Är det någon som kommer ihåg den pdf-baserade nättidningen – Truth-Lasers? I vilket fall så var det en nedladdningsbar tidning fullsmockad med krönikor skrivna av både kända och okända människor för oss spelintresserade. Tanken som jag förstod den var att hela projektet skulle expandera med blogg, forum och givetvis fler nummer av tidningen så småningom. Nu blev det inte riktigt så. Iofs så skrevs det relativt flitigt i bloggen till en början men efter ett tag så tvärstannade hela projektet. Bloggen dog och nummer zero av tidningen verkar bli det första och sista i ordningen.

Själv gillade jag upplägget sjukt mycket och saknar fler liknande, och i så fall bestående projekt, i spelsverige. The Escapist är ett bra exempel på ett sådant upplägg men för oss som gärna läser svenska texter är utbudet verkligen öken. Visst, finns det flera trevliga bloggar att läsa på nätet men jag gillar känslan av att kunna hålla och bläddra i en publikation.

Men så fick jag nyligen en finurlig liten idé – Att veckovis försöka samla alla de bästa spelrelaterade blogginläggen man kommer över i en pdf-baserad nätblaska. Självklart designar man den lite stiligt med bilder och annat finlir.

Låter det inte som en bra idé? Åtminstone tycker jag det och om jag får tid och lust så kommer jag ta tag i det så fort jag kontaktat ett par duktiga bloggare, eller också rinner det hela ut i sanden som vanligt när det gäller många av mina små projekt. 😉

Med rykande färska +N i näven så kan jag inte hjälpa mina minnen från förr som poppar upp i skallen och tiden då tidningarna istället hette Nintendo-Magasinet och Sega Force. Själv gick jag under denna perioden från NES-frälst till en stolt Mega Drive-ägare och således också från trogen Nintendo-Magasinet-prenumerant till Sega Force-anhängare. Steget visade sig vara större än jag först trodde. Medan Nintendos tidning inriktade sig främst och hållet på serier med kända Nintendo-figurer samt spelfusk och liknande så gick Segas motsvarighet emot ett helt annat håll.

På redaktionspresentationen poserade skribenten ”Patte” iförd kampsportsdräkt och Sega Force utstrålade mer attityd än konkurrenten någonsin gjort. Istället för NM:s gulliga serier publicerade SF blodiga illustrationer insända av läsarna själva på hur Sonic slaktar och förnedrar Mario på bästa möjliga sätt.

Eftersom ordet ”Nintendo” med bestämdhet inte fick förekomma i tidningen så hittade redaktionen på lite egna alternativ man använde sig av. ”Nintönto”, ”AB Grå Lådor”, ”Nintandläkare” med flera var ord som ersatte det egentliga namnet. NES och SNES döptes om till ”Den lilla grå lådan” och ”Den stora grå lådan”. Sega Force gjorde mig och säkerligen även de flesta andra av läsarna till rejäla Sega-fanboys.

Med denna lite råa och skämtsamma inriktning var tidningen nåt helt annat än den speljournalistik jag hade upplevt tidigare. När NM inriktade sig mer på informativa texter satsade istället SF på ett mer skojfriskt upplägg. Den definitiva höjdpunkten var därför recensionsdelen. Här kunde liknelserna bestå av nästintill vad som helst och sågningarna var alltid extremt roliga att läsa.

Betygsnyckeln gick från -10 till 110 och kompleterades med texter som – ”10 – Motsvarande en semestervecka i Florida då orkanen Oskar varit där med Alf Svensson som reseledare”. Eller vad sägs om – ”20 (jämnfört med klädtyper) – Lappliseuniform på raggarparty”. Även om inte allt höll högsta klass så kände man hela tiden att redaktionen brann för sitt intresse och förmedlade det genom att hålla en så avslappnad attityd mot oss läsare som det bara var möjligt.

Efter att första numret släpptes (vilket man kan se omslaget på här ovan) tills tidningen gick i graven så genomsyrades Sega Force´s få levnadsår av värme och kärlek till både Sega och deras läsare. Texterna var långt ifrån lika välskrivna som de är i dagens speltidningar men trots det satte redaktionen en unik prägel på allt som skrevs. Det var ibland skrattretande låg nivå på skämten men man kunde också lika gärna bli totalnockad av en extremt rolig och fyndigt skriven text.

Sega Force skapade ett nytt sätt att bedriva speljournalism i Sverige enligt min mening och jag avslutar det hela med att säga som Matte och Patte i Sega Force nr: 3/93 – ”En hög skit är fortfarande bara en hög skit, hur stor den än är, men var säkra på att SEGA FORCE talar om vilket som är vilket…”.

För er som är sugna på att läsa lite ur tidningen så har den här snälla snubben slängt upp en hel bunt med inscannade nummer av tidningen på sin hemsida.

