Med start i morrn och en vecka framöver så kommer det bara handla om svävande mutantmaneter och kvinnliga prisjägare här i bloggen. Jag kommer lungt och metodiskt avhandla alla spel i den fantastiska Metroidsagan och kanske bjuder jag till och med på en och annan överraskning. Saker ni kanske inte visste om serien helt enkelt. Häng med så lär du bli varse. I morrn börjar det.
Författare: Andreas
Fracture demo – intryck
Jag har aldrig direkt brytt mig om LucasArts kommande terrängomvandlare – Fracture. Visst, det har sett småskoj ut och konceptet med att kunna påverka miljöerna har alltid verkat intressant. Men nu efter att ha testat demoversionen som släpptes på Xbox Live Marketplace så anar jag mer potential bakom Fracture än tidigare.
Spelet är för det första riktigt snyggt. Kanske inte lika vasst som det allra grymmaste på plattformen men inte heller långt därifrån. Det ser med andra ord väldigt bra ut. Men det som lockar allra mest är spelets vapenarsenal, som med skapa-kullar-eller-skapa-hål-pickadollen (ja, jag vet, den heter inte så på riktigt) i spetsen, känns riktigt finurligt utformad. Att framkalla ett stort jävla berg under en fiende och i samma veva se samma fiende slungas ett par meter upp i luften är sjukt kul! Eftersom demot snarare fungerade mer som en rätt ordinär tutorial än ett fullblodigt uppdrag så kunde man egentligen bara tänka sig hur skoj själva fullversionen kan bli.
Med tanke på hur mycket bra spel det släpps i höst och vinter är jag ändå tveksam på om jag införskaffar Fracture. Det verkar vara ett väldigt skoj actionlir med ett par ess i rockärmen men det räcker förmodligen inte riktigt för att bräcka de riktigt stora titlarna. Hade det släppts för en månad sen när konkurrensen inte varit stentuff hade det varit ett givet köp men nu väntar jag hellre tills det dyker upp i reabackarna.
Recension: Too Human
Jag skriver väldigt sällan några ordentliga recensioner men nu när det emellanåt dimper ner recensionsex i brevlådan så har jag fått sadla om lite grann. Jag kommer inte heller i framtiden skriva några regelrätta recensioner här i bloggen men på Pricerunner kommer det dyka upp då och då.
Låt oss göra en sak klar till en början. Trots att Silicon Knights länge hävdat att Too Human är ett RPG med actioninfluenser så hävdar jag motsatsen. Too Human är lika mycket RPG som Castlevania är RPG, det vill säga ytterst lite. Spelet är först och främst en simpel actionrökare. Däremot finns det saker som känns igen från rollspelens värld.
Vill man läsa mer av min Too Human recension så gör man bäst i att pallra sig vidare till Pricerunners spelblogg.
Ett NHL 09 på vift
Okej, det här kommer att låta puckat. Bara så ni vet.
Jag köpte NHL 09 för ett par dagar sen och spelet är verkligen skitkul och allt är frid och fröjd. Men så i förrgår dök Too Human upp i brevlådan och jag var givetvis tvungen att testa det. Så har spelat det nu i ungefär sex timmar på två dagar. Hade tänkt att spela lite till innan jag återgår till hockeygruffandet igen men så ringde brorsan igår kväll och ville lira lagspel över Live, så ut med Too Human ur Xboxen och in med… Men vänta nu?! Var fan är NHL 09?! Det ligger inte längre där jag lade det. Äsch, jag får väl kika runt lite i lägenheten.
Efter dryga timmen och med min flickvän till hjälp, fortfarande inte ett spår av skivan. Sure, jag får emellanåt hjärnkollaps och har hittat fjärrkontrollen i frysen, gamla ostar i skafferiet och andra saker på ställen där det ej hör hemma men nu är det fan något annat i görningen. Efter att ha gått skallgång och letat på alla möjliga och omöjliga platser så är fortfarande skivan som bortblåst.
