Mycket är sig likt då jag återigen i rollen som den karismatiske försvarsadvokaten trycker mig fram bland de finurligt ihopsatta dialogerna med min styluspenna. Animationer, menysystem och flera av karaktärerna känns igen från föregångaren. Eller nja, det är så nära man kan komma originalet tom. Det enda som bytts ut är livmätaren och musiken. Livmätaren ser numera ut som de man stöter på i ett fajtingspel. Den nya musiken är dessvärre ingen höjdare och står sig än så länge slätt gentemot originalets svängiga mididängor.
Har än så länge bara klarat den första rättegången och känslorna är lite blandade. Ok, det är fortfarande en grym spelserie som både får mig att tänka till och samtidigt får mig att förundras över de roliga konversationerna. Men det är också på tok för mycket upprepning för att jag ska känna mig helt nöjd. Egentligen hade man det på känn men jag hade ändå hoppats på lite förändringar i animeringarna hos de olika karaktärerna (trots att de visserligen är grymma som de är). Nåväl, trots detta har jag några underbara timmar att avnjuta framöver och förhoppningsvis kan det tom hota Rhythm Tengoku som årets bästa bärbara spel 2006. Så bra är det.
Det enda jag egentligen fruktar är Advance Wars-syndromet. De är alla grymma spel, men har man klarat ettan och tvåan till GBA känns AW:DS på tok för lätt, antagligen för att även passa nya spelare. Farhågorna är att ens tränade och skarpa advokathjärna lätt ska se igenom alla bortförklaringar denna gång, det kan paja lite av nöjet. Annars ser jag inga hinder för att Phoenix Wright klipper årets spel för mig även i år 😉
Justice For All kan mycket väl bli det spel som bryter min hitills sex månader långa köpfrist på spel. Förutsatt att det inte blir en upprepning av föregångaren, som du påpekar.