Ett gäng populärkulturella observationer

Spider-Man: Homecoming var en fräsch take på Spider-Man. Ingen origin story, en ovanligt gadget-späckad dräkt och rejält MCU-insyltad. Uppfriskande! Jag gillade Tom Holland som entusiastisk ung nätsvingande superhjälte och farbröderna Michael Keaton som Vulture och Robert Downey Jr. som Iron Man/Tony Stark var precis så karismatiska och välspelande som jag väntade mig. Det här är förmodligen den tolkning av Spindel-Mannen jag uppskattat mest hittills.

Jag läser Pål Eggerts Dödfödd just nu. Halvvägs igenom känns den precis lika vass som föregångaren Borde vara död. Smutsig urban fantasy innehållandes ett fascinerande karaktärsgalleri. Jag älskar Eggerts världsbygge med Göteborgs skitigaste kvarter som kuliss.

Netflix wrestlingdrama Glow maratontittades igenom förra helgen. En lättsmält serie, men ändå med en gnutta mörker, och ett perfekt exempel på binge-vänlig tv. Svårt att slita sig ifrån minst sagt. Bollar just nu mellan den sista säsongen av The Leftovers, dystopiska The Handmaids Tale, flummiga American Gods, sega men sanslöst välgjorda Better Call Saul, skruvade Preacher och Twin Peaks-uppföljaren. Jävlar vad den här tv-våren levererat.

Världens största spelmässa E3 avslutades nyligen. Eller nja, det närmar sig en månad sen nu. Men hur som helst. Ser sanslöst mycket fram emot Metroid: Samus Returns och Super Mario Oddysey. Ett sidoscrollande Metroid år 2017 såg jag verkligen inte komma och att Nintendo släpper ett sprillans nytt sandlåde-Mario redan under det första levnadsåret för Switch känns också det anmärkningsvärt. Men kanske var det trots allt den intetsägande loggan för Metroid Prime 4 som smällde högst på mässan. Ja, jag är uppenbarligen en sucker för Nintendos gamla klassiska spelserier.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on Google+Email this to someoneBuffer this pageShare on RedditShare on TumblrPrint this page

Missa inte Kontur i helgen!

I helgen är det dags för årets Swecon. jag tog ett snack med Maria Nygård, en av hjärnorna bakom årets kongress.

För alla ovetande, vad är egentligen Swecon för något?

Swecon är ett årligt evenemang för science fiction- och fantasyintresserade. Det flyttar mellan olika städer och i år heter det Kontur och hålls i Uppsala 26-28 maj! Det är ett ideellt arrangemang av nördar för nördar och vi väntar oss 300-400 deltagare.

Vem riktar sig evenemanget till?

Alla (eller okej, vuxna och tonåringar) som är intresserade av fantastik med lite extra fokus på böcker. Kontur handlar om film, tv och spel också, men litteraturen är kärnan.

Det kan också vara bra att påpeka att Kontur är inte riktigt som Sci-fi-mässan eller liknande. Vi har mer fokus på intressant program och mindre fokus på att sälja saker. Det är inte främst en mässa eller marknad – även om vi har en hel del bokförsäljning också.

Vad händer på årets Swecon?

Massor! Vi har hela 85 programpunkter på 3 dagar.

Det är författarintervjuer, förläsningar om allt från kolonier i sf till genteknik, paneldiskussioner om allt från rysk folklore i fantasy till barn i skräcklitteratur till att skriva för datorspel, workshops, bokcirklar, författarfika och filmvisningar.

Hedersgäster, vad är det för några filurer?

Vi har tre författare som hedersgäster: Ann Leckie, som skriver science fiction som vann massor av priser för sin roman Ancillary Justice. Kameron Hurley, som skriver både sf och fantasy och intressanta (och arga och feministiska) essäer om allt nördigt. Och så vår norska stjärna Siri Pettersen, som har skrivit fantasytrilogin Korpringarna.

Det låter ju hur mysigt som helst, bara packa väskan och kika förbi alltså?

Ja!

