Ett gäng populärkulturella observationer

Spider-Man: Homecoming var en fräsch take på Spider-Man. Ingen origin story, en ovanligt gadget-späckad dräkt och rejält MCU-insyltad. Uppfriskande! Jag gillade Tom Holland som entusiastisk ung nätsvingande superhjälte och farbröderna Michael Keaton som Vulture och Robert Downey Jr. som Iron Man/Tony Stark var precis så karismatiska och välspelande som jag väntade mig. Det här är förmodligen den tolkning av Spindel-Mannen jag uppskattat mest hittills.

Jag läser Pål Eggerts Dödfödd just nu. Halvvägs igenom känns den precis lika vass som föregångaren Borde vara död. Smutsig urban fantasy innehållandes ett fascinerande karaktärsgalleri. Jag älskar Eggerts världsbygge med Göteborgs skitigaste kvarter som kuliss.

Netflix wrestlingdrama Glow maratontittades igenom förra helgen. En lättsmält serie, men ändå med en gnutta mörker, och ett perfekt exempel på binge-vänlig tv. Svårt att slita sig ifrån minst sagt. Bollar just nu mellan den sista säsongen av The Leftovers, dystopiska The Handmaids Tale, flummiga American Gods, sega men sanslöst välgjorda Better Call Saul, skruvade Preacher och Twin Peaks-uppföljaren. Jävlar vad den här tv-våren levererat.

Världens största spelmässa E3 avslutades nyligen. Eller nja, det närmar sig en månad sen nu. Men hur som helst. Ser sanslöst mycket fram emot Metroid: Samus Returns och Super Mario Oddysey. Ett sidoscrollande Metroid år 2017 såg jag verkligen inte komma och att Nintendo släpper ett sprillans nytt sandlåde-Mario redan under det första levnadsåret för Switch känns också det anmärkningsvärt. Men kanske var det trots allt den intetsägande loggan för Metroid Prime 4 som smällde högst på mässan. Ja, jag är uppenbarligen en sucker för Nintendos gamla klassiska spelserier.

Den mastiga recensionshögen

Så här ser den alltså ut för tillfället. Den mastiga recensionshögen. En ganska fet trave med recensionsexemplar om jag får säga det själv, och en intressant blandning också. Sen har jag ytterligare ett gäng som levererats i digitalt format.

Jag har aldrig haft en så här rejäl samling olästa recensionsexemplar tidigare. Det känns oerhört spännande och överväldigande på samma gång. Men nu känner jag mig äntligen tillräckligt motiverad för att ta tag i den på allvar.

Ingrid

Inte sedan debuten Galtmannen har Love Kölle gett ut en regelrätt roman. Men efter två novellsamlingar i bagaget i form av Rymdvoodoo vid Apacheravinen och Urmakarens värld är det dags igen.

Församlingsassistenten Ingrid Eskilsson är inte personen hon utger sig för att vara. På dagarna spelar hon rollen som en snäll liten tant med bred östgötsk dialekt, anställd på Svenska kyrkan i Linköping, men på nätterna utövar hon svart magi för att kommunicera med de döda. När Ingrid lyckas återuppväcka mästernekromantikern Magnus Benedictus Petri, är målet att tillsammans med den gamle biskopen knäcka odödlighetens gåta. Men den medeltida magikern har helt andra agendor och snart blir det en kamp på liv och död dem emellan.

Ingrid är en vrickad historia i samma anda som 80-talets skräckkomedier, en genre som ligger mig varmt om hjärtat. Här finns influenser från exempelvis Evil Dead och Re-Animator men också Clive Barkers Hellraiser. Jag vet ärligt talat inte om jag någonsin tidigare har läst ett svenskt verk som både innehåller humor och splatter tidigare. På så sätt är Ingrid unik och ett mer än välkommet inslag i den svenska utgivningen. Här tar Kölle äntligen ut svängarna rejält i en längre berättelse, något som han bara visat prov på i sina skruvade noveller tidigare. Författaren har dessutom lyckats med konststycket att inte låta det bli för flamsigt utan balanserar berättelsen bra med en lagom mängd humor- och gore-inslag.

