Kleptomania av Kristina Hård var en av förra årets mest säregna läsupplevelser för mig. Ett fascinerande ihopkok bestående av folktro och luftskepp, men framförallt med ett sällsynt driv i berättelsen. Jag har sett fram emot uppföljaren sedan den omstörtande cliffhangern avslutade den första boken. Men dagen då jag skulle påbörja min läsning av Snösommar gjorde jag en fasansfull upptäckt.
Som sedvanlig kutym skärskådar jag alltid de anlända böckernas omslag och till min stora glädje fann jag en blurb signerad undertecknad på Snösommars baksida. Men glädjen skulle bli kortvarig. Till min stora fasa upptäckte jag ett snedsteg av den värsta sorten. Blurben bar signaturen ”Tentakelmonstret”. Vadan detta! Min första tanke var att jag hade fått en ond tvillingblogg på halsen! Men nej, så verkade det inte vara. Citatet stämde överens med min egna recension av Kleptomania. Ett korrekturfel av gigantiska proportioner.
Då slog det mig. Jag skulle köpa domänen tentakelmonstret.se och skadan skulle vara reparerad. Men eftersom mitt bankkonto för stunden gapade mer tomt än ett intergalaktiskt maskhål så slopades snabbt min briljanta idé. Nästa steg blev istället att kräva att förlaget återkallade samtliga exemplar av denna styggelse, men mitt krav fick inget gehör. Min värld rämnade och blev svart. Hur skulle jag kunna läsa en bok vars omslag sårade mig så djupt? Som släpade min eminenta blogg i smutsen på detta vis.
Jag fulgrät i duschen i flera timmar den kvällen. Skrubbade bort det hemska som hänt tills huden lyste rött. Nästa dag svalde jag min sårade stolthet, tryckte ner den med en nedtvingad klump i halsen, öppnade boken, och började läsa.
Spännande fortsättning följer! Text om Snösommar kommer inom kort på en TENTAKELMONSTER-blogg nära dig (inte Tentakelmonstret-blogg alltså)!
Sommarläsningen i år blev en stor besvikelse. Det är vanligtvis den period när läslusten är på topp men i år fanns det inget sug att plöja böcker. Tur då att hösten börjat bra. Läshögen känns inte som ett trist måste längre och jag avverkar bok efter bok i ett (för mig) vansinnigt tempo just nu. Knepet fick bli att lägga undan några böcker som gått trögt och satsa på de allra mest eftertraktade istället. Kanske återkommer jag till några bokhyllevärmare i framtiden när recensionshögen har sinat igen, kanske inte.
Mitt mål är att läsa allt som skickas hem till mig men jag inser att det inte känns som ett klockrent upplägg när det går ut över bloggandet och mitt eget välbefinnande. Jag måste bli mer selektiv i mina åtaganden framöver. Känns det inte helt hundra kommer jag inte tacka ja till boken. Något jag borde lärt mig för länge sedan givetvis. Jag är uppenbarligen trögare än andra bokbloggare. Allt som inte är slabbig skräck, skitig postapokalyps, omtumlande apokalyps, smutsig sci-fi, eller mörk fantasy, kommer numera väljas med stor omsorg.
Några exempel på vad som verkligen pockar på uppmärksamheten för tillfället är De mörkermärkta av Johannes Pinter och Mattias Leivinger, För gudinnan av Anders Fager, Första Hösten av Emmelie Pettersén Uggla, De förjagade av Mikael Strömberg och X: Den sista platsen av John Ajvide Lindqvist. Med dessa är min läshöst i princip spikad och jag borde ha att göra åtminstone en dryg månad till framöver. Jag tänker inte planera längre. Min ”att läsa-lista” har fått sig en rejäl omgång och av de tidigare 50 böckerna finns bara 15 kvar. Läsordningen är omkastad också. Bort med alla krav och måsten. All pliktskyldighet.
Det här blev en deppig text, och det var inte meningen, det är inte ett skit synd om mig såklart. Men jag är lättad över att ha tagit ett beslut som känns bra och gör mig exalterad över kommande läsning istället för att känna ångest. Det handlar inte om speciellt många böcker som blivit lågprioriterade och jag har aldrig gett några garantier för att varje bok ska få en recension. Ändå känns det som jag gör något fult här.
Jag vet inte vilket ansvar jag har som bokbloggare. Borde jag skämmas mer? Borde jag be om ursäkt till förläggare och författare jag har dissat? Jag har i vilket fall lärt mig läxan nu. Att tänka efter innan jag agerar och inger förhoppningar. Mindre hjärta och mer hjärna, hur lockande än läsningen må vara i fortsättningen.