Läs mer om Kontur här.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on Google+Email this to someoneBuffer this pageShare on RedditShare on TumblrPrint this page

Den mastiga recensionshögen

Så här ser den alltså ut för tillfället. Den mastiga recensionshögen. En ganska fet trave med recensionsexemplar om jag får säga det själv, och en intressant blandning också. Sen har jag ytterligare ett gäng som levererats i digitalt format.

Jag har aldrig haft en så här rejäl samling olästa recensionsexemplar tidigare. Det känns oerhört spännande och överväldigande på samma gång. Men nu känner jag mig äntligen tillräckligt motiverad för att ta tag i den på allvar.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on Google+Email this to someoneBuffer this pageShare on RedditShare on TumblrPrint this page

Reality check

Inläggen har inte tjongats ut i en hiskelig fart den senaste tiden. Bloggen har fått sig en törn när bitarna i livspusslet inte räcker till. Efter en omfattande vattenskada på kontoret och en påtvingad flytt har jobbet tagit mycket energi de senaste veckorna. Till råga på allt lyckades min fru trilla ner för en trappa och bryta foten i samma veva. Mitt liv har minst sagt varit snurrigt under en tid och ärligt talat ser det inte ut att bli bättre med arbete upp över öronen fram till mitten på juni, ett styrelseuppdrag i en biljardförening och övriga tidsslukande familjebestyr.

Jag hade stora planer inför påsken. Böcker skulle läsas, tv-serier skulle streamas och familjeutflykter skulle arrangeras. Det sket sig med det mesta. Den yngste fick feber, jag själv fick jobba övertid och frugan hankade sig fram på kryckor.

Men det kanske vänder inom kort. Det där med skriv och läslust har alltid varit ett mysterium för mig. När jag minst anar det så slukar jag böcker som en tok igen och bloggen får nytt liv. Det är åtminstone förhoppningen. Med så många spännande boksläpp den senaste tiden så hoppas jag verkligen min ork återvänder men också att tiden finns där.


Jag har gjort några populärkulturella spaningar sen sista uppdateringen dock.

Logan var en kanonrulle! Välspelad, brutal och en värdig avslutning för Hugh Jackman som Wolverine. Jag hade inte så stora förhoppningar på den tredje fristående filmen med den kloförsedda admantium-gubben men jag blev positivt överraskad. En rå och blodig roadmovie utan överdrivna superhjälteinslag, men med mer vemod, hjärta och drama än i någon tidigare Marvelfilm.

Girls har sänt sitt sista avsnitt. Det var ett jobbigt antiklimax men samtidigt en smart avslutning som band samman det hela. Otillfredsställande men fiffigt. Som helhet en härlig berg-och-dalbana med många fina scener. Lite av en högtidsstund så fort det vankades ett nytt avsnitt och jag sörjer den redan.

Zelda: Breath of the Wild är avklarat. Efter drygt 60 timmar bestämde jag mig för att avsluta det senaste spelet med Link och ge Ganon på tafsen igen för jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag har fortfarande inte riktigt släppt det storslagna äventyret men känner att det åtminstone får vila ett tag nu. Jag är nöjd för stunden men känner att jag vill upptäcka mer av världen innan jag släpper det helt och hållet. Det bästa Zelda-spelet någonsin? Svårt att svara på. Kanske kan det vara så.

Nya Ghostbusters var en gigantisk besvikelse. Jag kan vara ärlig och hävda att gamla Ghostbusters inte håller måttet idag. Hur nostalgisk filmserien trots allt känns så har de åldrats rejält. Men trots detta är den nya filmen sämre på alla plan. Skämten är taffliga, skådisarna överspelar ständigt och storyn är oförklarligt tråkig. Min 10-åriga son uppskattade den i alla fall, och det kändes på nåt vis passande. Paul Feigs Ghostbusters känns mer som en tramsig Scooby Doo-rulle för barn än en modern tolkning av franchisen. Jag förväntade mig mer.

Första säsongen av Legion var lysande. Knasig, underlig och fullkomligt underbar. Superhjälte-tv har hostat upp sig rejält det senaste. Netflix kör sin take på det hela, CW gör sin egen grej och Fox tar helt nya vägar med Legion. En oväntat läcker, förvirrande och oförutsägbar upplevelse med klockrent skådespeleri, snygga effekter och spännande intrig. En intim tolkning av en superhjälte in the making. Jag längtar redan efter säsong två.