Min enda invändning är att historien är i kortaste laget. Jag hinner aldrig lära känna Ingrid på djupet och berättelsen hade gärna fått några sidor till att breda ut sig på för att få mig mer involverad och engagerad. Samtidigt är det i likhet med sina inspirationskällor inte där fokuset ligger. Det här är en historia som ska underhålla och överraska med sina galna upptåg, och Kölle visar verkligen prov på lekfullhet och kreativitet i sitt berättande.

Konceptet med en gammal tant som bokstavligen går över lik för att uppnå sin dröm om odödlighet är på ett konceptuellt plan en lika genial som absurd idé. Jag blev omedelbart nyfiken på vart dessa galenskaper skulle ta vägen och uppskattade i högsta grad den knäppa historien. Det är också en roman som känns uppfriskande opretentiös. Det är gasen i botten från första sidan utan krusiduller. Som ett stort fan av humoristisk splatterskräck suktar jag redan efter mer av samma skola.

Titel: Ingrid
Författare: Love Kölle
Genre: Skräck, humor
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Alfa och omega

För er som hängt här på bloggen ett tag är medvetna om att jag och författaren Oskar Källner har en historia tillsammans. Det hela började med att Oskar spelade in ett ”sommarlovsprogram” för podcasten Radio Speltorsk och han blev senare också min poddkollega i Farfarsparadoxen (som just nu ligger på is). Vi har med andra ord känt varandra ett tag nu. Med det i bakhuvudet ska jag ändå ge mig på att bedöma Oskars senaste utgivna verk Alfa och omega.

Munins skärvor, Oskars förra samling, hyllades högljutt när jag recenserade den för något år sedan och Alfa och omega är minst lika bra. Jag kan inte komma på någon svensk författare som så sömlöst kan röra sig mellan olika genrer och leverera så högklassiska texter. Det spelar ingen roll om det handlar om androider, drakar eller superhjältar, Oskar behärskar att skriva om all sorts fantastik. Precis som i fallet med nyss nämnda kollektion innehåller även denna en del återutgivet material, så istället för att återigen skriva nya lovsånger om noveller jag redan nämnt så gör jag det lätt för mig. Den absoluta favoriten är Tills tiden skiljer oss åt och så här skrev jag om den när den ursprungligen släpptes 2014:

”I Källners senaste novell utforskar han tidsresande, och det är en gripande berättelse som sträcker sig flera tusen år fram och tillbaka i tiden. Det är en berättelse om sorg, kärlek och övertygelse. Den är omvälvande och spektakulär. Många frågor om livet och om skapande ställs under resans gång, likaså om krig och förstörelse. Men i grund och botten är det en storslagen kärlekshistoria och jag blev både rörd och hänförd av Oskars text. Ska du läsa en science fiction-novell i sommar, låt det bli denna.”

En annan höjdare är Stockholms drottning och så här skrev jag om den i min recension av antologin Stadens väsen:

”Jag förundras över den fantasi och lekfullhet som ständigt gör sig påmind i Källners noveller. Det vimlar alltid av högteknologiska grunkor, underliga varelser och omvälvande händelser. Det stämmer också bra in på Stockholms drottning. Här samsas bland annat ett mc-gäng bestående av punkiga minotaurier, gigantiska skugglika tentakelmonster, svartalfer och drakar. Det är händelserikt och medryckande.”

De där två novellerna sammanfattar den här boken väldigt bra. Det är en samling som till viss del innehåller actionfylld underhållning men också djupare berättelser med rum för eftertanke och filosofiska funderingar. Källner kan konsten att skriva brett med många nyanser och det är också hans största styrka som författare. Han verkar besitta en till synes gränslös fantasi som smittar av sig och berikar läsupplevelsen. I Oskars korta berättelser kan verkligen allt hända.

