Idag lanserades Reset Media´s nya tidning som inriktar sig helt på Nintendo. För att upplysa er kära läsare om tidningens kvalité var jag tvungen att plocka upp ett exemplar. Så efter en djupdykning i design, artiklar med mera lyder Farbror Atlas dom på det här sättet.
Till att börja med så känns ”Presentationsbilderna” på sidan 4 hur läckra som helst. Med gapande munnar och i sillhuett-liknande utförande är redaktionsmedlemmarna hur coola som helst. Stilren sida och en bra början. Efter det följer en ledare av chefredaktören Kacper Antonius som framstår som en hyllning till Nintendos olika handkontroller samt likheten med +N då det gäller den unika touch tidningen vill förmedla. Det hela avslutas med en luddig förklaring till tidningens namn. En helt okej ledare, dessvärre utan finess.
Vidare följer i mina ögon en salig röra av artiklar, krönikor och förtittar i en extremt grötig layout som gör texterna väldigt svårlästa. En tydligare, mer markerad rubrikindelning hade varit att föredra för en mer välanpassad överskådlighet. Som det ser ut nu så känns det bara jobbigt att ta sig igenom. Texterna som sticker ut är bland annat krönikan ”Wiidioti” som förutom den snygga titeln bjuder på intressant läsning om hur man inte ska spela Wii. Intervjun ”Som ett barn” med N64 Kid är också kul att läsa. Tobias Bjarnebys egna sida ”Spelkänslor” förtjänar också att omnämnas.
Efter denna något röriga första del av tidningen fortsätter det med en lång artikel om Wii som lugnar ner mina nerver en aning med en mer komfortabel design. Detsamma gäller nästa artikel – ”Nintendo-modellen” som är en intervju med IT-chefen Inoko. Båda är extremt välskrivna och med en mer sansad layout vilket får mig att totalt att glömma bort den lite dåliga starten på tidningen. Missförstå mig rätt. Textmässigt är även de inledande sidorna mycket bra men då det layoutmässigt misslyckas tappar också en del texter sin spets på grund av detta.
”Det stora stylustestet” heter nästa text och känns som en frisk fläkt efter lite tyngre artiklar. Ett stort minus för att det inte står var man skaffar dessa läckerbitar annars en trevlig liten köpguide. På nästkommande uppslag så följer ytterligare en intervju. En ”spel-parodi-tecknare” med namnet Masao agerar intervju-objekt och följs upp av en serie han tecknat. I mitt tycke suger den tyvärr rätt rejält men bilderna är åtminstone fina.
Fortsättningsvis följer en kavalkad av recensioner med ovanligt lite yta att sträcka ut sig på. Castlevania: POR är det enda spelet som får två sidor att leka med medan stortitlar som Twilight Princess och övriga får nöja sig med högst en. Jag tycker visserligen att det räcker då recensenterna utnyttjar den lilla platsen på ett bra sätt med välskrivna recensioner. Designen när det gäller dessa är för övrigt helt okej och det som är överraskande roligt är de gubbar som med fem olika varianter visar vad de tycker om spelet i fråga. Om spelet är dåligt ser gubben död och livlös ut medan han är skitglad och gör ”rock´n roll-tecken” när spelet är skitbra. Störtskönt. Dessutom återfinns även enskilda kommentarer likt Super Play när det gäller grafik, ljud med mera. Ett annorlunda och kul betygsystem som ger recensionerna en egen stil.
Inte helt oväntat lämnas de sista sidorna i tidningen åt en retro-sektion där första artikeln berör Virtual Console. Här går Daniel Eyre igenom hela 21 spel med en liten bild och ett knippe text till varje titel. Även om texterna ger en hum om hur spelet verkar skulle jag ändå på ett tydligare sätt vilja veta om det är köpvärt eller inte. Annars väldigt bra. I love games, Cartridge-minne och Power Player känns alla som givna beståndsdelar av tidningen. Känns självklart att de finns där liksom. I love games tar upp bortglömda spel och Cartridge-minne handlar om nostalgiska spelögonblick. Men mest intressant är Stanislav Izotov´s (mer känd som Stan64 för forumiter) sida – Power Player. En sida om hur man blir bättre på spel samt annat man minns och förknippar med gamla klassiska Nintendo-Magasinet´s dito. Nostalgisk läsning minst sagt.
Det var mina reflektioner. +N känns överlag som en solid och framförallt gemytlig tidning. Jag hade visserligen hoppats på att redaktionen vågat ta ut svängarna lite mer. Betygsystemet är kanon och annorlunda men ett par försök till nyskapande grepp eller åtminstone fler ovanliga permanenta artiklar hade varit skojigt att få se. Nu får +N ”bara” den-där-näst-gladaste-gubben-som-knyter-nävarna i betyg från deras egna betygsystem. Med andra ord en 4:a av en 5:a om vi ska vara tråkiga. Gillar man Nintendo och äger deras maskiner så är det egentligen inte så mycket att bråka om. Köp tidningen och du lär bli nöjd.
