Kleptomania av Kristina Hård var en av förra årets mest säregna läsupplevelser för mig. Ett fascinerande ihopkok bestående av folktro och luftskepp, men framförallt med ett sällsynt driv i berättelsen. Jag har sett fram emot uppföljaren sedan den omstörtande cliffhangern avslutade den första boken. Men dagen då jag skulle påbörja min läsning av Snösommar gjorde jag en fasansfull upptäckt.
Som sedvanlig kutym skärskådar jag alltid de anlända böckernas omslag och till min stora glädje fann jag en blurb signerad undertecknad på Snösommars baksida. Men glädjen skulle bli kortvarig. Till min stora fasa upptäckte jag ett snedsteg av den värsta sorten. Blurben bar signaturen ”Tentakelmonstret”. Vadan detta! Min första tanke var att jag hade fått en ond tvillingblogg på halsen! Men nej, så verkade det inte vara. Citatet stämde överens med min egna recension av Kleptomania. Ett korrekturfel av gigantiska proportioner.
Då slog det mig. Jag skulle köpa domänen tentakelmonstret.se och skadan skulle vara reparerad. Men eftersom mitt bankkonto för stunden gapade mer tomt än ett intergalaktiskt maskhål så slopades snabbt min briljanta idé. Nästa steg blev istället att kräva att förlaget återkallade samtliga exemplar av denna styggelse, men mitt krav fick inget gehör. Min värld rämnade och blev svart. Hur skulle jag kunna läsa en bok vars omslag sårade mig så djupt? Som släpade min eminenta blogg i smutsen på detta vis.
Jag fulgrät i duschen i flera timmar den kvällen. Skrubbade bort det hemska som hänt tills huden lyste rött. Nästa dag svalde jag min sårade stolthet, tryckte ner den med en nedtvingad klump i halsen, öppnade boken, och började läsa.
Spännande fortsättning följer! Text om Snösommar kommer inom kort på en TENTAKELMONSTER-blogg nära dig (inte Tentakelmonstret-blogg alltså)!
Det är numera sällan jag tar mig an gamla klassiker men när den bedårande lilla boken Tidsmaskinen dök upp i brevlådan kunde jag verkligen inte motstå. Min enda kontakt med verket sedan tidigare är filmatiseringen från 2002 med Guy Pearce som uppenbarligen är väldigt löst baserad på denna roman. Grundpremissen är densamma men flera betydande förändringar har gjorts för att passa den sedvanliga Hollywood-mallen.
Det är alltid knepigt att skriva om uppföljare. Personligen är jag löjligt spoilerkänslig och tänker lämna den här texten relativt spoilerfri. Men har du inte läst föregångaren och är intresserad av att göra det, bör du återkomma när du är klar med Vattnet drar. Det är värt mödan, jag lovar.
Swedish Zombie fortsätter envist att förse oss med sina 13 svarta sagor-serier och värre saker har skett i världen. Den här gången med ett innehåll som verkligen kittlar nostalginerven för oss 70- och 80-talister, men också för alla som går igång på klassisk skräckfilm. Tänk Motorsågsmassakern, The Shining och blodig slasherfilm så får du en uppfattning om vad du kan vänta dig av den här antologin. Det här är en hyllning till VHS-kulturen från förr fullmatad med klyschor och referenser, något som det superstiliga bokomslaget dessutom vittnar kraftigt om.
Jag blev kär i Pål Eggerts lortiga baksidor av Göteborg redan i föregångaren 
Evas första vecka som död var den primära anledningen till att jag nyligen återaktiverade mitt Storytel-abonnemang. När en av mina favoritförfattare lanserar en bok exklusivt på en ljudbokstjänst är det bara att hosta upp 169 bagis och börja toklyssna. Avsnitten är runt en timme långa och den första säsongen består av tio delar. Konceptet är såklart kraftigt tv-inspirerat och jag gillar det skarpt. Av någon anledning anser jag att det är mer tillfredsställande att avverka avsnitt istället för kapitel.