Plötsligt går det upp ett ljus för mig. Kan det vara min son på ett och ett halvt år som lagit beslag på skivan och gömt den någonstans i lägenhet? Så måste det vara. Eftersom Lowe (som han heter) sover under den här tiden så kan jag inte få någon hjälp av att prata med honom så jag fortsätter letandet på nya barnvänligare ställen. Jag väljer att ge upp efter ytterligare en halvtimme.
Så i dag, efter att jag hämtat Lowe på dagis, börjar utfrågningen. Jag försöker att gestikulera och förklara det hela på det mest Lowevänliga sätt jag kommer på men Lowe fattar nada. Jag håller upp skivor, pekar, öppnar tv-bänken där spelet låg, ja, alla möjliga olika sätt testas tills han tröttnar på mitt underliga beteende, tar upp sin gummigris och sätter sig och leker på egen hand. Jag börjar sökandet återigen, utan en endaste ledtråd.
Och där är jag nu.
Var kan en unge på ett och ett halvt år gömma en skiva? Har ni några tips? Jag är inte så sugen på att åka och köpa ett nytt spel efter bara några dagar. Hjälp mig! Snälla?
Uppdatering: Kolla in kommentarerna för den spännande upplösningen…
Återuppståndelsen?
Från Retry.se:
Nintendo låter meddela de kommer att hålla en presskonferens under morgondagen (18 september). Konferensen tar plats i USA och målgruppen ska tydligen vara barnfamiljer och folk som gillar spektakulära evenemang i allmänhet.
Vad Nintendo planerar att visa upp har vi ingen aning om, och det har inte du heller. Visserligen borde man ju kanske betrakta lokalernas namn ”Kirby Middle School”, ”Kirby Historical Mill”, ”Kirby Park” och ”Kirby Gate Shopping Center” som en hint…
Kan det möjligen vara så att det förmodat nerlagda Gamecube-spelet med den rosa bollen har återuppstått? Slänger upp en film från spelet här nedan för er som glömt eller missat. I kväll vet vi i vilket fall.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=yn2UyclnIOY]
Örongodis från nästa Castlevania
Om du som jag älskar musiken från Castlevania-spelen, hör upp! Konami har nämligen släppt en försmak på vad vi kommer få avnjuta i det kommande DS-spelet Order of Ecclesia. De vita understrykna japanska krumelurerna i den här länken döljer 5 * 45 sekunders smakprov från spelets soundtrack. Så hela 225 ljuvliga sekunder att insupa omedelbums med andra ord. Do it!
Pricerunner hjärta Farbror Atlas
Se där. Det här borde väl betyda att man är någon form av spelskribent på riktigt. Ett Too Human i brevlådan. Tungt.
Vad dillar jag om? Jo, jag skriver numera för Pricerunner. Vilket betyder att det fortsättningsvis dimper ner ett spel i brevlådan då och då. Något jag kan vänja mig vid. 🙂
NHL 09 – intryck
Igår på Skype…
[2008-09-12 18:14:17] Andreas Ljungström skriver: spelläget be a pro är iaf det bästa som hänt serien sedan direktskotten i 94
[2008-09-12 18:14:34] Sebastian Magnusson skriver: Och det är?
[2008-09-12 18:14:37] Sebastian Magnusson skriver: onlinekampanj?
[2008-09-12 18:14:44] Sebastian Magnusson skriver: 1 spelare per man på isen?
[2008-09-12 18:14:59] Andreas Ljungström skriver: ja, det är en del av det
[2008-09-12 18:15:17] Andreas Ljungström skriver: man styr bara en spelare som man kan modifiera på sanslöst många vis
[2008-09-12 18:15:30] Andreas Ljungström skriver: tänk dig ett hockeyspel på rpg vis
[2008-09-12 18:15:36] Sebastian Magnusson skriver: ok
[2008-09-12 18:16:25] Andreas Ljungström skriver: allt påverkar hur din spelare beter sig. klubban har egna egenskaper, tom skridskorna och man levlar upp sina förmågor medan man spelar
[2008-09-12 18:16:59] Andreas Ljungström skriver: dessutom har man mål man måste uppnå en säsong annars blir man kickad av klubben
[2008-09-12 18:17:21] Sebastian Magnusson skriver: Det funkar bra alltså?