Jag har hört rykten om en ny spännande satsning från Fafner Förlag. Berätta mera!
Nu under hösten kommer Fafner att släppa totalt 10 fantastiknoveller. Inte i en antologi som kanske är brukligt, utan som ljudböcker. Planen är att släppa två noveller i veckan, i fem veckor, på tjänster som Storytel, Nextory och BookBeat, men även gratis via biblioteken och genom alla vanliga internetbokhandlare.
Det är mig veterligen första gången du jobbar med inskickade manus. Varför just nu?
Jag har under en längre tid (läs flera år) funderat på att ta in externa manus till förlaget. Men av olika orsaker, främst tidsbrist, så har det aldrig blivit av. Men det händer hela tiden så mycket spännande inom fantastiksverige, och jag har ju upparbetade kanaler ut i distribution, och ett kontaktnät med illustratörer, tryckerier osv. Jag kände att det var dags nu att använda detta, inte bara för att få ut mina egna verk, utan för att få publicera historier jag verkligen tycker om, oavsett författare.
Det svenska fantastikundret kommer inte att ske av sig självt. Vi har gott om nya, duktiga fantastikförfattare som skriver riktigt bra historier, men det är svårt att nå ut till den stora massan av läsare. Om man vill bryta igenom den vallen idag så innebär det med nödvändighet ljudböcker. Inget annat har samma genomslagskraft idag. I och med att de släpps som ljudböcker kommer novellerna att exponeras för flera hundra tusen potentiella lyssnare som, om de blir nyfikna, kan testa på berättelsen med bara ett tryck på telefonen.
Vad kan vi se fram emot de kommande veckorna?
Vi börjar redan idag med Svarta band av Jonas Larsson, om en man och hans skrämmande intelligenta kaffekokare. På fredag kommer Lars Carlbergs Rättvis sönderdelning av Besten Skorm, en berättelse som helt ärligt inte liknar något annat. Och jag har läst fantastik hela mitt liv. Sedan har vi flera inom fantastiksverige välkända författare, som Love Kölle och Anna Jakobsson Lund, men även spännande debutanter som Andrea Lindgren och Tobias Alfredsson. Det kommer bli historier om kollapsande universum, blödande böcker, sjungande magiker och robotdinosaurier. Precis som det ska vara med andra ord.
Noveller i all ära men kommer det här innebära att romaner också kommer bli publicerade via Fafner Förlag i framtiden?
Absolut. Har haft förmånen att få skriva kontrakt på sf-romanen Luna Olympia av Ulrika Fjällborg. Det är en tvättäkta rymdopera, med politiska intriger, pirater, rymdskepp och cyborgs. Arbetet pågår och det ser väldigt lovande ut. Planerar att ge ut fler sf-romaner i framtiden.
Hur går man då tillväga för att skicka in den där storslagna romanen med enorma tentakelmonster i rymden till dig?
Det är numera sällan jag tar mig an gamla klassiker men när den bedårande lilla boken Tidsmaskinen dök upp i brevlådan kunde jag verkligen inte motstå. Min enda kontakt med verket sedan tidigare är filmatiseringen från 2002 med Guy Pearce som uppenbarligen är väldigt löst baserad på denna roman. Grundpremissen är densamma men flera betydande förändringar har gjorts för att passa den sedvanliga Hollywood-mallen.
Infallsvinkeln med det uppdelade framtidssamhället och de söta men korkade eloanerna som bor ovan jord och de skräckinjagande morlockerna som vistas under marken är en fascinerande sådan. Tidsresenärens resonerande och reflekterande kring varför de två olika samhällsklasserna har uppstått är intressanta och kan till viss del appliceras på hur vi själva lever än idag. De ena lever tillsynes i en utopi medan de andra lever i en dystopi.
Det här är en nyöversättning av Oskar Källner och Fafner Förlag och tur är nog det. Texten verkar ha fått sig en rejäl omgång och även om jag inte har läst originalet får jag en känsla av att språket har moderniserats och vässats till för att passa läsare av dagens snitt. Jag förväntade mig en torftig och högtravande läsupplevelse men faktum är att jag verkligen uppskattade berättelsen. Mer än jag på förhand hade trott. Den är förvisso överdrivet detaljerad och trampar en del vatten men de äventyrlig inslagen och de filosofiska funderingarna väger upp. Jag har full förståelse för att boken nått klassikerstatus och den känns fortfarande relevant och läsvärd år 2017.
