Revolution blir Wii

wii.jpg

Jag är chockad! Wtf, Wii liksom? Jag måste hämta mig lite tror jag. Uppdaterar inlägget när jag reflekterat över namnbytet en stund. Här är en länk till en liten introduktionsfilm samt lite fyndigt skriven text så länge…

Uppdatering: Pust, nu är jag tillbaka. Efter närmare eftertanke känns det nya namnet väldigt genomtänkt faktiskt. Framförallt för Nintendo själva i marknadsföringssyfte. Om inte en aning pretentiöst t.o.m. Men man måste ju beundra Nintendo för att de vågar i alla fall. Med namnet Revolution inkört kändes ju ett namnbyte bara dumt men Wii känns ändå som ett väl valt namn om det nu nödvändigtvis behövde ske ett sådant. Sparsmakat, fräscht och fyndigt på samma gång. Jag vill ha en Nintendo Wii nu! 😀

Spelkänslor lever

Tobias_blogg_in_21.jpg

Super Play, Reset och numera Level-skaparen Tobias Bjarneby har helt plötsligt börjat uppdatera sin blog Spelkänslor frekvent igen. Inte helt överraskande är de senaste inläggen helt tillägnade premiärnumret av Level och vad det kommer innehålla när det anländer på butikshyllorna den 4:e Maj.

Redan avslöjat är att en Final Fantasy 7-artikel kommer utgöra en stor del av tidningens innehåll. Närmare bestämt hela 13 sidor! Om man anser att detta är en positiv eller negativ nyhet är väl högst personligt men åtminstone jag börjar bli rejält trött på alla hyllningar av detta spel. Vi har liksom fått höra hur jävla bra det är i nästan ett årtionde nu. Ja, vi får väl se. Jag kanske ändrar mig när jag väl har blaskan i min hand och det visar sig att det rör sig om ett knippe suveränt sammanfogad text. Vad vet jag?

En sak är dock säker. Level har många ögon på sig och det krävs stordåd för att göra merparten av läsarna nöjda. Debatterna som befolkat Loading och flera andra ställen på nätet under de senaste veckorna har både varit heta och livliga. Flera har dessutom valt att bojkotta Level pga sammanslagningen av Reset och Player1. Om Bjarneby & CO kan tysta alla tvivlare och leverera ett fantastiskt debutnummer eller inte ska i vilket fall bli väldigt intressant att se.

Snart vet vi.

Uppdatering: Idag finns det ytterligare anledning till att besöka bloggen. Tobias har nämligen varit hygglig nog att ge fler smakprov på hur tidningen kommer gestalta sig invändigt. Designen är förvånande nog ett steg i från den nästan överdrivet stilrena layouten som prydde Reset samtidigt är den också ett steg närmare Player1 som jag själv ansåg som en aning rörig (även om den ryckte upp sig i det senaste numret).

Här bjuds vi på variationsrika färgval och flertalet läckert sammanfogade rubriker. Visst, är det fortfarande stiligt och snyggt men jämförelsevis med exempelvis Edge så ser åtminstone Level ut att erbjuda en klart mer spretig framtoning. Dessa få bilder säger ju givetvis inte allt om hur tidningen blir när man slutligen ser den framför sig men än så länge gillar jag vad jag ser.

New Super Mario Bros – hemsidan uppdaterad

New Super Mario Bros-hemsidan får en ansiktslyftning och det som gör den värd att spana in är den trailer som numera återfinns på sidan. Förutom det erbjuder den inte alltför spännande saker att klicka på. Visserligen finns det ett par bakgrundsbilder för hemladdning men det är också allt den erbjuder i dagsläget.

Efter att ha sett filmen kan jag inte hjälpa det fötjusande flinet som pryder mitt nylle. Jag vill liksom inte ropa hej än men nu börjar mycket tyda på att detta kan bli precis så bra som jag hade hoppats. Efter de senaste årens pissljumna sidospår verkar den italienska rörmokaren äntligen hittat hem igen. I två dimensioner är där jag trivts bäst när jag rattat den knubbige filuren och han ser ut att ha anpassat sig till dessa gamla välbekanta miljöer utan några som helst problem i sin plattforms-comeback på DS.

Den 15:e Maj smäller det. 