Så ligger det till. Olidligt spännande reality check slut för denna gång!

Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on Google+Email this to someoneBuffer this pageShare on RedditShare on TumblrPrint this page

Ingrid

Inte sedan debuten Galtmannen har Love Kölle gett ut en regelrätt roman. Men efter två novellsamlingar i bagaget i form av Rymdvoodoo vid Apacheravinen och Urmakarens värld är det dags igen.

Församlingsassistenten Ingrid Eskilsson är inte personen hon utgör sig för att vara. På dagarna spelar hon rollen som en snäll liten tant med bred östgötsk dialekt, anställd på Svenska kyrkan i Linköping, men på nätterna utövar hon svart magi för att kommunicera med de döda. När Ingrid lyckas återuppväcka mästernekromantikern Magnus Benedictus Petri, är målet att tillsammans med den gamle biskopen knäcka odödlighetens gåta. Men den medeltida magikern har helt andra agendor och snart blir det en kamp på liv och död dem emellan.

Ingrid är en vrickad historia i samma anda som 80-talets skräckkomedier, en genre som ligger mig varmt om hjärtat. Här finns influenser från exempelvis Evil Dead och Re-Animator men också Clive Barkers Hellraiser. Jag vet ärligt talat inte om jag någonsin tidigare har läst ett svenskt verk som både innehåller humor och splatter tidigare. På så sätt är Ingrid unik och ett mer än välkommet inslag i den svenska utgivningen. Här tar Kölle äntligen ut svängarna rejält i en längre berättelse, något som han bara visat prov på i sina skruvade noveller tidigare. Författaren har dessutom lyckats med konststycket att inte låta det bli för flamsigt utan balanserar berättelsen bra med en lagom mängd humor- och gore-inslag.

Min enda invändning är att historien är i kortaste laget. Jag hinner aldrig lära känna Ingrid på djupet och berättelsen hade gärna fått några sidor till att breda ut sig på för att få mig mer involverad och engagerad. Samtidigt är det i likhet med sina inspirationskällor inte där fokuset ligger. Det här är en historia som ska underhålla och överraska med sina galna upptåg, och Kölle visar verkligen prov på lekfullhet och kreativitet i sitt berättande.

Konceptet med en gammal tant som bokstavligen går över lik för att uppnå sin dröm om odödlighet är på ett konceptuellt plan en lika genial som absurd idé. Jag blev omedelbart nyfiken på vart dessa galenskaper skulle ta vägen och uppskattade i högsta grad den knäppa historien. Det är också en roman som känns uppfriskande opretentiös. Det är gasen i botten från första sidan utan krusiduller. Som ett stort fan av humoristisk splatterskräck suktar jag redan efter mer av samma skola.

Titel: Ingrid
Författare: Love Kölle
Genre: Skräck, humor
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus
Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on Google+Email this to someoneBuffer this pageShare on RedditShare on TumblrPrint this page

Iron Fist är den svagaste Netflix/Marvel-serien hittills

Säsong ett av Daredevil är ett briljant stycke superhjältedrama, säsong två är, trots en spretig avslutning, i sina bästa stunder minst lika bra, och Jessica Jones är ett välregisserat kammarspel med en fantastisk skurk och intressant huvudkaraktär.

Nu är Iron Fist här och tyvärr fortsätter serien en nedåtgående trend för Marvels Netflix-samarbete. Där Daredevil satte ribban högt för nästkommande tv-satsningar tar Iron Fist istället rygg på Luke Cages skakiga andra halva och spär på det faktum att det saknas de resurser som krävs för att producera en spektakulär superhjälteserie av den här kalibern.

