Gästblogg: Ur led är tiden…

Hej! Jag som gästbloggar är A.R.Yngve. Jag kommer från Göteborg, så jag börjar förstås det här gästinlägget med en dålig vits:

En man går in på en bar med skylten ”ALLA SORTERS ÖL SOM FINNS”. Och han frågar: ”Har du gurk-öl?”

Bartendern ger honom en misstänksam blick och säger: ”Va? Vi kommer aldrig att ha gurk-öl, inte på en miljon år. ”

”OK”, säger mannen, ”jag kommer tillbaka.”

EN MILJON ÅR senare går samme man in i baren och frågar: ”Har du gurk-öl?”

Bartendern, en jättestor talande insekt, säger med surrande röst: ”Vad är ‘gurk’? Har aldrig hört talas om det.”

Mannen suckar bittert. ”Vad är DET för en vissen slutpoäng, efter en miljon år?”

Bartendern rycker på sina små obrukbara vingar och säger: ”Vi fick slut på alla bra poänger för länge sen. Fattar du hur många humanoider som har kommit hit under den senaste miljonen år och väntat sig att få höra något roligt?”


Låt oss fundera lite på det här med lååång tid och lååånga perspektiv. Fast det är ju inte ”inne” med såna nuförtiden, när alla stirrar på sina smartphones jämt för den senaste minutens kattbild, och Donald Trump inte kan minnas vad han skrev på Twitter för en timme sedan. Numera är allt ”nu”.

Man kan säga, lite spetsfundigt, att vår tidsuppfattning har blivit primitiv och irrationell igen, efter att i hundratals år ha varit linjär och rationell.

I min favoritgenre Science Fiction har tidens natur stötts och blötts otaliga gånger. Ändå verkar SF-genren tidigt ha skapat ett internt ”tids-paradigm”: Tiden flyter framåt i en rak linje (under normala omständigheter); historien är ofattbart lång och universum oerhört gammalt i bägge riktningar; det finns bestämda datum för framtida händelser; både det förflutna och framtiden existerar på denna tidslinje och man kan resa dit; allting förändras över tid.

Vi som gillar skriven SF tycks ta detta för givet. Jag tror det ger oss ett lite speciellt sätt att se på världen.

I de flesta stamkulturer som ännu inte utvecklat skriftspråk, upplevs tiden inte alls som linjär. Uppfattningen om tid tenderar att vara i huvudsak cirkulär, cyklisk. Vår, sommar, höst, vinter, börja om.

Det förflutna är aldrig ”långt borta” i en stamkultur – det märks alltid på hur en stam återuppväcker en fejd med någon rivaliserande stam. Vad det än var som fick dem att hata den andra byn verkar alltid ha hänt precis igår. Ingen i en stamkultur säger någonsin ”Det var länge sedan, det är glömt och förlåtet.” Tidsaspekten är ett komprimerat ”nu”, som innehåller alla händelser – och all gammal ost, oavsett hur gammal.

Stamkulturer har en mycket dålig förmåga att uppfatta evolution eller utveckling. Saker och ting uppfattas som ”hur de alltid varit och kommer att vara”; ”så är det bara”. En primitiv bonde går inte och väntar på nya innovationer som ska röra om hans värld — han är ”fast i leran”.

frankensteinNär Mary Shelley skrev den första SF-romanen ”Frankenstein” i början av 1800-talet, var hon en modern människa i den meningen att hon växte upp i en skrivkunnigt samhälle, där människor var fostrade till linjärt tänkande och tidtabeller, och industrisamhället hade börjat med sin löpande-band-produktion (linjärt tänkande igen).

Shelley var ett barn av intellektuella som begrep historien som ett linjärt händelseförlopp, och hon kunde skilja på mytologi och historia.

Med andra ord, den som levde i samma tidevarv som Mary Shelley kunde lätt föreställa sig att vetenskapen i grunden skulle förändra samhället, att nya uppfinningar skulle komma, och att man borde förvänta sig att framtiden skulle vara annorlunda än det förflutna.

