Efter att inte ha rört spelet på över en vecka, framförallt på grund av alltför många nederlag mot slutbossen så var det paybacktime! Äntligen fick den jäveln bita i gräset. Min tidigare åsikt om spelet står fast. En stabil och kul plattformare. Varken mer eller mindre. Rekommenderas för alla som gillar klassiska 2D-spel.
Farbror Atlas vs Gwellmyn: 21-20.
Så, kvitterat. Det har gått lite grus i maskineriet när det gäller min och Tobias lilla uppgörelse. Jag har verkligen inte haft mycket tid till att varva spel på löpande band. Men i vilket fall. Nu har jag äntligen klarat Mass Effect. Ett spel jag inte förstår att jag övergav och lät förbli oavklarat tills nu. Det är ju fantastiskt.
En längre analys följer i nästa avsnitt av Radio Speltorsk som spelades in igår kväll.
Ställning Farbror Atlas vs Gwellmyn: 20-20.
Ni får ursäkta mig men tiden räcker inte riktigt till för att kunna förse er med exklusivt material varje dag här i bloggen. I dag kan man till exempel läsa en liten krönika signerad mig på Pricerunner istället. Det är väl inte så tokigt det heller?
Att genren plattformsspel gått från att ha varit vida överrepresenterad till det omvända på några år är ett känt faktum för alla som spelar tv-spel. Själv minns jag hur nya karaktärer skulle agera maskot åt konsolerna de lanserades till. En del kom att bli förgrundsfigurer till framgångsrika spelserier medan andra snabbt försvann. Nästan alla hade en sak gemensamt. De var plattformskaraktärer.
Det är min podcastkompanjon Sebastian Magnusson som dokumenterat sin långa meritlista som spelrecensent i denna pocket. Jag citerar Sebastians presentation av boken:
SpelGalen innehåller över hundra tv-spelspelrecensioner och är tänkt som lika delar tidsdokument, ren nöjesläsning och bred köpguide.
Sebastian Magnusson har skrivit om tv-spel i många år för websidan Hype.se, och även publicerats i tidskrifter som Nöjesmagasinet, Studentguiden och iCity.
Surfade in på Ign.com idag. Jag har förmodligen inte besökt sidan på väldigt länge då jag totalt missat att den fått en liten makeover. Lika rörig som tidigare dessvärre. I vilket fall så stötte jag på en intressant artikel där de listar de 25 bästa spelen till Xbox 360. Så här ser den ut:
25. Ninja Gaiden 2
24. Crackdown
23. Dirt
22. Battlefield: Bad Company
21. Virtua Fighter 5
20. Eternal Sonata
19. Forza Motorsport 2
18. NHL 09
17. Guitar Hero II
16. Fight Night Round 3
15. Skate
14. Viva Pinata: TiP
13. Rainbow Six Vegas 2
12. Grid
11. Civilization Revolution
10. Dead Rising
9. Rock Band 2
8. Elder Scrolls IV: Oblivion
7. The Orange Box
6. Bioshock
5. GTA IV
4. Halo 3
3. Call of Duty 4
2. Gears of War
1. Mass Effect
Jag är tveksam om jag ens har spelat sådär överdrivet mycket mer än runt 25 spel sammanlagt till konsolen men om jag får involvera lite XBLA-spel så skulle min egna topp 15 se ut på följande vis:
15. Lost Planet
14. Rockstars Table Tennis
13. Sensible World of Soccer
12. Pro Evolution Soccer 6
11. Halo 3
10. Top Spin 3
9. Mega Man 9
8. Assassins Creed
7. NHL 09
6. Mass Effect
5. Bionic Commando Rearmed
4. Braid
3. Gears of War
2. Castlevania: Symphony of the Night
1. The Orange Box
Hur ser era listor ut?
Med anledning av nyheten angående Cave Story (ursprungligen Dokutsu Monogatari) och utannonseringen till WiiWare blev jag tvungen att återbekanta mig med spelet. I mitt tycke kanske det mest välgjorda indiespelet någonsin. Ett påstående som verkar stämma lika bra idag som då.