Samlingen innehåller följande noveller:
Vid världens ände
Tills tiden skiljer oss åt
Jormungand
Memento Mori
En sista kyss farväl
Stockholms drottning
Gamma

Titel: Alfa och omega
Författare: Oskar Källner
Genre: Fantasy, skräck, science fiction
Utgiven av: Fafner förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Barrfiolernas rike

Det första som slog mig när jag fiskade upp Barrfiolernas rike ur brevlådan är den minimalistiska bokomslagsdesignen. Väldigt tjusigt, och precis som Fredrik Malmquist på Doppelgänger förlag beskrev i den publicerade intervjun här på bloggen, påminner den om polska filmaffischer och Taschen-böcker i sitt utseende. Enkelt, spartanskt och stilistiskt.

Innehållet då? Jo, Joni Huttunens debutroman är en läsvärd spökhistoria med en bekant premiss. Miika tar sitt pick och pack, reser från Göteborg till sin släktstuga i Finland för att testa lyckan som författare. Men huset, som ligger ensligt, långt inne i skogen, ruvar på hemligheter. Miikas släkt har uppenbarligen lämnat starka avtryck efter sig, och den närliggande ortens invånare, är varken speciellt välkomnande eller måna om att berätta om Miikas släktingars öde.

Som sagt. Barrfiolernas rike delar ett upplägg med många berättelser innan Huttunens debut. Inget fel i det. Hemsökta hus i mörka skogar har varit ett vinnande koncept många gånger tidigare. Och det här är en skickligt författad bok som lyckas kännas suggestiv och hallucinatorisk. Med kusliga mardrömmar och vandrande vålnader byggs stämningen upp. Miika får svårare och svårare att skilja på vad som är riktigt eller inte och han sugs längre ner i det släktmysterium som präglar stugans förflutna.

Barrfiolernas rike är en kort men naggande god spökhistoria. Välskriven och lagom läbbig. Handlingen känns aningen förutsägbar men på det stora är det en snyggt komponerad och tillfredsställande berättelse att sätta tänderna i. En no-brainer för alla som diggar atmosfärisk indieskräck.

Titel: Barrfiolernas rike
Författare: Joni Huttunen
Genre: Skräck
Utgiven av: Doppelgänger förlag
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Adlibris, Bokus och Doppelgängers webshop

Läshögen växer och Iron Fist imponerar inte

Läsningen går trögt just nu. Antagligen har det att göra med min besatthet av att plöja Nintendo Switch-nyheter som en manisk galning varenda kväll. Kan verkligen inte få nog av skvaller, rykten och nyheter om Nintendos kommande hybridkonsol. Men i brist på genomtänkta blogginlägg finns det åtminstone några saker jag kan rapportera om.

I mars har nya superhjälte-serien Iron Fist premiär på Netflix. Eftersom jag för ovanlighetens skull har minimal bakgrundsinformation om karaktären bestämde jag mig för att ta mig an The Immortal Iron Fist, vilket verkar vara den följetång som fått mest lovord av någorlunda insatta serienördar. Jag har läst den första delen av två och jag är inte överdrivet imponerad än så länge. Den kanske tar sig, men jag finner varken Iron Fist som karaktär eller premissen för just detta äventyr speciellt intressant. Ska hur som helst bli spännande att se hur superhjälten gestaltas i tv-rutan om ett par månader.

Den lilla bokläsning jag mäktat med i år är knappt hundra sidor av Daniel Svanbergs Gruvdamen. Jag har verkligen stångats med sidorna men det är verkligen inte bokens innehåll som är syndabocken, tvärtom! Det har nämligen börjat mycket lovande med många fascinerande karaktärer och en oförutsägbar handling. Ser fram emot att läsa vidare så fort läsorken tar vid igen och mitt Switch-nyhetsbegär lugnar sig en aning.

För övrigt har recensionshögen återigen nått episka höjder. Just nu består den av:

Gruvdamen – Daniel Svanberg (Hoi Förlag)
Natten jag dog – Peter Erik Du Rietz (Hoi Förlag)
Isa – Valkyrian – Peter Hultgren (Mörkersdottir Förlag)
Bäraren – Marcus Olausson (Mörkersdottir Förlag)
Nattlöpare – Marcus Olausson (Mörkersdottir Förlag)
Tidsmaskinen – H.G. Wells (Fafner Förlag)
Alfa och Omega – Oskar Källner (Fafner Förlag)
Barrfiolernas rike – Joni Huttunen (Doppelgänger Förlag)
Gallring – Chuck Palahniuk (Doppelgänger Förlag)

Många lovande grejer i den där läshögen! Förhoppningsvis får ni läsa mer om dessa inom en snar framtid. Puss!

