Lite snabbt om Nintendos konferens

Blev lite halvt besviken först med tanke på bristen av överaskande nyheter. Inget nytt Kid Icarus eller Nights som det svamlats om en del innan. Trots det såg ju visserligen det som visades helt fantastiskt ut och då menar jag inte visuellt. Wiimoten verkar vara en underbar liten pryl som verkar fungera hur jävla bra som helst. Sedan får man inte glömma av DS. Där kom det i alla fall en överaskning som heter duga – Yoshi´s Island 2.

Natti natti!

Uppdatering: Idag känns det definitivt bättre och den besvikelsen jag kände igår är som bortblåst. Är man inte helt funtad i hjärnbalken så kan man knappast gnälla på att utannonseringarna som gjordes var skit. Jag menar, med spel som – Metroid Prime: Corruption, Super Mario Galaxy, Legend of Zelda: Twilight Princess, Fire Emblem, Reed Steel, WarioWare: Smooth Moves med flera kan man lungt påstå att Wii får en grym lineup.

Nyligen utannonserades dessutom en uppföljare på kultklassikern Duck Hunt samt ett nytt spel i Resident Evil-serien. Detta gör mig ännu mer våt i brallan om det nu ens var möjligt. Ska bli jävligt intressant att läsa om vad som rapporteras från mässgolvet kommande dagar.

DS då? Det som jag först blev eld och lågor över var den amerikanska versionen av Ouendan – Elite Beat Agents. För oss som redan spelat originalet sönder och samman är det en våt önskedröm som går i uppfyllelse, då det kommer innehålla både nya låtar och framförallt nya sjuka animerade uppdrag att gotta sig åt.

Yoshi´s Island 2 ser ju för övrigt minst lika bra ut som SNES-versionen som jag anser är ett av de allra bästa plattformsliren nånsin. Star Fox känns halvintressant, likaså Diddy Kong Racing samt DK: King of Swing. Zelda är ju fortfarande glödhett men det som intresserar mig allra mest är Cing´s (Another Code-skaparna) nya – Hotel Dusk 215. Ser jävligt trevligt ut. Uppföljaren på det fenomenala Phoenix Wright är också på G. Wunderbar! =)

Sist men inte minst (dock fulast) får vi inte heller glömma att bögbollen får ett nytt äventyr på DS också. Kirby Canvas Curse var bland det roligaste jag spelade förra året så jag förväntar mig mycket av detta.

Första intryck – New Super Mario Bros

Jag är kär. Igen.

New Super Mario Bros är så underbart okomplicerat att jag genast faller pladask när jag äntligen får ratta den lilla knubbiga rörmokaren igen. Utan någon större introduktion kastas man in bland svampar och välbekanta fiender. En knapp för att springa snabbare, resterande för att hoppa. Mer behövs inte. Hans comeback som platåhoppare får mig att totalt glömma alla pissljumna sidospår han medverkat i under de senaste åren. Igenkänningsfaktorn är skyhög och de små förändringarna som skett är bara av godo (än så länge dvs).

Grafiken är överraskande snygg. Speciellt vattenbanorna som har fått sig en rejäl plastikoperation sen senast det begav sig. Övergången från ren tvådimensionell grafik till nån form av mellanting mellan 3D och 2D har gått smärtfritt trots att jag inte kan sluta undra hur en kristallklar 2D-värld på DS hade sett ut. Ljudet är det gamla vanliga. Hurtiga melodier blandas med nostalgidoftande ”blip-blop” ljud. Så som man vill ha det i ett Super Mario-lir med andra ord.

Och så till det viktigaste – kontrollen. Jag var livrädd för att den skulle kännas sladdrig efter att ha sett många av de filmer från spelet som cirkulerat på nätet. Jag fick intrycket av att Mario betedde sig lite underligt i vissa situationer. Men rädslan skulle visa sig vara obefogad. Jag kan avslöja att kontrollen känns precis lika gjuten som i tidigare spel i Super Mario-serien, dvs det närmaste perfekt. Den nya finessen, ”vägghoppandet” funkar för övrigt klockrent. Det är inte helt jävla omöjligt som i Super Metroid men inte heller jättelätt. Det är så att säga, lagom svårt att få till.

