här perioden. Mystik, mysiga Goonies-ungar och en medveten pastisch i allt från vinjett till musik och foto. Den bästa nya Netflix-serien i år.
…mest intressanta apokalypsskildring:Trojanerna av Lova Lovén Lova Lovéns romandebut är en mörk och obarmhärtig undergångsroman som griper tag utan att någonsin släppa taget förrän den sista sidan är färdigläst. Ingen av bokens karaktärer går säker och berättelsen känns oförutsägbar och annorlunda.
…poddlyssning:De dödas röster Välproducerad, välspelad och smart poddserie om ett fiktivt mord, med en gnutta övernaturligheter och en överraskande stor skopa rollspel. Alla måste lyssna!
…mest omvälvande bioupplevelse:Doctor Strange Tid och rum böjs på alla möjliga olika sätt, byggnader vänds och vrids ut och in, upp blir ner och här sparas det verkligen inte på krutet. Det är haktappande snyggt. Och snurrigt. Enkelt sammanfattat. Inception möter Batman Begins möter Marvels putslustiga superhjälterullar.
…dystopiska roman:King’s Hope av Hans Olsson I sann bemärkelse en riktigt bladvändare och är oerhört spännande från början till slut. Den makabra knorren gör såklart sitt för att sätta extra krydda på det redan rafflande pokerupplägget. Det är solklar måste-läsning för alla som gillar poker, men likaså för alla som tror sig gå igång på udda thrillers och historier om dystopiska framtidssporter.
…svenska rymdäventyr:Astrid: Vulkanmånens kult Det första seriealbumet med Astrid är en fröjd att läsa. Kim W. Anderssons serierutor är färgstarka, skickligt sammansatta och berättelsen med dess karaktärer griper tag omedelbart. Det är å ena sidan ett klassiskt rymdäventyr utan några direkta överraskningar men å andra så välskrivet och snyggt återgivet att det inte heller spelar någon roll.
…största läsfynd:Bestmannen Bestmannen lyckas precis med det boken avser att göra – att underhålla och att äckla. På de här punkterna är det här ett litet obskyrt mästerverk för en tentakelfantast som undertecknad.
…fläskigaste rymdaction:Rouge One Göttig science fiction-pang-pang med mängder av Star Wars-lore. En för mig på förhand totalt onödig film visade sig vara raka motsatsen. Rouge One täppte igen filmseriens största plothole på ett storslaget vis.
…tv-överraskning: The OA Under årets sista skälvande dagar lanserades plötsligt ännu en Netflix-serie som överraskade med sin annorlunda och gastkramande spännande premiss. Jag satt som klistrad under seriens åtta avsnitt.
Under 2016 har jag…
…sett 31 filmer och 32 tv-säsonger
…läst 28 böcker, 8 noveller och 10 serieromaner
…spelat 12 spel
2016 var också året…
…då jag lärde mig dricka vitt vin. Dagligen.
…då jag gifte mig med mitt livs kärlek. Vi har hållit ihop sedan 1999. Det var fan i mig på tiden.
…då jag återigen ställde upp i lag-SM i biljard och återigen åkte på pisk i varenda match. Aldrig igen.
…då jag gick upp i vikt och gjorde nåt åt det. 13 kilo är numera puts väck. Nästa år ska de bli fler.
…då jag hade en underbar vistelse i Moraira, Spanien med familj och vänner. Oförglömligt.
Ett av mina största läsfynd under 2016 är Bestmannen av Markus Widegren. Kioskskräckisen om ett tentakelmonster som löper amok under ett bröllop är en lika våldsam som underhållande berättelse. Boken är välskriven men förmodligen också den splattrigaste jag någonsin läst.
Alla bär en skugga är något helt annat. Widegren har med sin andra bok skrivit en långt mer seriös psykologisk skräckhistoria. Det är en närgången gestaltning av en människas förfall och växlar snyggt mellan nutid och dåtid. Huvudpersonen Karl för tio år sedan lever en drömtillvaro med familj, ett fint hem och gör karriär inom mäklarbranschen. Den Karl som porträtteras tio år senare är istället en hemlös man med ett liv i spillror.