Keita Takahashi = Fjant

Keita Takahashi är en fjant. Jag tycker det, helt ärligt. För er som inte vet vem jag pratar om är det mannen bakom den framgångsrika bollrullande Katamari-serien jag gett denna inte allt för smickrande etikett. Numera också mannen som ständigt ger oss lite sådär lagom IQ-befriade uttalanden då och då. I alla fall enligt mig. Det senaste han spottade ur sig var en pik till Nintendo´s rörelsekänsliga styrdon. Där gnäller han om hur Nintendo fokuserar alldeles för mycket på kontrollen till sin kommande maskin och att han minsann inte kommer att utveckla några spel till en sådan nischad konsol. Inget fel med det. Revolution kommer säkerligen kräva en hel del av utvecklarna för att spelen ska komma till sin rätt med den udda styrningen men att just Takahashi slänger ur sig detta är en aning märkligt då han är väldigt duktig på att ifrågasätta spelbranchen för dess brist på innovativa idéer. Man kan därför fråga sig hur han tänker när han kritiserar Nintendo och deras kontroll. För är det nåt kontrollen är så är det utan tvekan innovativ. Men det duger uppenbarligen inte åt Keita Takahashi. Man kan undra vad som krävs för att göra denne man nöjd?

Efter att ha läst Reset´s intervju som publicerades för några nummer sedan med Katamari-skaparen så blir jag mer och mer irriterad på hur han kritiserar olika spelstudios för deras bristfälliga försök att förnya spelvärlden. I intervjun kan man bland annat läsa hur han gladeligen ger en känga eller två till de spelskapare som producerar trista uppföljare. Har människan ingen självinsikt eller vad är det frågan om? För är det inte så att det enda spel han har snickrat ihop efter sin bejublade debut just är en av dessa trista uppföljare? Eller om man nu ens kan kalla det en uppföljare förresten. We Love Katamari är snarare en uppgraderad version av originalet utan en antydan till det nytänkandet eller de nyskapande idéer han så gärna förespråkar så fort tillfälle ges. Där kan man snacka om dubbelmoral.

Sedan börjar man också undra vart detta stora inflytande kommit ifrån? Efter ett originellt spel och en minst sagt upprepande uppföljare så är jag inte ett dugg imponerad över alla dessa motsägelsefulla uttalande som människan ständigt slänger ur sig. Det bör ingen vara för övrigt. Men eftersom spelpressen ständigt hyllar Takahashi som ett nyskapande geni så verkar jag nästintill ensam om detta ställningstagande. Takahashi har mycket att bevisa innan jag kan börja ta honom på allvar. Hans nästa projekt bör vara något utöver det vanliga för att min respekt för denne man ska vara helt återställd. Ett överdrivet ultimatum kan tyckas men med tanke på hans i många fall nedlåtande attityd till all världens spelutvecklare är det inte mer än rätt att mina krav ska vara skyhöga på hans nästa skapelse.

Detta är inte meningen att vara ett personligt riktat hatbrev på något sätt även om mina ord mot Takahashi kan anses som hårda. Jag gillade Katamari Damacy och spelet gav mig flera roande timmar i soffan. Däremot blev jag inte lika kissnödigt exalterad som många andra verkar ha blivit. Katamari Damacy var en frisk fläkt i spelsammanhang men min session med spelet var inte speciellt långlivad utan stannade på en eftermiddag, alltså så lång tid det tog att klara äventyret. Inget ont om hans spel med andra ord. Det som istället gör mig irriterad är hans sätt att agera i media. Något som ni har förstått efter att ha läst denna text.

Uppdatering: Som ett litet roligt sammanträffande är det tydligen inte bara jag som känner för att skriva av mig om Takahashi´s klumpiga uttalanden. Nu har Games First’s Aaron Stanton också yttrat sig om detta faktum (och säkerligen massvis med andra men ändå).

Castlevania: Portrait of Ruin bekräftat

Portrait.jpg

Pust, då kan man slutligen andas ut. Ryktet visade sig stämma (blev lite orolig efter 4 Color Rebellion´s uttalande för ett par dagar sedan). En ny del i vampyrjägar-serien är på väg! Klicka här för att läsa Konamis pressrelease och den första infon om spelet.

Låter som ett steg i rätt riktning med lite nya inslag i serien. Trots att de senare bärbara liren är hur kul som helst så börjar det kännas som åtminstone något nytt behövde implanteras i nästkommande version. Serien har stått och trampat vatten ett bra tag nu. Att växla mellan två olika karaktärer låter åtminstone i mina öron som en välkommen nyhet och kan säkerligen få 2D-Castlevania att kännas fräscht igen.


