Det första som slog mig när jag fiskade upp Barrfiolernas rike ur brevlådan är den minimalistiska bokomslagsdesignen. Väldigt tjusigt, och precis som Fredrik Malmquist på Doppelgänger förlag beskrev i den publicerade intervjun här på bloggen, påminner den om polska filmaffischer och Taschen-böcker i sitt utseende. Enkelt, spartanskt och stilistiskt.

Innehållet då? Jo, Joni Huttunens debutroman är en läsvärd spökhistoria med en bekant premiss. Miika tar sitt pick och pack, reser från Göteborg till sin släktstuga i Finland för att testa lyckan som författare. Men huset, som ligger ensligt, långt inne i skogen, ruvar på hemligheter. Miikas släkt har uppenbarligen lämnat starka avtryck efter sig, och den närliggande ortens invånare, är varken speciellt välkomnande eller måna om att berätta om Miikas släktingars öde.

Som sagt. Barrfiolernas rike delar ett upplägg med många berättelser innan Huttunens debut. Inget fel i det. Hemsökta hus i mörka skogar har varit ett vinnande koncept många gånger tidigare. Och det här är en skickligt författad bok som lyckas kännas suggestiv och hallucinatorisk. Med kusliga mardrömmar och vandrande vålnader byggs stämningen upp. Miika får svårare och svårare att skilja på vad som är riktigt eller inte och han sugs längre ner i det släktmysterium som präglar stugans förflutna.

Barrfiolernas rike är en kort men naggande god spökhistoria. Välskriven och lagom läbbig. Handlingen känns aningen förutsägbar men på det stora är det en snyggt komponerad och tillfredsställande berättelse att sätta tänderna i. En no-brainer för alla som diggar atmosfärisk indieskräck.