Widegren skildrar träffsäkert vad som leder fram till Karls undergång. Det är en historia om avund, hämndbegär och ett trasigt människopsyke. Huvudpersonen känns trovärdig och jag känner lika delar sympati som avsky för karaktären. Nutid och dåtid pusslas sakta ihop och jag blir imponerad över hur snyggt allt till slut vävs samman.
Med Alla bär en skugga bevisar Widegren att han bemästrar att skriva skräck som verkligen berör på djupet utan att inkludera överdrivna mängder chockeffekter och slafs. Det här är en snyggt komponerad skräckroman. Dyster och mörk men samtidigt fascinerande.
Detta är tänkt att vara en av tre böcker i en svit fristående men sammanlänkade romaner. Den andra boken är färdig men outgiven och den tredje skriver Widegren på just nu. Jag håller tummarna för att de efterföljande böckerna hittar ett förlag så snart som möjligt.
Titel: Alla bär en skugga Författare:Markus Widegren Genre: Skräck Utgiven av:Oddbooks Utgivningsår: 2011 Inköpsställen: Slut på förlaget (jag köpte mitt ex av författaren)
När Year Walk dök upp på App Store 2013 smulades en mobilspelsfördom sönder för mig. Visst, jag hade haft mysiga stunder med spel som Angry Birds och Jetpack Joyride. Men de kändes aldrig som något annat än just simpla mobilspel, utvecklade för att underhålla en kort stund på bussen eller under toabesöket.
Year Walk är en större upplevelse än så. Simogo bevisade med sin skapelse att smartphonespel kunde vara något helt annat än simpel förströelse. Faktum är att upplevelsen var så stark att den inspirerade mig att ta reda på mer om vår nordiska folktro. Något som senare resulterade i ett podcastavsnitt om ämnet i Farfarsparadoxen.
Det gjorde intryck på mig. Inte bara på grund av det fascinerande ämnet, alla beståndsdelar samverkar i en fin harmoni. Den enkla, men stilistiska grafiken, den obehagliga atmosfären som genomsyrar spelet och det fyndiga berättandet. De intelligenta pusselmomenten ska inte heller förbises. Det är en spelupplevelse som engagerar på alla fronter.
Nu så här i juletider tror jag det vore passande att återvända till Simogos snötäckta värld innehållande allehanda skogsväsen. Och har du ännu inte upplevt Year Walk är det hög tid nu.
Steampunk kan vara böcker (flest på engelska, men exempelvis Kleptomania av Kristna Hård), filmer (Hugo Cabret, de senaste Sherlock Holmes), festivaler (jag var på den i Lincolnshire, England, 2014, fantastisk), baler, föreningar, cosplay, workshops (där du kan snickra dina egna goggles, eller färdglasögon som jag kallar dem), inredningslinjer, temabarer/restauranger (Steampunk Bar här i Göteborg), kläder, attiraljer. För den oinvigde kan man föreställa sig viktoriansk estetik, luftskepp, färdglasögon, stora maskiner med synliga kugghjul, smog och skit, och man får en ganska korrekt bild. Men som ni förstår finns en hel massa mer bakom begreppet. 
Medan jag skrev på det som från början var ett försök till att döva min egen framtidsångest, och som nu blivit Vita Tigern, insåg jag att steampunk inte var min genre trots allt. Istället för viktoriansk estetik väljer jag 40- och 50-talets victoryrolls, vippiga kjolar och plommonstop. Istället för smog och skit väljer jag ren luft, vild natur, gamla städer i ruiner och halvt sjunkna bilvrak. Istället för ånga består taken i Vita Tigern av högteknologiska solceller som omvandlar vatten till vätgas. Gas, alltså. Gaspunk. Samma mall, andra inslag. 
Om gästbloggare Christin Ljungqvist:
Jag blev väldigt förtjust i dina små Mutant-berättelser i Kaknäs sista band och postapokalyptiska historier verkar hett numera. Finns det planer på att skriva ett längre ”efter katastrofen-verk” i framtiden?
Så det är inte just detta du har anammat i kommande Wunderland?
Ett av mina största läsfynd under 2016 är 