Under samma sekel kom Charles Darwins evolutionsteori — som inte hade varit möjlig innan forskarna riktigt hade förstått hur fantastisk gammal jorden var. (Kom ihåg att detta var innan forskningen fastställde jordens verkliga ålder. Du kunde fortfarande påstå att jorden var fem tusen år gammal utan att bli direkt utskrattad. I vissa delar av världen kan du fortfarande påstå det!)

Så det är nog ingen tillfällighet att SF började vid just den tiden. När människor blev medvetna om snabba förändringar i samhället, och kunde se historien i ”perspektivform”, som en linjär sekvens av händelser där det förflutna var radikalt annorlunda och fysiskt långt borta, och där samhället och naturen utvecklades, kom det sig naturligt för författare att föreställa sig eventuella framtida händelser och förändringar.

Kort sagt: att läsa och skriva SF handlar i grunden om att ha ”perspektiv på tillvaron” – att se längre än näsan räcker.

(En extrem version av detta är apparaten Vidgade-Vyer-Vortex i Douglas Adams’ ”Liftarens guide”-böcker, som VERKLIGEN hjälper en att ”få perspektiv på tillvaron”… med fatala konsekvenser!)

Det finns en ”avslöjande detalj” i SF-genren… som jag tror är ett ganska starkt bevis för min teori att de flesta SF-författare arbetar efter modellen av ”linjär tid”. Kan ni gissa vad det är?

Jo, det här: Från 1800-talet och framåt, har många SF författare insisterat på att använda specifika historiska datum i fiktiva berättelser som utspelar sig i framtiden.

Ur en bokförläggares synvinkel är det vanvett att börja en berättelse med ”det hände i framtiden år 1998” – för den berättelsen kommer oundvikligen att bli omodern år 1998… och ändå har vi hållit på så i över hundra år.

thetimemachineH.G. Wells startade detta med romanen ”Tidsmaskinen” (1895). I romanen anges EXAKT hur långt in i framtiden som huvudpersonen reser. Varför? Wells insåg väl att en tidsresehistoria som inte anger vart i tiden man reser, är meningslös. Det underliggande ”tids-paradigmet” finns där mellan raderna.

Lägg märke till att H.G.Wells inte spekulerar om möjligheten att ÄNDRA historien med tidsresor. Hans vision av tiden är dyster och fatalistisk: Mänskligheten utvecklas obevekligt — eller ”inavlas” — till två separata arter, arbetarklassen blir de underjordiska Morlockerna, överklassen blir de efterblivna Eloi, och till sist dör solen och allt liv upphör.

Med ”Tidsmaskinen” introducerade Wells de ”tre stora teman” i SF-genren som allihop är anslutna till mycket långa linjära tidsperioder:

1. Geologisk tid – miljontals år av historia, tillräckligt länge för att arter ska ändra sig, och stjärnor blir gamla.
2. Evolution – hur människan i grunden förändras med tiden och miljön.
3.Tidsresor – om tiden är en dimension – enklast uttryckt som en linje – så kan man resa i den.

Givetvis har andra SF-författare utvecklat dessa teman senare, men det gamla ”tids-paradigmet” tycks ännu vara starkt. Och var är det starkast idag?

I Kinas styrande kommunistparti. Låt mig förklara… med en länk till en nyhetsartikel daterad 13 april 2011:

”China Bans Time Travel Films and Shows, Citing Disrespect of History”

Marxistisk/kommunistisk teori delar många märkliga likheter med Science Fiction-genren.

Marxismen och kommunismen skapades också på 1800-talet. Karl Marx baserade uttryckligen sina teorier på en modell av historien som en utveckling på en rak linje, en ”oundviklig” social och teknisk utveckling som leder till ett annat, mer avancerat samhälle.

china

Så vi skulle kunna hävda att kommunismen är den första ”Science Fiction”-ideologin, eftersom den skildrar ett händelseförlopp som utspelar sig i linjär historisk tid, med en struktur som misstänkt liknar en SF-historia: ”Om det fortsätter så här, kommer det framtida samhället att bli en proletariatets diktatur.”