Iron Fist är egentligen den första av de fyra karaktärerna som involverar mer traditionell superhjälteflärd med magi, superkrafter och allt vad det innebär. Men det är rätt uppenbart att Netflix inte lagt så mycket krut på produktionen denna gång och försöker dölja detta genom att berätta en origin story mestadels bestående av dialog men också via luddiga flashbacks som bortser från allt som kan andas produktionsvärde. Det babblas ständigt om det mystiska munkklostret K’un-Lun men det visas inte ett jota, istället ligger fokus på flyplanskraschen som gjorde Andy Rand föräldralös och mysteriet bakom.

Faktum är att Iron Fist andas mer CW-serie och kretsar kring familjeintriger och lättsam tv-såpa. Serien liknar snarare tramsiga Arrow än superba Daredevil både sett till stämningen och ytliga karaktärer men också på grund av miljardäraspekten och de återblickar som gräver i huvudpersonens förflutna. Det finns visserligen intressanta delar i berättelsen och syskonen Ward och Joy är komplexa och välspelade men Andy Rand är en fruktansvärt stereotypisk och tråkig huvudkaraktär. Det som höjer serien ett par snäpp är några fint koreograferade fightingscener och ett par riktigt brutala händelser. Det finns en del glädjas åt som fan av källmaterialet men som helhet övertygar inte Iron Fist.

Det är smått oroväckande att Marvels och Netflix superhjälteprojekt inte längre övertygar på samma sätt som inledningsvis. Iron Fist är inte en dålig tv-serie men den känns tämligen medioker i jämförelse med tidigare produktioner. Förhoppningsvis kommer The Defenders råda bot på den nedåtgående spiralen och återigen leverera någonting som känns spännande och engagerande.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on Google+Email this to someoneBuffer this pageShare on RedditShare on TumblrPrint this page

Alfa och omega

För er som hängt här på bloggen ett tag är medvetna om att jag och författaren Oskar Källner har en historia tillsammans. Det hela började med att Oskar spelade in ett ”sommarlovsprogram” för podcasten Radio Speltorsk och han blev senare också min poddkollega i Farfarsparadoxen (som just nu ligger på is). Vi har med andra ord känt varandra ett tag nu. Med det i bakhuvudet ska jag ändå ge mig på att bedöma Oskars senaste utgivna verk Alfa och omega.

Munins skärvor, Oskars förra samling, hyllades högljutt när jag recenserade den för något år sedan och Alfa och omega är minst lika bra. Jag kan inte komma på någon svensk författare som så sömlöst kan röra sig mellan olika genrer och leverera så högklassiska texter. Det spelar ingen roll om det handlar om androider, drakar eller superhjältar, Oskar behärskar att skriva om all sorts fantastik. Precis som i fallet med nyss nämnda kollektion innehåller även denna en del återutgivet material, så istället för att återigen skriva nya lovsånger om noveller jag redan nämnt så gör jag det lätt för mig. Den absoluta favoriten är Tills tiden skiljer oss åt och så här skrev jag om den när den ursprungligen släpptes 2014:

”I Källners senaste novell utforskar han tidsresande, och det är en gripande berättelse som sträcker sig flera tusen år fram och tillbaka i tiden. Det är en berättelse om sorg, kärlek och övertygelse. Den är omvälvande och spektakulär. Många frågor om livet och om skapande ställs under resans gång, likaså om krig och förstörelse. Men i grund och botten är det en storslagen kärlekshistoria och jag blev både rörd och hänförd av Oskars text. Ska du läsa en science fiction-novell i sommar, låt det bli denna.”

En annan höjdare är Stockholms drottning och så här skrev jag om den i min recension av antologin Stadens väsen:

”Jag förundras över den fantasi och lekfullhet som ständigt gör sig påmind i Källners noveller. Det vimlar alltid av högteknologiska grunkor, underliga varelser och omvälvande händelser. Det stämmer också bra in på Stockholms drottning. Här samsas bland annat ett mc-gäng bestående av punkiga minotaurier, gigantiska skugglika tentakelmonster, svartalfer och drakar. Det är händelserikt och medryckande.”

De där två novellerna sammanfattar den här boken väldigt bra. Det är en samling som till viss del innehåller actionfylld underhållning men också djupare berättelser med rum för eftertanke och filosofiska funderingar. Källner kan konsten att skriva brett med många nyanser och det är också hans största styrka som författare. Han verkar besitta en till synes gränslös fantasi som smittar av sig och berikar läsupplevelsen. I Oskars korta berättelser kan verkligen allt hända.

