Fattig och förbannad

Att gnälla om pengar är det värsta jag vet. Likt förbannat gör jag det nu. För hur ska det egentligen gå att vara en ”gamer” under den närmaste tiden. Jag har fortfarande inte (pinsamt nog) skaffat mig en Xbox 360 trots mitt enorma sug efter både Table Tennis och Kameo. Jag har dessutom inte haft råd att lägga undan en endaste spänn inför Wii-släppet. Fan, om jag inte får spela nya Zelda innan årsskiftet blir jag vansinnig. Man får väl bita i det sura äpplet och skippa Wii-varianten och inrikta sig på kub-versionen. Suck. Och PS3? Tillåt mig le. Att jag ens skulle tänka tanken att lägga närmare sju papp på denna brödrost är uteslutet. Men vad ska man göra? Är man pank så är man. Frågan är hur alla har råd egentligen? Hur gör ni? Trots att jag har ett hyffsat välbetalt jobb och ett par tusingar kvar efter att lönen har kommit och alla lån och räkningar är betalda så finns det inte en chans i helvete att jag skulle ha råd att handla tv-spelskonsoler för slantarna. No way I tell you!

Tyvärr, är man inte fjorton bast och bor hemma längre. På den tiden fanns det ingen tråkig prioteringsfråga i samma utsträckning som nu i ”vuxen” ålder. Man investerade i saker man tyckte var kul helt enkelt och eftersom tv-spel var kul så la man ner varenda litet fjuttigt korvöre man hade på denna hobby. Åtminstone jag. För utan föräldrar som matar en och istället bilkostnader, huslån, räkningar fan och hans moster så finns det inget att prioritera längre. Man är tvungen att välja bort vissa saker i livet, i mitt fall – spelintresset. Eller nja, välja bort och välja bort. Tona ner är ett lämpligare uttryck kanske. För visst köper jag nåt spel i månaden och i vissa fall tom två men det är de där större utsvävningarna som ställer till problem, dvs konsolinköp. Det funkar inte att skrika som en bortskämd skitunge till morsan efter ett NES eller ett Mega Drive längre. Klart man blir förbannad.