[2008-09-12 18:17:25] Andreas Ljungström skriver: hela spelläget är så sanslöst innehållsrikt att jag baxnade ärligt talat
[2008-09-12 18:17:39] Andreas Ljungström skriver: det funkar väldigt bra
[2008-09-12 18:18:40] Andreas Ljungström skriver: jag blev lite paff när jag helt plötsligt fick slut på kraft och var tvungen att åka och byta. sen får man sitta och titta på matchen i förstapersons perspektiv i båset och vänta på att spelaren tar igen sig
[2008-09-12 18:19:13] Sebastian Magnusson skriver: haha
[2008-09-12 18:19:20] Andreas Ljungström skriver: men det är inte bara att hoppa in, man måste välja rätt läge att ropa till sig spelare för byte så inte det andra laget kontrar tex
[2008-09-12 18:19:31] Andreas Ljungström skriver: det är sjukt komplext
[2008-09-12 18:19:53] Andreas Ljungström skriver: dessutom får man efter varje byte skäll från coachen om man tabbar sig
[2008-09-12 18:20:10] Andreas Ljungström skriver: och bra feedback om man gör bra saker
[2008-09-12 18:20:47] Andreas Ljungström skriver: jag är eld och lågor som du märker 😛
[2008-09-12 18:21:20] Andreas Ljungström skriver: kan bara drömma om hur jävla coolt det blir när man är ett riktigt lag över live i det här spelläget
[2008-09-12 18:30:39] Andreas Ljungström skriver: ska söva sonen nu. hörs sen (om jag inte tokspelar nhl tills i morrn typ) 😉
Spelbutiken.se suger
”Varför är inte min beställning skickad än? Release är i morgon och enligt min orderinfo så är den fortfarande ej skickad. Vad är meningen med att förhandsboka om man inte får varan på släppdagen? Jag hoppas ändå att den dyker upp i morgon och att ni bara missat att uppdatera infon.
Tack på förhand/Andreas”
”Bäste Kund,
Tack för att du kontaktar oss.
Releasedatumen enligt vår leverantör ska vara i morgon, dock har vi till min kännedom inte fått in spelen på lager ännu. Vi ber om ursäkt för denna möjliga förseningen.
Var vänlig kontakta oss om du har ytterligare frågor.
Med vänliga hälsningar,
Daniel”
AAAAAAAARRRRRRGGHH!!! Jag vill ha mitt NHL 09 nu! 🙁
Retrohörnan #3 – Goblins (Quest) 3
Dags för en liten nostalgitripp igen. Den här gången tänkte jag drömma mig tillbaka till första gången jag bekantade mig ordentligt med begreppet ”mind fuck”. Inte för att jag kände till att det ens fanns något som kallades så, men det var i alla fall vad jag blev av det här spelet. Ordentligt jävla mind fuckad.
Året var 1994 (spelet släpptes egentligen 1993) och formatet DOS. Denna fantastiska plattform där jobbiga kommandon stod på menyn. Jag hatade det. Men vad gör man inte för att få spela lite coola spel. Spelet jag bryskt roffat åt mig på en loppmarknad hette Goblins 3 och det var omslaget som gjorde mig nyfiken. En stor härlig ask som sig bör från den tiden där jag vill minnas att jag allra mest föll för en läckert handritad varulv på framsidan. Jag hade aldrig tidigare hört talas om serien men efter att kikat på bilderna på baksidan av papplådan var jag övertygad och slängde fram plånboken framför försäljaren vid ståndet och satte sprätt på merparten av min veckopeng.