Samlingen innehåller följande noveller:
Vid världens ände
Tills tiden skiljer oss åt
Jormungand
Memento Mori
En sista kyss farväl
Stockholms drottning
Gamma

Titel: Alfa och omega
Författare: Oskar Källner
Genre: Fantasy, skräck, science fiction
Utgiven av: Fafner förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus
Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on Google+Email this to someoneBuffer this pageShare on RedditShare on TumblrPrint this page

En vecka med Switch

Det är idiotiskt att köpa en spelkonsol vid release. En nysläppt spelmaskin lider alltid av barnsjukdomar som buggar i gränssnittet, hårdvaruproblem, brist på funktioner och ett skralt spelutbud. Nintendo Switch är inget undantag. Min egen maskin har till exempel en urusel wifi-signal och jag kan inte ens nå den digitala spelbutiken när jag den befinner sig i dockat läge på undervåningen. Det bådar inte gott för stundande onlinespel. Men det har också rapporterats om synkproblem för kontrollerna och att skärmen repas när den placeras i dockstationen.

Jag rekommenderar alltid alla att vänta minst ett år med att köpa en ny spelkonsol. Barnsjukdomarna är fixade, spelbiblioteket har växt till sig och alla utlovade funktioner har säkerligen implementerats. Med lite tur har dessutom konsolen sjunkit i pris.

Men vem fan orkar vara rationell? Klart jag skulle ha en Nintendo Switch på lanseringsdagen, någonting annat var otänkbart. Jag har köpt Nintendos konsoler vid release sedan Nintendo 64 och det är alltid ett speciellt ögonblick att få vara bland de första att tafsa på ny spelhårdvara. Att vara en i gänget, dela med sig av sina intryck och slungas ut i ovissheten som en upptäcktstörstande försökskanin. Det överträffar allt som egentligen är dåraktigt med att köpa en ny spelkonsol dag ett.


Bra och dåligt med Nintendo Switch


😀 Hybridkonceptet
Att byta mellan att spela bärbart och stationärt fungerar helt strålande. Jag älskar att kunna spela mina spel överallt och att kunna välja mellan en fet spelupplevelse på min tv eller en portabel session i sängen. Smidigt, bekvämt och oväntat användningsbart.


🙂 Gränssnittet
Rappt, snabbt och lättnavigerat. Det är förvisso väldigt avskalat och saknar den personlighet och charm vi är vana vid från Nintendos sida men jag gillar det skarpt. Fotofunktionen är läskigt beroendeframkallande och väldigt enkel att använda.


🙂 Kontrollen
Jag har inte skaffat en Pro Controller än och faktum är att jag just nu inte saknar ett sådant alternativ. Joycon-kontrollerna är förvisso små men fungerar överraskande bra både i det medföljande ”grip”-tillbehöret men också separerade från varann, i tiltat co-op-läge och i varsin hand i enspelarläge. Jag kanske ändrar uppfattning den dagen jag håller i en Pro-kontroll men just nu är jag nöjd med de medföljande alternativen.


🙁 Onlinefunktioner
Det onödigt krångliga sättet att lägga till vänner kallat friend codes är tillbaka, det går inte att skicka meddelanden, ingen voice chat och inget svenskt tangentbord. På många sätt känns det som att Nintendo Switch inte riktigt var redo för lansering, bristen på onlinefunktioner är ett bevis på detta. Den utlovade onlineappen släpps i sommar och den upphottade betaltjänsten lanseras först i höst.


🙂 Spelutbud, Virtual Console och eShop
Inga klassiska Nintendo-spel vid release? Dumheter! Och inte ett knyst om en kommande release window har vi fått nys om heller men eShop är åtminstone på plats. Butiken är enkel att navigera och det finns en del bra titlar att välja på. Snipperclips, Fast RMX och Blaster Master Zero är Nintendo-exklusiva, och Shovel Knight-expansionen tidsexklusiv. Vissa påstår att Zelda är det enda som är nåt att ha vid release men det är ett överdrivet påstående om du kan tänka dig att handla digitalt.