Idag lanserades Reset Media´s nya tidning som inriktar sig helt på Nintendo. För att upplysa er kära läsare om tidningens kvalité var jag tvungen att plocka upp ett exemplar. Så efter en djupdykning i design, artiklar med mera lyder Farbror Atlas dom på det här sättet.

Till att börja med så känns ”Presentationsbilderna” på sidan 4 hur läckra som helst. Med gapande munnar och i sillhuett-liknande utförande är redaktionsmedlemmarna hur coola som helst. Stilren sida och en bra början. Efter det följer en ledare av chefredaktören Kacper Antonius som framstår som en hyllning till Nintendos olika handkontroller samt likheten med +N då det gäller den unika touch tidningen vill förmedla. Det hela avslutas med en luddig förklaring till tidningens namn. En helt okej ledare, dessvärre utan finess.

Vidare följer i mina ögon en salig röra av artiklar, krönikor och förtittar i en extremt grötig layout som gör texterna väldigt svårlästa. En tydligare, mer markerad rubrikindelning hade varit att föredra för en mer välanpassad överskådlighet. Som det ser ut nu så känns det bara jobbigt att ta sig igenom. Texterna som sticker ut är bland annat krönikan ”Wiidioti” som förutom den snygga titeln bjuder på intressant läsning om hur man inte ska spela Wii. Intervjun ”Som ett barn” med N64 Kid är också kul att läsa. Tobias Bjarnebys egna sida ”Spelkänslor” förtjänar också att omnämnas.

Efter denna något röriga första del av tidningen fortsätter det med en lång artikel om Wii som lugnar ner mina nerver en aning med en mer komfortabel design. Detsamma gäller nästa artikel – ”Nintendo-modellen” som är en intervju med IT-chefen Inoko. Båda är extremt välskrivna och med en mer sansad layout vilket får mig att totalt att glömma bort den lite dåliga starten på tidningen. Missförstå mig rätt. Textmässigt är även de inledande sidorna mycket bra men då det layoutmässigt misslyckas tappar också en del texter sin spets på grund av detta.

”Det stora stylustestet” heter nästa text och känns som en frisk fläkt efter lite tyngre artiklar. Ett stort minus för att det inte står var man skaffar dessa läckerbitar annars en trevlig liten köpguide. På nästkommande uppslag så följer ytterligare en intervju. En ”spel-parodi-tecknare” med namnet Masao agerar intervju-objekt och följs upp av en serie han tecknat. I mitt tycke suger den tyvärr rätt rejält men bilderna är åtminstone fina.

Fortsättningsvis följer en kavalkad av recensioner med ovanligt lite yta att sträcka ut sig på. Castlevania: POR är det enda spelet som får två sidor att leka med medan stortitlar som Twilight Princess och övriga får nöja sig med högst en. Jag tycker visserligen att det räcker då recensenterna utnyttjar den lilla platsen på ett bra sätt med välskrivna recensioner. Designen när det gäller dessa är för övrigt helt okej och det som är överraskande roligt är de gubbar som med fem olika varianter visar vad de tycker om spelet i fråga. Om spelet är dåligt ser gubben död och livlös ut medan han är skitglad och gör ”rock´n roll-tecken” när spelet är skitbra. Störtskönt. Dessutom återfinns även enskilda kommentarer likt Super Play när det gäller grafik, ljud med mera. Ett annorlunda och kul betygsystem som ger recensionerna en egen stil.

Inte helt oväntat lämnas de sista sidorna i tidningen åt en retro-sektion där första artikeln berör Virtual Console. Här går Daniel Eyre igenom hela 21 spel med en liten bild och ett knippe text till varje titel. Även om texterna ger en hum om hur spelet verkar skulle jag ändå på ett tydligare sätt vilja veta om det är köpvärt eller inte. Annars väldigt bra. I love games, Cartridge-minne och Power Player känns alla som givna beståndsdelar av tidningen. Känns självklart att de finns där liksom. I love games tar upp bortglömda spel och Cartridge-minne handlar om nostalgiska spelögonblick. Men mest intressant är Stanislav Izotov´s (mer känd som Stan64 för forumiter) sida – Power Player. En sida om hur man blir bättre på spel samt annat man minns och förknippar med gamla klassiska Nintendo-Magasinet´s dito. Nostalgisk läsning minst sagt.

Det var mina reflektioner. +N känns överlag som en solid och framförallt gemytlig tidning. Jag hade visserligen hoppats på att redaktionen vågat ta ut svängarna lite mer. Betygsystemet är kanon och annorlunda men ett par försök till nyskapande grepp eller åtminstone fler ovanliga permanenta artiklar hade varit skojigt att få se. Nu får +N ”bara” den-där-näst-gladaste-gubben-som-knyter-nävarna i betyg från deras egna betygsystem. Med andra ord en 4:a av en 5:a om vi ska vara tråkiga. Gillar man Nintendo och äger deras maskiner så är det egentligen inte så mycket att bråka om. Köp tidningen och du lär bli nöjd.