Skärmdumpar 

*Uppdatering* Scans

Datakrångel

Jaha, då verkar datajäveln gått åt helvete helt plötsligt. Eftersom den inte ens är speciellt sugen på att starta upp Windows längre så kanske ni förstår att jag inte heller kommer att slänga upp så mycket nytt här på bloggen heller (detta inlägg skrivs i smyg från jobbet). Jag får se när det blir åtgärdat. Förhoppningsvis skrapar jag fram en mille på trisslotten som ligger i plånboken så jag har råd att lämna in skiten till någon datanisse eller nåt i den stilen…

Bye bye N-spot

"Det känns lite vemodigt att göra detta men jag känner att det är ett nödvändigt ont. Jag har bestämt mig för att säga upp min skribentpost på N-spot. Visserligen har jag inte gjort speciellt mycket väsen av mig. Två ynka recensioner och ett fåtal forumsinlägg är allt jag åstadkommit under min tid här på N-spot. Men just nu räcker inte tiden till och med ett jobb som tar upp det mesta av min tid och att jag samtidigt försöker ta körkort för femtioelfte gången i ordningen gör det svårt att fortsätta. Men min tid på N-spot tar inte slut för det. Jag kommer fortsätta att besöka sidan och antagligen posta ett inlägg i forumet då och då. Det finns många skojiga snubbar som hänger här och visst vill man kika in med jämna mellanrum. Jag frilansar numera (med betoning på frilansar) åt Retry och har väl inte hunnit slänga ur mig speciellt mycket nyttigt på den sidan heller. Dem som vill kan alltid besöka min blogg om man mot förmodan vill läsa lite klotter signerat mig i fortsättningen. Så tack för mig. Hoppas mina texter har varit till belåtenhet för de flesta. Med vänlig hälsning/Andreas"

Så löd mitt tårdrypande inlägg på N-spot´s forum tidigare idag. Några verkade faktiskt tycka det var synd att jag drog vilket kändes positivt för min egen del då jag i alla fall kanske har åstodkommit något vettigt under min tid som skribent. Mina recensioner som skrevs på N-spot var väl aldrig några fullpoängare men sidan kändes som en perfekt inkörsport för min framtida hobbykarriär som recensent. Om det nu blir någon hobbyverksamhet ens eftersom jag verkligen har tappat stinget när det gäller den biten under den senaste tiden. Bloggen duger alldeles utmärkt som klotterplank är känslan jag fått de senaste dagarna och det kommer med all sannolikhet bli här mina recensioner hamnar i framtiden. Nåväl, hej då N-spot och tack för den fina tiden! =)

Rykten – Gitaroo Man Live

Från 1Up.com:

Gitaroo-Man Live will appear on the PSP, a suitable place for the quirky sequel, as the console market is overcrowded as is. The game will reportedly be released on May 25th and feature brand-new music, a two player versus and cooperative duet mode via Ad-Hoc and other game modes not yet announced.

Obviously, there's no word on a US release; the game hasn't even been formally announced in Japan yet. US release or not, though, this is one UMD that's ending up in my collection as soon as humanly possible.

*Hoppas, hoppas!*

gitaroo man2.jpg

Överskattade kolosser

Shadow of the Colossus har blivit överröst med positiva omdömmen och klättrat högt på betygstegen i de flesta tidsskrifter samt spelbaserade hemsidor där det medverkat. En del speltidningar och sajter har gått så långt som att gestalta recensionerna till (nästintill) rena kärleksförklaringar. I vilket fall har en enad spelpress varit överens om att det är ett jävligt bra spel. Jag håller inte med.

Jag har gett Shadow of the Colossus två chanser nu. Vid första försöket gav jag upp redan efter att den andra kolossen var besegrad. Jag tyckte det inte var speciellt roligt helt enkelt. Men efter att ha läst ett par recensioner igen om spelets förträfflighet så kunde jag inte hålla mig. Om alla tycker det är så himla bra så borde det väl vara så? Så för någon vecka sedan startade jag upp en ny sparfil för att ge det en andra chans. Efter fyra besegrade bossar så upprepades fenomenet. Samma känsla som sist gjorde sig påmind. Jag hade inte kul med spelet hur jag än försökte.

Jag har alltid sett bossbataljer som själva moroten i ett spel. Efter att ha ägnat timmar åt svettig pussellösning och actionbetonade uppdrag så är det för att slutligen få möta den elakaste av dem alla, bossen. Det är så det ska vara och har varit i alla tider. Bossen är min belöning för hårt slit på spelets transportsträcka dvs banan. Kalla mig gammalmodig men jag älskar det upplägget.

Shadow of the Colossus gör allt tvärtom. Transportsträckan mellan bossarna är just bara en transportsträcka och bossarna blir ingen belöning till spelaren för ett väl utfört jobb utan i stället blir man hela tiden matad med gigantiska kolosser som ska besegras på löpande band. Detta upplägg ger mig en sån fruktansvärt påtaglig mättnadskänsla trots att spelet egentligen är ovanligt välgjort och att miljöerna samt musiken fullkomligt skriker av episk känsla. Något som jag verkligen gillar och uppskattar i andra fall. Men det hindrar inte det enformiga och tråkiga upplägget som för mig att stänga av spelet efter det andra försöket med risk för att aldrig sättas i gång igen.

Vila i frid – Shadow of the Colossus.