Därav kommer de kinesiska politrukernas oro: Om medborgarna i Kina tillåts föreställa sig att ändra tidslinjen och därmed avbryta den framtida kommunistiska utopins ”oundvikliga” ankomst, så är det en direkt utmaning mot den officiella doktrinen att det finns en fastsatt tidsplan.

Du ser inte något annat samhälle där regeringen oroar sig för att medborgarna kan resa i tiden!

thetimeidiotJag har själv skrivit en roman om tidsresor, THE TIME IDIOT (2011). Romanens huvudperson — eller antihjälte — tidsreser tvärs över hela mänsklighetens historia och trasslar till den så allvarligt, att han till slut hotar människosläktets fortsatta existens.

Huvudpersonen missbrukar sin tidsmaskin på ett katastrofalt sätt för att han – som så många andra nuförtiden – inte förstår tidens struktur och saknar kunskap om historia. På svenska skulle romanens titel förstås ha varit ”Tidioten”.

Jag undrar… håller vi själva på att bli ”tidioter”? Vilsna varelser som inte tänker på den avlägsna framtiden, vacklar omkring i ett ständigt ”nu” och inte har ett klart begrepp om vad historien är?

Jag skulle ha tänkt den tanken färdigt… men det kom just nåt jätteviktigt på min iPhone som jag måste kommentera. Vi ses på FacebookTwitterInstagramYouTubeReddit!

aryOm gästbloggare A.R.Yngve:
Han skriver och illustrerar böcker, barnböcker och ungdomsböcker. Ibland håller han föredrag om SF, och kallar sig Skandinaviens ende Science Fiction-ståuppkomiker.
A.R.Yngve bor i Norge med en fru och ett barn.

Hemsida
Facebook
Köp A.R.Yngves roman THE TIME IDIOT på Amazon.com

Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on Google+Email this to someoneBuffer this pageShare on RedditShare on TumblrPrint this page

Babbligt svammelinlägg #263

Hardcore Henry
Hardcore Henry

Jag vill börja med att varna känsliga läsare för ett ovanligt personligt nonsensinlägg. Alltså på riktigt, VARNING!

Helgen blev intensiv. Black Friday tog upp all min vakna tid utöver jobb och andra familjeåtaganden i fredags. Faktum är att jag numera är klar med i princip vartenda julklappsinköp. Strongt, tycker jag! Men det blev ett gäng egna kap också. I synnerhet från Steams rea. Undertale, Oxenfree och Batman – The Telltale Series inhandlas för rimliga priser.

På lördagen bar det av till Danmark och Fredrikshamn för en familjeresa i badens tecken. Jag lyckades trots bad och lek lägga på mig ett kilo efter helgens äventyr. Kan det varit de 14 buffémiddagarna jag glufsade i mig som är boven i dramat?

På gårdagens Cyber Monday avslutade jag min shoppinghysteri med att införskaffa Inside och Abzû från Playstation Store. Decemberkvällarna lär vigas åt en hel del spelande.

Den intensiva helgen avslutades med en lika intensiv filmupplevelse. Hardcore Henry. Jösses, snacka om galet röjig rulle. Någon substans fanns inte att tala om men vansinniga actionscener fanns det däremot gott om. Att den dessutom helt är inspelad i förstapersonsperspektiv gör den bara mer hetsigt frenetisk. Underhållande och våldsamt kladdig. Jag gillade skarpt!

Och på tal om substans, så är det inget en kan beskylla det här blogginlägget för att ha. Puss!

Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on Google+Email this to someoneBuffer this pageShare on RedditShare on TumblrPrint this page

Gästblogg: Vilka rädslor drev skrivandet

trojanerna-blogg-banner

I grunden för varje skräckberättelse ligger en eller flera rädslor, som fertil jord där idéerna kan planteras. Förhoppningsvis sprirar en stark berättelse från det.