Bokslut 2016

bokslut2016collage2

2016 års…


…bästa skräpigaste fantasy-tv: The Shannara Chronicles
The Shannara Chronicles är såpopera med ovanligt mycket glittrande effekter och bjuder på demoner, magi och trollkarlar i överflöd. Om det är bra? Nja, snarare ett perfekt exempel på finfin guilty pleasure-tv.


…deppigaste skräckroman: Svarthunden av KG Johansson
Svarthunden är motsatsen till feelgood-läsning. Det är dyster sagoskräck och det är riktigt, riktigt bra.


…tyngsta stonerpop: Döda Havet
Stonerpop? Är det ens en musikgenre? Om inte så är det så numera. Döda Havets debutplatta är komplex, välproducerad , obestämbar och innehåller inte ett enda svagt spår.


…slagkraftigaste comeback: Säsong två av Daredevil
Den andra säsongen av Daredevil är en våt tonårsdröm som går i uppfyllelse. Att få se superhjältefavoriten från sin barndom i ytterligare tretton välproducerade avsnitt ackompanjerad av två ikoniska, och nästintill lika kära karaktärer, har fått mitt nördhjärta att explodera av ren och skär lycka.


…mest intensiva sci-fi-roman: Stjärndamm av Lars Wilderäng
Jag tycker att Lars Wilderäng har skapat något unikt med sin Stjärntrilogi. En svensk militär-sf, som inte liknar något annat jag läst tidigare från vårt avlånga land. Den sista delen osar Falling Skies och Starship Troopers, men att allt utspelar sig med blågul kuliss gör det så mycket mer intressant.


…bästa återkommande tv-serie: Game of Thrones
Jag får aldrig nog av Westeros alla maktkamper, de oförutsägbara avlivningarna av seriens huvudkaraktärer och vändningarna i berättandet. Fortfarande extremt beroendeframkallande.


…göttigaste tv-rymdopera: The Expanse
Den deckarlika storyn innehåller lika delar mysterienystande, rymdaction samt politiska intriger som gör att man sitter som bänkad i säsongens tio avsnitt. Det här är det bästa Syfy producerat på många år och ett absolut måste för sci-fi-nörden.


…svettigaste Marvelrulle: Captain America: Civil War
Civil War är allt Läderlappen vs Stålis försökte vara men misslyckades kapitalt med. Konflikten i den här filmen känns medryckande och väl genomtänkt. Det finns en nerv och ett hjärta som faktiskt får mig emotionellt engagerad.


…läckraste 2D-spel: Owlboy
Dundersnygga men ständigt försenade Owlboy fick äntligen se dagens ljus under 2016. Under den vackra ytan ryms dessutom ett fantastiskt hantverk.


…sorgligaste tv-avsked: Penny Dreadful
Få tv-skapelser har fått mig så hänförd de senaste åren. Fängslande ögonblick som Vanessa Ives backstory med häxan i säsong två och hennes galenskap samt lobotomeringen från säsong ett glömmer jag inte i första taget. Där och då var det briljant tv-magi.


…svängigaste popskiva: Terrarism av Terra
90-talet lever! Terra låter som en ohelig allians mellan Popsicle och Dinosaur Jr. Röjig och poppig rock med svenska texter. Skramlig feelgood-musik!


…mastigaste antologi: 13 svarta sagor om superhjältar
Som superhjältefrälst var jag redan rätt begeistrad över temat innan antologin ens var i min hand och som tur är levde boken upp till mina högt ställda förväntningar. Våra svenska superhjältar är av yppersta klass och merparten av berättelserna de medverkar i är utmärkta små historier.


…mest ambitiösa remake: Westworld
En fascinerande vidareutveckling av Michael Chrichtons gamla kultrulle om en futuristisk vilda västern-park. I HBO:s trygga händer blir det en njutning för såväl ögat som intellektet.