Titel: Tidsmaskinen Författare: H. G. Wells Genre: Science fiction, klassiker Utgiven av:Fafner Förlag Utgivningsår: 2017 (nyöversättning) Inköpsställen:Bokus och Adlibris
Det är alltid knepigt att skriva om uppföljare. Personligen är jag löjligt spoilerkänslig och tänker lämna den här texten relativt spoilerfri. Men har du inte läst föregångaren och är intresserad av att göra det, bör du återkomma när du är klar med Vattnet drar. Det är värt mödan, jag lovar.
När andra boken tar sin början har det gått en tid sedan Gunhild, Krister och Beata tillfälligt stoppade de uråldriga krafter som väcktes ur sin sömn i skogen. Men trots deras uppoffringar är det långt ifrån över. Viktor har fortfarande den mystiska stenen i sin ägo och det ska snart visa sig att kampen mellan väktarna och vandrarna bara har börjat.
I uppföljaren tycker jag att många av pusselbitarna faller på plats. All uppbyggnad och etablering av världen är numera avklarad, det finns en starkare framåtrörelse i berättelsen och huvudpersonerna har fått mer kött på benen. I Jorden vaknar är det full rulle redan från start. Schackpjäserna har placerats ut och kampen mellan gott och ont kan härmed börja. Det finns ingenting att gnälla på längre.
Jag är helt med på tåget efter bok nummer två och kan knappt vänta på den tredje och sista boken. Nu när Madeleine Bäck äntligen släppt lös de urgamla krafterna på riktigt i Hofors har berättelsen verkligen lyft och tagit fart på allvar. Jag känner numera starkt för karaktärerna och jag älskar scenerna med de slemmiga rötterna i badkaret och hur naturen går till attack mot mänskligheten när väktare och vandrare drabbar samman.
Swedish Zombie fortsätter envist att förse oss med sina 13 svarta sagor-serier och värre saker har skett i världen. Den här gången med ett innehåll som verkligen kittlar nostalginerven för oss 70- och 80-talister, men också för alla som går igång på klassisk skräckfilm. Tänk Motorsågsmassakern, The Shining och blodig slasherfilm så får du en uppfattning om vad du kan vänta dig av den här antologin. Det här är en hyllning till VHS-kulturen från förr fullmatad med klyschor och referenser, något som det superstiliga bokomslaget dessutom vittnar kraftigt om.
För den här gången har författarna grisat till det ordentligt. Det finns nämligen ingen hejd på lemlästandet och blodet färgar var och varannan sida röd. Det känns som varje morbid fantasi har fått utrymme mellan dessa pärmar och tyglarna verkar ha släppts helt fria.
Jag våndades när yxan massakrerade sina offer i Hotellet av Cia Sigesgård, knep ihop benen när de okonventionella kastreringarna påbörjades under Avväpnandet av Sofia Albertsson, och ryggade tillbaka när naglar slets bort i Hallonfingrar av Lova Lovén. De groteska händelserna avlöser varandra, precis som förlaget utlovat.
Turligt nog så håller dessutom novellerna samma höga klass som man vant sig vid. Författarna är rutinerade rävar som gästspelat i många samlingar innan denna och det märks. Även om huvudsyftet är att chockera och skrämma läsaren, precis som de debatterade VHS-skräckisarna gjorde på sin tid, är det ändå välskrivet och fyllt av berättarglädje.
Som gammal skräckvurmare är det här rena rama julafton och en härlig flashback till svunna tider. Den får mig att se tillbaka på mig själv som ung pojkspoling när de stora censur-lapparna på filmerna i videohyllan var det bästa beviset för rekorderlig kvalitétsfilm.
Titel: 13 svarta sagor om ond bråd död Författare: Helena Dahlgren, Jens Daniel Burman, Cia Sigesgård, Sofia Albertsson, Peter Erik Du Rietz, Katarina Emgård, Love Kölle, Lova Lovén, Hans Olsson, Camilla Linde, Johan Ring, Ida Tellestedt, Johannes Pinter Genre: Antologi, Skräck Utgiven av:Swedish Zombie Utgivningsår: 2017 Inköpsställen:Bokus och Adlibris
Jag blev kär i Pål Eggerts lortiga baksidor av Göteborg redan i föregångaren Borde vara död. Uppföljaren Dödfödd är mer av det mesta. Fler magiska väsen från den svenska folktron, nya mystiska sällskap och ett par fascinerande sexscener som grädde på moset. Allt stöpt i samma becksvarta fond som senast. För det här är verkligen ingen munter historia.
Utgångspunkten för berättelsen är återigen boendet Lundbygården, hemmet för samhällets mest missanpassade. Sebastian knegar på som socialarbetare på boendet och gravrået Isa försöker hantera sin hunger efter själar. I händelsernas centrum återfinns också Viktor som precis släppts fri från fängelset, med siktet inställt på att bli värvad av ett kriminellt magiutövande mc-gäng med oortodoxa invigningsritualer.