Trojanerna kommer dels av en rädsla för något som inte är vad det ser ut att vara. Som montren i IT, eller The Thing, eller Bodysnatchers. Något som kan ta en annan identitet och vandra runt som en ulv i fårakläder. Paranoian. Vem är det? Är det du? Kan jag vara säker på att det inte är jag? Och så vidare. Det är en potent skräck, född ur självbevarelsedrift och vetskapen att alla de sinnen vi använder för att identifiera hot inte är nog.

Men det fanns en annan rädsla som jag brottades med när först benade ut berättelsen. Vad är värre än att frukta för sitt eget liv?

Den förlamande rädslan att förlora någon man älskar.

Finns det något värre än det? Ja. När jag hade krafsat klart, kommit ända in till hjärtat av berättelsen, låg den värsta skräcken där som en rutten frukt.

Det värsta måste vara att själv skada den man älskar. Att själv bli monstret.

Det får mig att tänka på alla nyhetsinslag om föräldrar som skjutit sina tonårsbarn i tron att de har varit inkräktare, när de i själva verket smugit in i huset efter en fest. Hur går du vidare efter det? Nu har jag inte själv barn, men kan föreställa mig fasan. Mentalt ryggar jag tillbaka inför tanken.

Monster är lättare. Det är lättare med yttre hot, något du kan mobilisera mot. Gott mot Ont. Men det räcker att skumma igenom nyheterna för att se att verkligheten ser annorlunda ut. Verkligheten är en enda stor clusterfuck av rädsla och dåliga beslut. Motsvarigheten till personen i skräckisen som i vild panik rusar upp på övervåningen.

Gud förbjude att en zombieapokalyps faktiskt skulle inträffa. Jag får vara den första att erkänna att jag hade blivit uppäten på en minut. ”Ursäkta? Behöver du hjälp? Vad blek du ser ut. Hallå? Du har svårt att gå upprätt, inga problem, luta dig mot mig så ringer jag en taxi…” Ni vet alla de där zombisarna som saknar läppar, de som ser så läskiga ut? Mun-mot-mun-metoden. Bombsäker på att just de försökte hjälpa någon.

Nåja. Vi är alla små knippen rädslor. Den mest grundläggande rädslan är rädslan för döden, för det okända, men den kan ta sig så många former. Om jag ska bli lite flummig tror jag att många är rädda att förändras, eftersom förändring tar en ut i det okända. Döden är den ultimata förändringen, den enda version av dig själv du aldrig kan vara säker på att få uppleva. Innan dess har du förändrats tusentals gånger, kanske anpassat dig till omständigheter du aldrig trodde skulle bli aktuella.

Om jag hade fått åka tillbaka i tiden och säga hej till mitt tioåriga jag hade hon inte känt igen mig, och då har jag ändå inte varit tvungen att anpassa mig till några extrema omständigheter. Inga våldsamma förändringsprocesser, ingen Joker i Batman. Bara livet.

Jag vet inte vad min poäng är längre. Kanske poängen är att vi aldrig vet hur mycket vi kan förändras, och att det blir en del av det läskiga. Att gränsen kan nås. Och att den gränsen ibland kommer mentalt istället för fysiskt.

När den gränsen nås kan ingen säga. Läskigt, va?

lova_headshots2Om gästbloggare Lova Lovén:
Hon tycker om sina monster, oknytt och vidunder och i hennes huvud får alla inre demoner te och kakor… och om berättelsen tillåter, åtminstone ett hoppfullt slut.

När hon inte skriver jobbar hon med kommunikation i Amsterdam, en stad som bjuder på mycket inspiration (bland annat). Berättelserna utvecklas dygnet runt men rastas på kvällar och helger.

Hemsida
Trojanerna på Facebook
Köp Trojanerna på Adlibris eller Bokus

Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on Google+Email this to someoneBuffer this pageShare on RedditShare on TumblrPrint this page

Astrid: Vulkanmånens kult

astrid-vulkanmanens-kultVanligtvis när jag har backat en Kickstarter-kampanj är det vänteleken som gäller. Det finns flera projekt som jag investerade i för över tre år sedan och som fortfarande inte sett dagens ljus. Det är snarare regel än undantag att projekten blir kraftigt försenade medan ett fåtal inte ens blir av överhuvudtaget.