Efter att alla störiga DOS-kommandon slutligen var utförda och spelet sattes igång möttes jag tidigt i spelet av en överraskande snygg mellansekvens som på den tiden fick en att utbrista, ”Wow, det ser ju ut som tecknad film ju!”. Eller nåt sånt. Grafiken var dessutom riktigt snygg när man spelade och huvudkaraktären Blount imponerade med sitt breda register av lustiga animationer bestående av bland annat gäspningar och huvudkliande.
Goblins 3 är inget traditionellt peka och klicka-spel även om det använder sig av samma gränsnitt. Man rör sig nämligen inte i en större värld utan håller till på en relativt liten yta och kan oftast bara scrolla lite åt varje håll av banan. Det här ger spelet en annan aproach än man kanske är van vid när det gäller genren och ger en som spelare ett ytterst begränsat utbud av både föremål och spelbar yta att röra mig med. Oftast befinner sig lösningen mitt framför näsan på en men i och med att man många gånger får tänka ett steg längre är det inte alltför sällan långt ifrån uppenbart. Att man till slut löste problemen berodde på att man genom en längre periods pussellösande slutligen skapade en kedjereaktion som betydde avklarad bana och avancemang i spelet. Goblins 3 är stundtals lömskt och sadistiskt svårt.
Sicka minnen! Fortfarande rätt fint att titta på dock. Olikt de flesta andra peka och klicka-äventyr bestod Goblins av en världskarta där varje ny bana placerades ut så fort den föregående var avklarad. Tänk Super Mario World eller nåt i samma stil. Handlingen är väl inte så mycket att hurra över. Samma gamla trötta historia om en förälskelse i en prinsessa och jakten på densamme. Men den är rätt så oväsentlig. Pusselmomenten är den huvudsakliga drivkraften och den räcker gott som belöning. Man känner sig sådär skönt smart efter att ha löst ett på förhand till synes omöjligt pussel medan man känner sig jobbigt korkad när man inte ser lösningen. Som sig bör med andra ord.
Jag har nyligen spelat spelet och kan fortfarande rekommendera det för den pusselfanatiske peka och klicka-spelaren. Det är faktiskt överraskande lite som känns föråldrat. Grafiken funkar och pussellösningen är fortfarande smart även om den ibland framstår som lite väl långsökt. Det ska dessutom numera finnas en mer användarvänlig cd-baserad version som dessutom innehåller ett par nya mellansekvenser och dialoger. Och om man hellre vill rota fram sin gamla Amiga så släpptes det även till den maskinen när det begav sig.
Scen från en av mellansekvenserna. Lite nördkuriosa från Goblins-serien för den intresserade:
- Till skillnad från del tre i serien så styr man fler än en karaktär i de två övriga titlarna, något som också framgår i hur många ”i” som förekommer i spelens namn. Ettan heter Gobliiins (1991) medan uppföljaren heter Gobliins 2: The Prince Buffoon (1992).
- Gobliiins 4 (förmodligen med tre styrbara karaktärer då?) är sisådär 16 år efter det senaste spelet i serien på väg till PC. Spelet sägs släppas i februari 2009. Tyvärr så är den sköna 2D-grafiken bortbytt till förmån för en rätt sunkig 3D-variant.
- Goblins Quest 3 hette från början bara Goblins 3 men bytte namn för att bättre passa in i Sierras spelbibliotek bland övriga titlar med Quest i namnet.
- The Bizarre Adventures of Woodruff and the Schnibble hette spelet som släpptes av utvecklaren Cooktel Vision efter Goblins-trilogin och sades vara en andlig uppföljare till serien då det påminner väldigt mycket om de spelen.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=rzUf9rAQhvo]
Intro och första banan från CD-versionen av Goblins Quest 3.[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=eduD4XZ5xq4&feature=related]
Trailer från kommande Gobliiins 4. Ser dessvärre rätt sopigt ut.