Annars är det väl inte så mycket mer man kan säga. Att det skulle vara ett bra spel visste vi ju. Frågan är snarare hur bra det egentligen är? Med ytterligare speltid i resväskan lovar jag att ta reda på det (springer och spelar igen).

Åter till Svampriket! =)

Apan byter stil

Hoppsan! Helt plötsligt så möts jag av en helt omgjord design när jag surfar in på Kong.se. Sidan påminner numera om en bloggliknande kreation som vid en första anblick känns en aning fattig i mina ögon. Valet av teckensnitt är smått underligt och intrycket blir lite lågbudget över det hela.

Ändå tilltalar sidans nya layout mig på nåt mysko vis. Kong känns lite unikt med svenska ögon sett. Det vimlar av utländska blogginspirerade spelsajter men när det gäller inhemska så är det en annan femma. Och ser man på dessa sidors lättilgänglighet och smidiga navigering så passar faktiskt stilen utmärkt.

Spana in och avgör själva.

En bortglömd värld av lera

Vissa spel letar sig längre in i minnesbalken än andra. Jag vet inte varför det är så. Kanske bara det är jag som är funtad på det sättet. Men trots att vissa spelupplevelser borrade sig rakt in i mitt hjärta för X antal år sedan är de som bortblåsta nu idag. De känslor det frambringade då betyder inte längre ett skit idag. Tragiskt hur vissa spel behandlas egentligen. Och lika tragiskt är det hur vissa i många fall sämre spel hyllas och kultförklaras tills det står en upp i halsen. Orättvisan kan vara stor i spelvärlden. Men så kommer den dagen då man återupptäcker vad som legat dolt i någon gammal dammig låda. Ett helt bortglömt kapitel i mitt liv som data-spelande snorunge introduceras återigen och det blir kärlek vid andra ögonkastet.

Precis så här kände jag häromdan när jag hade min årliga skrivbordsrensning. Helt plötsligt bakom ett par gamla Strebers-skivor bara låg det där – The Neverhood. Med spelet i handen sköljde genast en våg med minnen över mig om hur förträffligt det var när det senast begav sig. ”Kunde det vara bra fortfarande?” Med spänd förväntan slängde jag in skivan i databurken för att ta reda på om känslostormen jag precis upplevt bara var en nostalgisk tillbakablick på ett nu föråldrat spel eller om det i själva verket fortfarande rörde sig om samma fantastiska äventyr jag minns från förr.

Vid en första anblick kände jag mig en aning besviken när installationen var slutförd och spelet återigen rullade på min skärm. ”Var inte det här bland det snyggaste man skådat för bara ett par år sedan?” Tiden kan vara grym när det gäller spel. När jag dessutom börjar bläddra i instruktionsmanualen upptäcker jag att det knappast rör sig om några futtiga år sedan spelet gjorde entré på butikshyllorna. Här snackar vi ett helt årtionde! 1996 var året då jag för första gången bekantade mig med spelets huvudkaraktär – Klaymen. Men eftersom jag inte är en överdrivet grafikkåt kille så började jag istället förundras över den fantasifullt ler-animerade världen Dreamworks lyckats bygga upp. Den är fortfarande skitsnygg! Tekniskt sett är den givetvis föråldrad men ur ett designmässigt perspektiv krossar den fortfarande det mesta. Tänk dig Wallace & Gromit möter Salvador Dali så får du ett hum om hur The Neverhood ser ut. Eller förresten, släng in Pingu där också så kommer du ännu närmare sanningen.