Med Kim W. Anderssons crowdfunding-kampanj för Astrid: Vulkanmånens kult var det annorlunda. Kickstarter-sidan lanserades i oktober och knappt en månad senare hade jag objektet i min hand. En härlig känsla! Sedan är utgåvan av serieromanen tjusig också och för att alla backers ska känna sig lite extra märkvärdiga finns alla som varit med och finansierat släppet representerade på omslagets baksida.

Men så till själva innehållet då. Kim har skapat en underbar karaktär med Astrid. Det är skönt att se en kvinna i huvudrollen som gestaltas som en person och inte ett objekt. Astrid är varken trådsmal eller besatt av manlig fägring. Hon är en karaktär av kött och blod, hårt knegande och med ett mål om att bli den främsta elitagenten i galaxen.

Men allt ska inte gå enkelt för stackars Astrid visar det sig. För dessvärre går drömmen i kras och istället tvingas hon ta dåligt betalda jobb och den tilltänkta rymdkryssaren byts ut mot en skrothög. Läget verkar hopplöst. Men så en dag får hon chansen att revanschera sig när hon blir erbjuden att åta sig ett uppdrag tillsammans med sin forna klasskamrat Ulf och bortskämda, men samtidigt talangfulla, elitagent-eleven Isobel. Fast det enkla transportuppdraget visar sig såklart inte bli fullt så enkelt. Snarare tvärtom.

Det första seriealbumet med Astrid är en fröjd att läsa. Kim W. Anderssons serierutor är färgstarka, skickligt sammansatta och berättelsen med dess karaktärer griper tag omedelbart. Det är å ena sidan ett klassiskt rymdäventyr utan några direkta överraskningar men å andra så välskrivet och snyggt återgivet att det inte heller spelar någon roll.

Det enda smolket i bägaren för mig var slutet som inte riktigt kändes helt tillfredsställande. Men jag är fine med det. Vulkanmånens kult känns mycket som en introduktion till något mycket större. Jag är såklart medveten om att det här bara är den första serieromanen med Astrid och att många fler ska dyka upp hädanefter och jag kommer med det i åtanke utan tvekan återvända till Astrids galna sci-fi-bestyr. Det här kan mycket väl vara en svensk kultklassiker som sett dagens ljus!

Så Kim, när drar Kickstarter-kampanjen för Astrid #2 igång?

Titel: Astrid: Vulkanmånens kult
Författare: Kim W. Andersson
Genre: Rymdäventyr
Utgiven av: Apart förlag
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Bokus
Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on Google+Email this to someoneBuffer this pageShare on RedditShare on TumblrPrint this page

Owlboy flaxar äntligen in på Steam

owlboygraveyard

Det här har jag väntat på länge. I hårresande åtta långa år har norska spelstudion D-pad Studio kämpat och gnetat med att få Owlboy klart. Jag publicerade faktiskt min första text om spelet just för åtta år sedan och har dessutom tidigare också skrivit en liten förhandstitt åt Skillpoint i samband med att en demoversion släpptes redan 2011. Men nu har det äntligen sett dagens ljus på riktigt.

Och det märks att det lagts ner mycket hjärta och omsorg i det här dundersnygga 2D-äventyret. Under den vackra pixliga ytan ryms dessutom ett fantastiskt hantverk. Det är sådär Nintendo-finurligt med smarta bossbataljer, lagom kluriga pussel och en spelmekanik som verkligen känns genomtänkt. Spelets soundtrack är dessutom pampigt som attan!

Owlboy är en fröjd att spela för en gammal retrofil som undertecknad. Det är en läcker homage till 90-talets allra bästa spel men andas också nytänkande och innehåller ett knippe riktigt fräscha idéer.