För efter två timmar så är jag lika hooked som jag var när jag skjutandes och skuttande tog mig igenom merparten av Cave Story för ett antal år sedan. Tanken från början var bara att testa det en stund för att se hur det stått sig och hur hypad jag egentligen bör vara inför Wii-släppet. Men jag blev som sagt sittandes i två timmar. Hade det inte varit för att klockan började närma sig midnatt och att jag har en unge och ett jobb att ta hand om hade det förmodligen blivit ett par timmar till.
Jag tänker inte gå in på några detaljer och varför jag egentligen tycker det är ett så bra spel. Jag har tänkt att snacka mig varm om spelet i nästa Radio Speltorsk istället.
Men gillar man utforskarvänliga och powerupbaserade actionäventyr alá Metroid och Castlevania så bör man testa Cave Story. Om man som jag gillar det så tankar man dessutom hem det till WiiWare när det dyker upp senare i år. För vad kan väl passa bättre än att styra det med en Wiimote, NES-style? Jag lär köpa i alla fall. Hoppas att du gör detsamma.
Spelet finns att ladda hem här (det finns en patch för engelsk text också).
Även om bloggen inte direkt gått fram som en ångvält den sista tiden så har åtminstone Radio Speltorsk övertygat när det gäller vår lyssnarstatistik. Vi har haft en positiv trend under de senaste två månaderna och lyssnarantalet har hela tiden ökat. Det är inte bara våra egna siffror som förbättrats utan nu ser det riktigt trevligt ut om man kikar på iTunes under kategorin mest populära spelpodcast. Spana in (klicka på bilden för en större variant):
Vi tycker det är skitkul och hoppas på en fortsatt positiv utveckling både när det gäller lyssnare och programinnehåll. Det kommer ske förändringar när det gäller Radio Speltorsk och Nertankat, vi vet inte exakt när, men det hela kommer att avslöjas inom kort.
Nu recension uppe på Pricerunner!
Wii bevisade med den nedladdningsbara titeln LostWinds att ett tvådimensionellt plattformsäventyr fortfarande kan kännas modernt och underhållande 2008. Själv har jag aldrig hoppat av glädje under mina spelsessioner med de tidigare Wario Land-spelen men de har alltid varit kompetenta och gedigna spelbyggen. Dessvärre känns Wii-inkarnationen av spelet till skillnad från LostWinds stundtals lite ofokuserad.
Hur min recension fortsätter kan du läsa här.
Toksvårt för att vara mer exakt. 😛
Jag har förvisso inte kommit till det jag kallar ”nötarstadie” men efter en första session och ett test av varje bana så känns det som ett av de absolut svåraste spelen i serien.
Är det bra då? Japp, det är skitkul! 🙂
Det första spelet har aldrig setts som samma klassiker som de allra största speltitlarna till formatet. Kanske det borde det. Kanske inte. Det är upp till var och en. Själv hade jag känslan av att Gunpei Yokoi och Yoshio Sakamoto i och med Metroid åtminstone var nåt stort på spåren. Och det skulle visa sig att jag hade rätt.
Så avslutade jag tidigare i veckan mitt första inlägg i raden av Metroidrelaterade texter. Det är här i och med det tredje spelet – Super Metroid, saker faller på plats. Men först, precis som alltid, handlingen. Denna gång fräckt stulen från Wikipedia. Behöver jag vid det här laget nämna att den innehåller massiva spoilers?
Efter att ha utrotat Metroiderna på planet SR388 i Metroid II: Return of Samus tog Samus Aran den sista Metroidlarven till den galaktiska forskningsstationen vid Ceres så att den kunde studeras. Forskarna upptäckte att dess krafter kunde utnyttjas för goda ändamål. Eftersom allt verkade vara väl var Samus Aran nöjd och åkte iväg för att söka ett nytt uppdrag. Men hon hann inte åka långt innan hon hörde en nödsignal från forskningsstationen och åker tillbaka för att se vad som hänt.
På forskningsstationen hittar hon forskarna döda och Metroidenlarvens container sönderslagen. Efter lite utforskande hittar hon larven i klorna på Ridley. Samus Aran och Ridley går till anfall mot varandra, men Ridley flyger snart iväg med larven. Samtidigt sätter en nedräkning igång, stationen kommer självdetoneras och Samus Aran har 60 sekunder på sig att fly. Efter att ha nått sitt skepp åker Samus till Zebes, där rymdpiraterna har byggt upp sin bas igen. Hennes uppdrag är nu att hitta Metroidlarven och stoppa rymdpiraternas onda planer.