…coolaste tv-spelsupplevelse: Hyper Light Drifter
Hyper Light Drifter är ett mer actionbetonat Zelda blandat med estetiken från Fez. Fånigt mycket min typ av spel om jag ska vara ärlig. Stundtals väldigt utmanande och med en pixelvärld som bara måste utforskas.


…tv-överraskning: Stranger Things
Underbar 80-talsflört med allt jag går igång på från den här perioden. Mystik, mysiga Goonies-ungar och en medveten pastisch i allt från vinjett till musik och foto. Den bästa nya Netflix-serien i år.


…mest intressanta apokalypsskildring: Trojanerna av Lova Lovén
Lova Lovéns romandebut är en mörk och obarmhärtig undergångsroman som griper tag utan att någonsin släppa taget förrän den sista sidan är färdigläst. Ingen av bokens karaktärer går säker och berättelsen känns oförutsägbar och annorlunda.


…poddlyssning: De dödas röster
Välproducerad, välspelad och smart poddserie om ett fiktivt mord, med en gnutta övernaturligheter och en överraskande stor skopa rollspel. Alla måste lyssna!


…mest omvälvande bioupplevelse: Doctor Strange
Tid och rum böjs på alla möjliga olika sätt, byggnader vänds och vrids ut och in, upp blir ner och här sparas det verkligen inte på krutet. Det är haktappande snyggt. Och snurrigt. Enkelt sammanfattat. Inception möter Batman Begins möter Marvels putslustiga superhjälterullar.


…dystopiska roman: King’s Hope av Hans Olsson
I sann bemärkelse en riktigt bladvändare och är oerhört spännande från början till slut. Den makabra knorren gör såklart sitt för att sätta extra krydda på det redan rafflande pokerupplägget. Det är solklar måste-läsning för alla som gillar poker, men likaså för alla som tror sig gå igång på udda thrillers och historier om dystopiska framtidssporter.


…svenska rymdäventyr: Astrid: Vulkanmånens kult
Det första seriealbumet med Astrid är en fröjd att läsa. Kim W. Anderssons serierutor är färgstarka, skickligt sammansatta och berättelsen med dess karaktärer griper tag omedelbart. Det är å ena sidan ett klassiskt rymdäventyr utan några direkta överraskningar men å andra så välskrivet och snyggt återgivet att det inte heller spelar någon roll.


…största läsfynd: Bestmannen
Bestmannen lyckas precis med det boken avser att göra – att underhålla och att äckla. På de här punkterna är det här ett litet obskyrt mästerverk för en tentakelfantast som undertecknad.


…fläskigaste rymdaction: Rouge One
Göttig science fiction-pang-pang med mängder av Star Wars-lore. En för mig på förhand totalt onödig film visade sig vara raka motsatsen. Rouge One täppte igen filmseriens största plothole på ett storslaget vis.


…tv-överraskning: The OA
Under årets sista skälvande dagar lanserades plötsligt ännu en Netflix-serie som överraskade med sin annorlunda och gastkramande spännande premiss. Jag satt som klistrad under seriens åtta avsnitt.


Under 2016 har jag…
…sett 31 filmer och 32 tv-säsonger
…läst 28 böcker, 8 noveller och 10 serieromaner
…spelat 12 spel

2016 var också året…
…då jag lärde mig dricka vitt vin. Dagligen.
…då jag gifte mig med mitt livs kärlek. Vi har hållit ihop sedan 1999. Det var fan i mig på tiden.
…då jag återigen ställde upp i lag-SM i biljard och återigen åkte på pisk i varenda match. Aldrig igen.
…då jag gick upp i vikt och gjorde nåt åt det. 13 kilo är numera puts väck. Nästa år ska de bli fler.
…då jag hade en underbar vistelse i Moraira, Spanien med familj och vänner. Oförglömligt.

Tentakelmonster i siffror…
…antal sammanlagda besök 816 982
…unika besökare 37 802

2016 års spellista…

Alla bär en skugga

Ett av mina största läsfynd under 2016 är Bestmannen av Markus Widegren. Kioskskräckisen om ett tentakelmonster som löper amok under ett bröllop är en lika våldsam som underhållande berättelse. Boken är välskriven men förmodligen också den splattrigaste jag någonsin läst.