I Eggerts universum är det inte alltid helt lätt att hålla isär hjältar och skurkar. Det finns inget svart och vitt, gott och ont. Och det är verkligen det jag gillar. Dödfödd är en oförutsägbar historia, uppbyggd på ett sätt som gör den annorlunda och intressant. Inget är tillrättalagt för att läsaren ska få en belönande utdelning. Det finns ingen enkel summering där monstren besegras och de goda vinner. Här är alla förlorare på ett eller annat sätt.
Pål Eggert fortsätter att övertyga när han gräver sig djupare in i sin mörka urban fantasy-värld. Språket är medryckande och händelserna är skickligt visuellt beskrivna. Jag kan med enkelhet leva mig in i berättelsen, känna karaktärernas lidande, underkastelse och desperation. Det är ingen behaglig känsla, och det är såklart det som är meningen.
Notera datumen i konversationen ovan. Det tog mig alltså över ett och ett halvt år, men nu är jag redo att uppfylla löftet om en omvänd intervju.
David Lundgren är bokbloggaren som främst inriktat sig på att skriva om young adult, ofta förkortat YA. Davids inlägg är alltid en fröjd att läsa, snärtiga och med smarta infallsvinklar. Oarya.se är utan tvekan en av mina favoritbloggar om böcker, det borde vara en av dina också.
Namnet på din blogg är smått briljant (Old adult reads young adult). När kläcktes idén till en nischad YA-bokblogg?
För väldigt länge sen om jag ska vara ärlig. Grejen är att min tjej är bibliotekarie och släpade hem en massa böcker som hon borde läsa i sitt jobb, men hon har av nån mystisk anledning ingen större dragning till böcker där barn skjuter varandra eller där det finns laserkanoner och/eller svärd, så jag läste en del av dem och berättade för henne vad jag tyckte och på den vägen är det.
När och varför fastnade du för subgenren YA? Får gamla skäggubbar ens läsa sådant?
Jag vill absolut svara ja på den frågan – klart de får. Och alla andra också. Några av de absolut bästa böcker jag har läst, och jag har ändå plöjt en jäkla massa böcker genom åren, har varit YA-böcker. Det är dessutom en sån enorm spännvidd när det gäller vad som ryms inom paraplybegreppet YA, allt från ”Hunger Games”-dystopier till böcker om hur det är att växa upp med en pappa som har PTSD efter att ha varit soldat i Afghanistan. Vissa kanske tänker att YA bara är just ”Hunger Games”-ripoffs med tramsiga kärlekstrianglar, och det finns mycket riktigt alldeles för många sådana, men det finns alltså så mycket annat också som ryms inom begreppet.
Som svar på ”Varför?” tänker jag att YA ofta handlar om de stora sakerna. Livet. Döden. Första kärleken. Ras. Sexualitet. Det är saker som är relaterbara för alla, inte bara tonåringar. Jag läser helst nåt som faktiskt får mig att känna nåt eller tänka till, och väldigt ofta hittar jag det inom YA.
Det handlar alltså en hel del om att många av de bästa författarna har en grym förmåga att både kombinera språklig skicklighet med att faktiskt få läsaren att känna nåt i både hjärta och hjärna. Det finns flera svenska författare som jag gärna nämner här som exempelvis Christina Lindström och hennes bok ”Jack”, och Anna Ahlund som just nu är aktuell med ”Saker ingen ser”.
Vissa kan å andra sidan bara vara fruktansvärt underhållande – du kan till exempel läsa Rick Riordan och bara åka med och bli underhållen hela vägen. Ingen större mental ansträngning krävs mer än att du ska vilja ha roligt när du läser.
På tal om skägg, hur vårdar du din hakkalufs? Senast vi hördes vid svamlade jag om balsam och babyolja men har gått och blivit mer hipster och investerar numera i hyggligt dyra skäggoljor. Känner du igen dig?
Ja. Jag försöker egentligen motarbeta hipsterismen, men visst. Jag har också trillat dit.
Vad bör jag läsa i YA-genren (gärna med inslag av snusk och äckel då givetvis)?
Den här är svår. Grejen är ju att YA, framförallt amerikansk sådan, ofta är VÄLDIGT händerna-på-täcket och kliniskt ren på äckel. Det är väldigt städat, även i de mer våldsamma serierna. En serie som dock kan tänkas passa herrn är ”Penryn and the end of days” av Susan Ee som trots sitt lite halvfjöntiga namn är skamligt kul. Den innehåller agnostiska änglar, babys med rakbladständer och en allmänt bad-ass hjältinna. Grymt bra.