😀 Zelda
Jag närmar mig 50 spelade timmar nu och bara det säger en del. Så mycket tid lade jag förmodligen inte på spelande förra kvartalet. Believe the hype! The Legend of Zelda: Breath of the Wild är precis så magiskt och fantastiskt som recensenterna vill påtala. Det här är det bästa Zelda-spelet jag spelat och kanske också mitt absoluta favoritspel någonsin. Så jävla bra är det.



Sammanfattningsvis


Efter en vecka tillsammans med Nintendos nya hybridmaskin har jag bildat mig en uppfattning om vad jag känner inför Nintendos nya konsol. Precis som med andra purfärska konsoler har jag upptäckt en mängd brister vad beträffar Switch. De är förbluffande många faktiskt. Mycket av det här kommer säkert fixas till men i dagsläget finns det en del att gnälla på men också att hylla.

Sanningen är den att jag ändå är smått förälskad i min nya maskin samtidigt som jag är irriterad över bristen på funktioner, appar och de hårdvaruproblem den dras med. Men det positiva överglänser det negativa i nuläget. Det är en gedigen pryl och ett märkbart snäpp upp i jämförelse med Nintendos tidigare plastiga elektronikprodukter. Switch känns lyxig, snygg och rejäl.

Konceptet är lysande och konsolen besitter en potential som kan bära precis hur långt som helst om Nintendo förser den med spel som drar nytta av konsolens innovativa egenskaper. Jag ångrar inte en sekund att jag gjorde som många gånger förut och slängde mig över en konsol som jag på förhand inte visste skulle prestera. Men den levererar verkligen på de punkter som till en början betyder nåt. En perfekt fusion mellan bärbart och stationärt med ett lanseringsspel i form av Zelda som knäcker allt som finns att köpa i spelväg just nu.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on Google+Email this to someoneBuffer this pageShare on RedditShare on TumblrPrint this page

Barrfiolernas rike

Det första som slog mig när jag fiskade upp Barrfiolernas rike ur brevlådan är den minimalistiska bokomslagsdesignen. Väldigt tjusigt, och precis som Fredrik Malmquist på Doppelgänger förlag beskrev i den publicerade intervjun här på bloggen, påminner den om polska filmaffischer och Taschen-böcker i sitt utseende. Enkelt, spartanskt och stilistiskt.

Innehållet då? Jo, Joni Huttunens debutroman är en läsvärd spökhistoria med en bekant premiss. Miika tar sitt pick och pack, reser från Göteborg till sin släktstuga i Finland för att testa lyckan som författare. Men huset, som ligger ensligt, långt inne i skogen, ruvar på hemligheter. Miikas släkt har uppenbarligen lämnat starka avtryck efter sig, och den närliggande ortens invånare, är varken speciellt välkomnande eller måna om att berätta om Miikas släktingars öde.

Som sagt. Barrfiolernas rike delar ett upplägg med många berättelser innan Huttunens debut. Inget fel i det. Hemsökta hus i mörka skogar har varit ett vinnande koncept många gånger tidigare. Och det här är en skickligt författad bok som lyckas kännas suggestiv och hallucinatorisk. Med kusliga mardrömmar och vandrande vålnader byggs stämningen upp. Miika får svårare och svårare att skilja på vad som är riktigt eller inte och han sugs längre ner i det släktmysterium som präglar stugans förflutna.

Barrfiolernas rike är en kort men naggande god spökhistoria. Välskriven och lagom läbbig. Handlingen känns aningen förutsägbar men på det stora är det en snyggt komponerad och tillfredsställande berättelse att sätta tänderna i. En no-brainer för alla som diggar atmosfärisk indieskräck.

Titel: Barrfiolernas rike
Författare: Joni Huttunen
Genre: Skräck
Utgiven av: Doppelgänger förlag
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Adlibris, Bokus och Doppelgängers webshop
Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on Google+Email this to someoneBuffer this pageShare on RedditShare on TumblrPrint this page

Gästblogg: Christin Ljungqvist om begreppet gaspunk


Författare Christin Ljungqvist, foto: Ola Kjelbye.

