Författare: Andreas

Roligt och tråkigt

I dag fick jag ett mejl. Det var från Megastore som sa att Guitar Hero är skickat.

Det var roligt. 🙂

Våran TV har blivit mongo. Bilden svajjar mellan normal och någon liten pygmé-ruta. Åkte till Elgiganten och tittade efter en ny idag. Det blir jättedyrt.

Det var tråkigt. 🙁

Sam & Max Episode 1: Culture Shock släpptes på steam idag.

Det var roligt. 🙂

Det snöar och är kallt ute vilket betyder att jag snart måste byta till vinterdäck på bilen. Antagligen redan i helgen.

Det var tråkigt. 🙁

Skrivet av Andreas 26 år.

Level och Super Play är lata…

… enligt Petter på Gamereactor i alla fall och faktum är att jag är beredd att hålla med. Varför då? Jo, precis som Petter nämner i sitt senaste blogginlägg så är det väldigt sällan övriga publikationer fotar sina egna spelbilder och använder i tidningen. Oftast består i stället recensioner och liknande artiklar av vanliga pressbilder som vilken idiot som helst kan lägga beslag på.

Taget ur inlägget:
”På samma sätt som att jag förväntar mig egentagna foton på alla de olika testade bilmodellerna då jag köper motormagasinet Car varje månad – förväntar jag mig också färdiga, bra spelbilder i samband med en recension. Bilder som för mig exakt berättar hur spelet verkligen ser ut, inte hur utvecklarna ville att de skulle se ut nio månader innan de färdigställde spelet.”

255_42.jpg

Läs mer här

Veckans spel – Toonstruck

i_toon3.jpg 

Vad: Peka-klicka-äventyr
Plattform: PC
Utvecklare: Burst
När: 1996
Betyg då: 9
Betyg nu: 7

Personlig analys: Ett klassiskt Peka-klicka-äventyr med en liten egenhet. Nämligen att skådespelaren Christofer LIoyd (den galne gubben från Tillbaka till framtiden-filmerna ni vet) agerar huvudperson som FMV-renderad karaktär i spelet. Blir lite ”Vem satte dit Roger Rabbit?”-vibbar på det hela då en Mortal Kombat-animerad LIoyd springer omkring bland karaktärer och omgivningar som lätt hade platsat i en Disney-rulle. Annars är det som det brukar med hyffsade pussel (en del fasligt irriterande) och löjlig dialog. Ett underskattat lir i genren och ett av mina absoluta favoritspel för tio år sedan.

Serien som tar sig vatten över huvudet

aquaman.jpg 

Efter att ha blivit totalt sprängd åt helvete (fri översättning av ”totally blowned away”) av de två senaste avsnitten av Heroes så blev jag grymt sugen på att leta reda på någon ny schysst serie att glo på tills nästa episod av min nya favvoserie dyker upp. Valet föll på pilotavsnittet av Auqaman som nyligen dök upp på intranätet. Jag borde anat oråd bara av namnet.

Trailer

Skådespelarprestationer likvärdiga med en påse skit och en urlöjlig story gör detta till det sämsta skräp jag sett i serieväg sedan jag råkade zappa in ett avsnitt av glamour för ett par dar sen. Usch.

Ytterligare en värdefull timme av mitt liv åt skogen.

Phoenix Wright – Återkomsten

 logopr2.jpg

Mycket är sig likt då jag återigen i rollen som den karismatiske försvarsadvokaten trycker mig fram bland de finurligt ihopsatta dialogerna med min styluspenna. Animationer, menysystem och flera av karaktärerna känns igen från föregångaren. Eller nja, det är så nära man kan komma originalet tom. Det enda som bytts ut är livmätaren och musiken. Livmätaren ser numera ut som de man stöter på i ett fajtingspel. Den nya musiken är dessvärre ingen höjdare och står sig än så länge slätt gentemot originalets svängiga mididängor.

Har än så länge bara klarat den första rättegången och känslorna är lite blandade. Ok, det är fortfarande en grym spelserie som både får mig att tänka till och samtidigt får mig att förundras över de roliga konversationerna. Men det är också på tok för mycket upprepning för att jag ska känna mig helt nöjd. Egentligen hade man det på känn men jag hade ändå hoppats på lite förändringar i animeringarna hos de olika karaktärerna (trots att de visserligen är grymma som de är). Nåväl, trots detta har jag några underbara timmar att avnjuta framöver och förhoppningsvis kan det tom hota Rhythm Tengoku som årets bästa bärbara spel 2006. Så bra är det.

Fattig och förbannad

Att gnälla om pengar är det värsta jag vet. Likt förbannat gör jag det nu. För hur ska det egentligen gå att vara en ”gamer” under den närmaste tiden. Jag har fortfarande inte (pinsamt nog) skaffat mig en Xbox 360 trots mitt enorma sug efter både Table Tennis och Kameo. Jag har dessutom inte haft råd att lägga undan en endaste spänn inför Wii-släppet. Fan, om jag inte får spela nya Zelda innan årsskiftet blir jag vansinnig. Man får väl bita i det sura äpplet och skippa Wii-varianten och inrikta sig på kub-versionen. Suck. Och PS3? Tillåt mig le. Att jag ens skulle tänka tanken att lägga närmare sju papp på denna brödrost är uteslutet. Men vad ska man göra? Är man pank så är man. Frågan är hur alla har råd egentligen? Hur gör ni? Trots att jag har ett hyffsat välbetalt jobb och ett par tusingar kvar efter att lönen har kommit och alla lån och räkningar är betalda så finns det inte en chans i helvete att jag skulle ha råd att handla tv-spelskonsoler för slantarna. No way I tell you!

Tyvärr, är man inte fjorton bast och bor hemma längre. På den tiden fanns det ingen tråkig prioteringsfråga i samma utsträckning som nu i ”vuxen” ålder. Man investerade i saker man tyckte var kul helt enkelt och eftersom tv-spel var kul så la man ner varenda litet fjuttigt korvöre man hade på denna hobby. Åtminstone jag. För utan föräldrar som matar en och istället bilkostnader, huslån, räkningar fan och hans moster så finns det inget att prioritera längre. Man är tvungen att välja bort vissa saker i livet, i mitt fall – spelintresset. Eller nja, välja bort och välja bort. Tona ner är ett lämpligare uttryck kanske. För visst köper jag nåt spel i månaden och i vissa fall tom två men det är de där större utsvävningarna som ställer till problem, dvs konsolinköp. Det funkar inte att skrika som en bortskämd skitunge till morsan efter ett NES eller ett Mega Drive längre. Klart man blir förbannad.