Om man ska gå in mer på vad det egentligen är för spel jag svamlar om så är The Neverhood egentligen ett traditionellt peka-klicka-äventyr i grund och botten. Men med vissa små detaljer som höjer det ett par snäpp över resten placerat i samma genre vid denna tidpunkt (förutom att allt är uppbyggt av lera då). The Neverhood blandar bland annat första-persons-perspektiv med den mer vanliga sett-från-sidan-perspektivet vilket ger ett skönt ombyte i spelets uppbyggnad. Men det som verkligen fick mig att älska spelet så pass mycket var dess sjuka karaktärer. Ta spelets hjältefigur – Klaymen tex. Coolare snubbe får man leta efter. Med en lätt alkoholiserad uppsyn vinglar han fram och löser pussel som ingen annan. Sen har vi givetvis alla andra flummiga filurer som förgyller min tillvaro när jag rattar Klaymen igenom de till synes kladdiga omgivningarna. Den ena underligare än den andra och det radas upp älskvärda karaktärer spelet igenom.   

En annan sak som gör The Neverhood så bra är musiken. Instrumentalt är den oftast sparsmakad med bara någon gitarr som utgör det mesta av bakgrundsljudet. Förutom det förekommer också lite mumlande och muttrande här och var av någon mysko, primitiv vokalist. Resultatet blir både unikt och stämningsskapande. Så vad har vi mer då. Jo, humorn givetvis! The Neverhood får mig nämligen att gå så långt som att skratta vid ett flertal tillfällen. Detta händer sällan för min egen del när det gäller spel och om någon skulle ta sig igenom hela spelet utan åtminstone ett litet fniss är det en riktigt tråkig jävel det rör sig om. Så är det. The Neverhood bara dräller av positiva egenskaper. Det är sjukt bra helt enkelt. Och har du inte spelat det – Gör det nu! Jag lovar att du gillar det. Eller kanske som jag rent utav – älskar det.

Hoppsan, vad lång den här texten blev. Vad jag egentligen ville säga med allt detta var väl egentligen att man alldeles för ofta blickar framåt när det gäller spel. Hysterin kring kommande monstermaskiner och grafiskt överlägsna stortitlar premieras allt för ofta när man istället bara kan rota lite i lådorna hemma för att få sig en dos äkta spelglädje. Det är skönt att bara skita i alla nya häftiga spel som står uppradade hyllan och istället slappa med ett gammalt rekorderligt peka-klicka-äventyr (eller vilken genre du själv nu föredrar) ibland. Har du dessutom samma tur som jag själv hade kan du tom finna en bortglömd guldklimp bland all bråte. Så sätt igång att återupptäcka!

Nördig Bloggfakta

Så efter sådär 20 dagars existens är det på tiden att jag avslöjar lite siffror från bloggen. Det har knappast varit direkt övertrafikerat här sedan jag startade WordPress-versionen av Farbror Atlas men några ihärdiga besökare har i alla fall tittat in med jämna mellanrum.

Sammanlagda besök: 397

Snitt besök/dag: 18,904761

Rekord besök/dag: 74 (26/4)

Bottennapp besök/dag: 0 (16/4)

Postade inlägg: 18

Kommentarer: 21

Som sagt. Inga rekord i bloggsammanhang men det var liksom inte min mening heller. Farbror Atlas existerar endast för ett syfte – att ge mig själv chansen att få skriva av mig om de saker som ligger nära hjärtat, dvs tv-spel först och främst då. Ett stort tack till alla som lägger in en kommentar då och då på sidan. Det är skitkul att få lite feedback på det som skrivs – god som dålig. Fortsätt med det! Och ni andra som inte kommenterar – börja med det! 😀

Gameplayer uppdateras

Unpause och Fuse Show får konkurrens. Den 5:e Maj lanserar nämligen Gameplayer sin motsvarighet till alla nätbaserade spelprogram – Gameplayer TV. Inte ett överdrivet originellt namn kan tyckas men den trailer som nyligen damp ner i alla medlemmars mejlbox övertygar i alla fall mig om att det ser svettigt välpolerat ut.