Alla bär en skugga är något helt annat. Widegren har med sin andra bok skrivit en långt mer seriös psykologisk skräckhistoria. Det är en närgången gestaltning av en människas förfall och växlar snyggt mellan nutid och dåtid. Huvudpersonen Karl för tio år sedan lever en drömtillvaro med familj, ett fint hem och gör karriär inom mäklarbranschen. Den Karl som porträtteras tio år senare är istället en hemlös man med ett liv i spillror.

Widegren skildrar träffsäkert vad som leder fram till Karls undergång. Det är en historia om avund, hämndbegär och ett trasigt människopsyke. Huvudpersonen känns trovärdig och jag känner lika delar sympati som avsky för karaktären. Nutid och dåtid pusslas sakta ihop och jag blir imponerad över hur snyggt allt till slut vävs samman.

Med Alla bär en skugga bevisar Widegren att han bemästrar att skriva skräck som verkligen berör på djupet utan att inkludera överdrivna mängder chockeffekter och slafs. Det här är en snyggt komponerad skräckroman. Dyster och mörk men samtidigt fascinerande.

Detta är tänkt att vara en av tre böcker i en svit fristående men sammanlänkade romaner. Den andra boken är färdig men outgiven och den tredje skriver Widegren på just nu. Jag håller tummarna för att de efterföljande böckerna hittar ett förlag så snart som möjligt.

Titel: Alla bär en skugga
Författare: Markus Widegren
Genre: Skräck
Utgiven av: Oddbooks
Utgivningsår: 2011
Inköpsställen: Slut på förlaget (jag köpte mitt ex av författaren)

Julgöra: Noveller från Fantastisk podd

Det finns numera få poddar jag följer slaviskt. Fantastisk podd är i vilket fall en av de där få.

Passande nog släppte poddgänget nyligen ett nytt avsnitt med jultema av det mörkare slaget. Men utöver det regelrätta avsnittet kompletteras det dessutom denna gång med fyra stycken skräcknoveller. Ett ypperligt tillfälle att varva sillfrossandet och paketöppnandet med lite läskig julläsning.

Här är novellerna det bjussas på:
Yulebocken av Oskar Källner
Nu är det jul igen av Boel Berman
Tomten av Anders Björkelid
Adventsfrost av Markus Sköld

Avsnittet med tillhörande noveller finner du här.

Sattyg

Jag har tidigare läst Vätten och Vad gör dina barn när du sover? av Mikael Strömberg. Två riktigt bra och läsvärda skräckromaner. Sattyg, Strömbergs senaste bok, riktar sig till en ny målgrupp och är istället en barn- och ungdomsbok. Något som först gjorde mig aningen besviken. Samtidigt var jag också nyfiken. Strömbergs tidigare böcker har trots allt varit rätt så makabra och slafsiga historier, klarar han av att ta sig an en helt ny målgrupp läsare?

Jo då, Mikael Strömberg träffar rätt med Sattyg. Det är i mitt tycke en lagom läskig berättelse och jag är övertygad om att det här är en perfekt bok för barn och ungdomar i åldrarna nio och uppåt, men kan säkerligen tilltala vuxna också. För i ärlighetens namn tycker jag som gammal härdad splattergubbe att det var riktigt underhållande läsning.

Boken handlar om syskonen Sanna och Minna som tillsammans med sin pappa ärver en stuga efter en avlägsen släkting. Men allt står inte rätt till på den lilla ön Martungan. Människorna beter sig underligt och snart börjar oförklarliga saker hända. De får ovälkomna besök på nätterna och en av grannarna verkar bära på en mystisk hemlighet.

Jag kommer definitivt låta min snart tio år fyllda son sätta tänderna i boken. Språket, tempot och längden bör lämpa sig väl för barn och ungdomar som gärna läser lite läbbigare grejer. Sattyg är den första delen i en serie kallad Martungan och jag kan se framför mig hur det mycket väl kan bli en uppskattad långkörare.

Titel: Sattyg
Författare: Mikael Strömberg
Genre: Ungdomsskräckis
Utgiven av: Andra världar
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Adlibris och Bokus