Om man ska gå in på den mer verklighetsnära delen av YA så har jag en bok som jag alltid rekommenderar: ”Jag ger dig solen” av Jandy Nelson. Den är så förbannat välskriven och engagerande och kanske en av de bästa böcker jag nånsin läst, oavsett genre.
Jag imponeras av bokbloggare som lyckas klämma så många som 50-100 böcker om året, men som dessutom hinner med att skriva om dem. Hur går det till? Erkänn, du läser bara texten på bokens baksida och de avslutande 50 sidorna…
Jag har faktiskt inte kunnat läsa riktigt så mycket som jag gjort tidigare år, mycket beroende på att min pendling till jobbet ser annorlunda ut nu. Då hade jag mer tid när jag satt fast i kollektivtrafiken, men det har ändrats. Grejen är väl att i mitt fall så hade jag inget annat att göra när jag åkte buss – det var antingen läsa eller spela Candy Crush och för min egen mentala hälsas skull så var det bättre att läsa böcker. Man får tydligen inte skrika på bussen i det här landet.
Jag har tidigare hävdat att min och Oskar Källners podcast Farfarsparadoxen legat på is i väntan på att återuppstå igen. Så är inte fallet längre. Farfarsparadoxen är död och begraven.
Det var ett ömsesidigt beslut från min och Oskars sida. Podden har länge saknat den kontinuitet och framåtrörelse den en gång hade. Samtidigt har det som så många gånger förut rört sig om tidsbrist. Ingen av oss kan lägga ner det arbete som krävs för att kunna leverera en välproducerad podcast längre.
Jag har slutat att betala för domän och serverplats så det går i nuläget inte att lyssna på de inspelningar som gjorts, men min förhoppning är att lägga upp avsnitten på en passande plattform för er som fortfarande är intresserade av att lyssna på Farfarsparadoxen i efterhand. Det lutar i dagsläget åt vår Youtube-kanal.
Ärligt talat vet jag inte om jag är redo att lämna poddformatet än. Jag älskar fortfarande att babbla om de saker som ligger mig varmt om hjärtat. Den dagen jag klurar ut ett mer lättarbetat podcastkoncept kanske jag återvänder till mediet. Men det får framtiden utvisa.
Evas första vecka som död var den primära anledningen till att jag nyligen återaktiverade mitt Storytel-abonnemang. När en av mina favoritförfattare lanserar en bok exklusivt på en ljudbokstjänst är det bara att hosta upp 169 bagis och börja toklyssna. Avsnitten är runt en timme långa och den första säsongen består av tio delar. Konceptet är såklart kraftigt tv-inspirerat och jag gillar det skarpt. Av någon anledning anser jag att det är mer tillfredsställande att avverka avsnitt istället för kapitel.
Anders Fager är som sagt en av mina husgudar, en författare som hittills aldrig gjort mig besviken. I Evas första vecka som död utforskar han vampyrgenren på helt andra sätt än i någonting jag läst tidigare. Det är en orgie i snusk, blod och humor. Huvudkaraktären Eva är en frånskild redovisningskonsult vars största intresse numera är att frossa i sex på hemliga swingerklubbar. Den vanligtvis så trista Eva ersätts av den frigjorda och självsäkra Cinder. Men under en kväll så förvandlas hon till någonting helt annat. Snart kolliderar hennes tre liv, i det ena som den vardagliga redovisningskonsulten Eva, i den andra som hemliga sexklubbsbesökaren Cinder, och i det tredje som blodtörstig vampyr.
Det är kanske just den aspekten med berättelsen jag gillar mest, Evas kamp med att få vardagen, jobbet och relationen till barnen att fungera samtidigt som törsten efter blod inte ska ta över henne helt. Det är ett ständigt spänningsmoment som gör att det aldrig blir tråkigt. Sedan älskar jag också hennes humoristiska inre monologer. Vampyren har i litteraturen ofta framställts som sexiga och romantiska väsen men Eva går ett steg längre.
Fagers egna infallsvinkel på vampyrgenren är en stimulerande sådan. Underhållande, sexig, blodig och beroendeframkallande. Jag lyssnade igenom hela säsongen på fyra dagar. Johanna Wilson gör ett bra jobb som uppläsare och jag ser mer än gärna att Eva återvänder i en säsong två, med samma aptit på oanständighet och våldsamheter.
Titel: Evas första vecka som död Författare:Anders Fager Genre: Skräck, humor Utgiven av:Storytel Utgivningsår: 2017 Inköpsställen:Storytel