Det är visserligen inte bara ett nytt spelprogram som kommer lanseras utan hela sidan kommer få sig en ordentlig renovering när det nya Gameplayer slår upp portarna på Fredag. En ganska välbehövlig sådan anser jag då sajten knappast fått mig att tappa hakan för sin design och estetik. De finesser som kommer implanteras är bland annat – se på videoklipp, ladda upp egna filer, blogga, visa sin spelsamling, en omfattande speldatabas och naturligtvis ett nytt forum att klottra i.

Att sidan kommer att hålla samma fina kvalité som trailern antyder är väl i dagslåget svårt att sia om men jag måste ändå säga att det på förhand luktar lite succé. Om Gameplayer TV dessutom lyckas hålla en hög nivå när det återkommer så pass ofta som varje vecka (vilket meddelas i trailern) låter det onekligen lovande.

Revolution blir Wii

wii.jpg

Jag är chockad! Wtf, Wii liksom? Jag måste hämta mig lite tror jag. Uppdaterar inlägget när jag reflekterat över namnbytet en stund. Här är en länk till en liten introduktionsfilm samt lite fyndigt skriven text så länge…

Uppdatering: Pust, nu är jag tillbaka. Efter närmare eftertanke känns det nya namnet väldigt genomtänkt faktiskt. Framförallt för Nintendo själva i marknadsföringssyfte. Om inte en aning pretentiöst t.o.m. Men man måste ju beundra Nintendo för att de vågar i alla fall. Med namnet Revolution inkört kändes ju ett namnbyte bara dumt men Wii känns ändå som ett väl valt namn om det nu nödvändigtvis behövde ske ett sådant. Sparsmakat, fräscht och fyndigt på samma gång. Jag vill ha en Nintendo Wii nu! 😀

Spelkänslor lever

Tobias_blogg_in_21.jpg

Super Play, Reset och numera Level-skaparen Tobias Bjarneby har helt plötsligt börjat uppdatera sin blog Spelkänslor frekvent igen. Inte helt överraskande är de senaste inläggen helt tillägnade premiärnumret av Level och vad det kommer innehålla när det anländer på butikshyllorna den 4:e Maj.

Redan avslöjat är att en Final Fantasy 7-artikel kommer utgöra en stor del av tidningens innehåll. Närmare bestämt hela 13 sidor! Om man anser att detta är en positiv eller negativ nyhet är väl högst personligt men åtminstone jag börjar bli rejält trött på alla hyllningar av detta spel. Vi har liksom fått höra hur jävla bra det är i nästan ett årtionde nu. Ja, vi får väl se. Jag kanske ändrar mig när jag väl har blaskan i min hand och det visar sig att det rör sig om ett knippe suveränt sammanfogad text. Vad vet jag?

En sak är dock säker. Level har många ögon på sig och det krävs stordåd för att göra merparten av läsarna nöjda. Debatterna som befolkat Loading och flera andra ställen på nätet under de senaste veckorna har både varit heta och livliga. Flera har dessutom valt att bojkotta Level pga sammanslagningen av Reset och Player1. Om Bjarneby & CO kan tysta alla tvivlare och leverera ett fantastiskt debutnummer eller inte ska i vilket fall bli väldigt intressant att se.

Snart vet vi.

Uppdatering: Idag finns det ytterligare anledning till att besöka bloggen. Tobias har nämligen varit hygglig nog att ge fler smakprov på hur tidningen kommer gestalta sig invändigt. Designen är förvånande nog ett steg i från den nästan överdrivet stilrena layouten som prydde Reset samtidigt är den också ett steg närmare Player1 som jag själv ansåg som en aning rörig (även om den ryckte upp sig i det senaste numret).

Här bjuds vi på variationsrika färgval och flertalet läckert sammanfogade rubriker. Visst, är det fortfarande stiligt och snyggt men jämförelsevis med exempelvis Edge så ser åtminstone Level ut att erbjuda en klart mer spretig framtoning. Dessa få bilder säger ju givetvis inte allt om hur tidningen blir när man slutligen ser den framför sig men än så länge gillar jag vad jag ser.