Samus får snart reda på att Moderhjärnan har överlevt sedan senast hon var på Zebes i originalspelet. Samus har nu som mål att än en gång förgöra Moderhjärnan, som håller till i Tourian. Vägen dit är dock fylld med faror, både nya och gamla, såsom Ridley och Kraid. Samus måste kämpa sig igenom platser som hon redan besökt i originalspelet, men även nya ställen på planeten Zebes. Dessa platser är Crateria (där man börjar spelet), Brinstar (med sin vildvuxna skogsmiljö), Norfair (lavalandskapet), Maridia (som är fyllt med vatten), Wrecked Ship (det nedslagna rymdskeppet) och till sist Tourian (där Moderhjärnan håller till).
När Samus till slut tar sig ner till Moderhjärnan blir striden väldigt likt den som var i originalspelet. När Samus tror sig ha besegrat Moderhjärnan händer dock något oväntat. Moderhjärnan förvandlar omgivningen och sig själv. Ben och armar växer ut och man måste nu möta en ny typ av boss. Mitt under striden skjuter Moderhjärnan iväg en ”dödsstråle” som träffar rakt på Samus. Samus överlever precis och när Moderhjärnan ska skjuta iväg en ”dödsstråle” till kommer Metroidlarven (som nu vuxit till en abnormt stor Metroid) till Samus undsättning. Metroiden ger Samus liv, men under tiden får Moderhjärnan in en dödlig attack på Metroiden och den faller död till marken. Samus är nu lämnad ensam i kampen om frid på planeten Zebes.
Till skillnad från hur jag gnällde på saker som var dåligt med Metroid II så tänkte jag i det här fallet lista saker som gjordes väldigt bra i den tredje delen:
1. Kartan gör entré. Äntligen! Att idén dröjer så länge som till det tredje Metroidspelet är smått förvånande men samtidigt sanslöst efterlängtad.
2. Grafiken och miljöerna. Med kraften från Super Nintendo så är inte bara Zebes numera detaljerat utan framförallt mer levande än tidigare.
3. Musiken. ”Hip” Tanaka överträffar sig själv.
4. Stämningen. Super Metroid blandar småläskiga klaustrofobiska korridorer med episka bossbataljer på ett suveränt sätt.
Bland nyheterna märks ett gäng nya förmågor. Alla med intressanta funktioner. Grapple Beam var en ny skön power up som gav spelaren möjlighet att svinga sig mellan vissa punkter i spelet. En favorit för egen del.
Som sagt. Super Metroid får de två tidigare spelen att framstå som små experiment där fokus ligger på att finna ett bra spelinnehåll. I del tre känns det som allt klaffar och att Gunpei Yokoi och resterande delen av utvecklargardet finslipat allt som var bra med det första spelet och lagt till saker som förstärkt spelets kvalité ytterliggare. Det blev dessutom det sista spelet i serien som Yokoi var involverad i innan han tragiskt omkom i en trafikolycka.
Personligen så håller jag Super Metroid som kanske det bästa i serien. Åtminstone från och till. Det beror lite på hur jag känner för stunden men helt klart står att det är ett fantastiskt stycke spelkassett som innehållsmässigt känns otroligt välgjort och polerat. Den perfekta balansen mellan grafik, ljud och kontroll gör att spelet trots sin ålder står sig överraskande bra än idag.
Så med Super Metroid hade R&D1 och Nintendo behärskat 2D-formatet till fullo. Det fanns inget mer att bevisa. Vad kundes göra bättre? Hur kunde man överträffa någonting som var så nära perfektion? När dessutom spelets skapare ett par år efter spelets släpp skulle visa sig trilla av pinn så fanns det ingen anledning att fortsätta utan man beslutade sig för att i och med den tredje delen sätta punkt. Eller hur blev det med den saken egentligen?
Uppdatering: Metroidveckan kommer att ta en liten paus. Dessutom blev aldrig det hela som jag hade tänkt det från början. Med tanke på hur mitt liv sett ut sista tiden så blev projektet på tok för ambitiöst just nu.