Som den norska författaren Siri Pettersen framhärdar: fantasy ska redde verden. Och jag instämmer. Fantasin ska rädda världen. Det räcker inte med det vi redan vet, vi behöver vad vi inte vet. Vi behöver se längre, och till det krävs stor fantasi.

Jag heter Christin Ljungqvist. Jag debuterade som författare 2012 med Kaninhjärta (Gilla Böcker, numer del av Lilla Piratförlaget). 2013 släpptes Fågelbarn, 2014 Rävsång. Nästa bok, Vita Tigern, släpps 22 mars 2017 och har titeln till trots inget med mina tidigare böcker att göra. Den är i en genre jag successivt närmat mig, en genre som också blivit min räddning. Kanske för att steampunk, eller ångpunk, inte bara är en genre, utan något som närmast liknar en rörelse.

Steampunk kan vara böcker (flest på engelska, men exempelvis Kleptomania av Kristna Hård), filmer (Hugo Cabret, de senaste Sherlock Holmes), festivaler (jag var på den i Lincolnshire, England, 2014, fantastisk), baler, föreningar, cosplay, workshops (där du kan snickra dina egna goggles, eller färdglasögon som jag kallar dem), inredningslinjer, temabarer/restauranger (Steampunk Bar här i Göteborg), kläder, attiraljer. För den oinvigde kan man föreställa sig viktoriansk estetik, luftskepp, färdglasögon, stora maskiner med synliga kugghjul, smog och skit, och man får en ganska korrekt bild. Men som ni förstår finns en hel massa mer bakom begreppet.

Jag har blivit mer och mer fascinerad av steampunk. Bryter jag ner min fascination till dess beståndsdelar handlar det konstigt nog om hållbarhet – att återanvända. Att ta något, bygga om det och vips! Har man en förlängningsbar arm, eller något som flyger. Ungefär som Fabror Frej. Fast med färdglasögon, och kanske ett större användningsområde i åtanke. Det handlar också om en svunnen tid jag kan sakna, gammal teknik, gammalt mode, folkvett, höviskhet – ett arbetande folk, lite segare än vi som lever idag, som lagar saker när de går sönder istället för att slänga dem, som vet hur man manglar lakan, som vet hur man får saker att gro.

Medan jag skrev på det som från början var ett försök till att döva min egen framtidsångest, och som nu blivit Vita Tigern, insåg jag att steampunk inte var min genre trots allt. Istället för viktoriansk estetik väljer jag 40- och 50-talets victoryrolls, vippiga kjolar och plommonstop. Istället för smog och skit väljer jag ren luft, vild natur, gamla städer i ruiner och halvt sjunkna bilvrak. Istället för ånga består taken i Vita Tigern av högteknologiska solceller som omvandlar vatten till vätgas. Gas, alltså. Gaspunk. Samma mall, andra inslag.

Jag vet att jag tar genren och gör lite som jag vill med den. Det är väl också tjusningen med fantasin, att tillåtas frihet, att få tänka långt. Senast jag skrev fantastik var jag nitton år. Vi ska inte räkna efter hur längesen det var. Låt oss bara glädjas tillsammans över att min självterapi snart finns till försäljning och att du, om du också känner framtidsångest och undrar vart vi är på väg, kan läsa den och också finna framtidstro. Det är nämligen dit vi är på väg, i rasande fart, rakt in i mellangärdet på gaspunkens era.

Om gästbloggare Christin Ljungqvist:
Debuterade som författare 2012 med Kaninhjärta. Boken följdes av Fågelbarn 2013 och Rävsång 2014 , samtliga utgivna på förlaget Gilla Böcker, numera del av Lilla Piratförlaget.

Christin jobbar på webbyrå som administratör/copywriter, för tillfället mammaledig med Rut, och bor med min familj i Majorna, Göteborg.

Hemsida
Facebook
Instagram
Gilla Böcker/Lilla Piratförlaget
Förhandsboka Vita tigern på Adlibris eller Bokus

Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on Google+Email this to someoneBuffer this pageShare on RedditShare on TumblrPrint this page