Nu har jag inte tagit mig igenom hela spelet än men om känslan håller i sig är det här för mig, tillsammans med Hyper Light Drifter, årets mest underhållande spelupplevelse.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on Google+Email this to someoneBuffer this pageShare on RedditShare on TumblrPrint this page

”Den genomsnittlige svensken har inte en arsenal i garaget eller är härdad av naturkatastrofer. Levande döda? Det får Kommunen ordna. Rymdinvasion? Skriv en arg lapp.”

Författarintervju: Lova Lovén
Författarintervju: Lova Lovén
Med Trojanerna gör du romandebut efter ett knippe läbbiga noveller i bagaget. Hur har processen sett ut och varför blev Trojanerna ditt första romanverk tror du?

Jag har skrivit flera bokmanus, och ärligt talat var originalidén till Trojanerna inte menad för en längre berättelse. Men efter lite råd och feedback bestämde jag mig för att arbeta ut den till en bok. Idén fick mogna och när jag visste vad som faktiskt hände i berättelsen började en längre period av efterforskning där jag var tvungen att exakt ta reda på vilka krisförberedelser som finns i Sverige och vad som skulle hända.

Vi är inte direkt bortskämda med svenska apokalypshistorier, varför tror du det är så?

Hanteringen av Odöda av John Ajvide Lindqvist är nog den enda som jag minns på rak arm. Jag tror att bristen kan bero på att vi inte fixar storslagna apokalypser i Sverige på samma sätt. Det blir liksom inte nån Rambo som svingar sig ner i eldstrider från en brinnande helikopter medan ett svampmoln med grinande dödskallar reser sig mot himlen i bakgrunden… vi fixar inte det. Den genomsnittlige svensken har inte en arsenal i garaget eller är härdad av naturkatastrofer. Levande döda? Det får Kommunen ordna. Rymdinvasion? Skriv en arg lapp.

I gengäld tycker jag att svenska berättelser om undergången blir mer realistiska och personliga. Det är lättare att relatera till den stackars jäveln som försöker twittra efter hjälp från sitt gömställe, än hjälten som pressar sig igenom ett hav av odöda med en gräsklippare. Med det sagt är jag den första att köa om det görs en ”Sillnado” lagom till jul…

Finns det fler typer av skräckberättelser vi borde skriva mer av i Sverige?

Humoristisk skräck. Att blanda in lite humor överhuvudtaget. Många gånger blir svensk skräck väldigt monokrom och ångestfylld, vilket ofta funkar utmärkt… men jag efterlyser ändå mer lekfullhet. Sånt som frodas i länder där marknaden är stor nog att ge plats åt det. På den svenska marknaden kommer jag nog bara på Caroline Grimwalkers Demonologi för nybörjare, som är otroligt rolig.

trojanerna_webNär jag tänker på begreppet apokalyps så tänker jag instinktiv på död, undergång, kaos och fullständig förintelse av jorden som vi känner den. I Trojanerna är scenariot mer lågmält. Hur resonerade du kring detta?

Dels tror jag att det blir mer lågmält ju närmare huvudkaraktärerna läsaren kommer. Ju mindre perspektiven är och ju viktigare deras egna personliga kriser är för handlingen, ju mer hamnar det globala perspektivet i skymundan. Stephen Kings The Stand är till exempel väldigt ödesmättad, med huvudkaraktärer som är viktiga, ja de viktigaste personerna i hela världen visar det sig. Mer lågmälda scenarion bjuder mer på upplevelsen ”det kunde lika gärna vara du”. En känsla av sårbarhet som kommer av att huvudkaraktärerna inte har större existensberättigande i storyn än sina grannar.

Sedan handlar det mycket om fiendens planer också. En del apokalypser bränner iväg i storslagen Mad Max-stil, andra sker mestadels i tysthet. I Bodysnatchers sker undergången bakom kulisserna, och utmaningen blir att genomskåda fienden.

Jag min stackare har läst klart Trojanerna, vad borde jag ta mig an härnäst om du får bestämma?

Oj, det var en bra fråga! Hm… Det är mörkt och kallt ute och du gillar tentakler. Då får jag lov att rekommendera Nick Cutters The Deep. Jag är visserligen ganska lättskrämd, men det är få böcker jag i vuxen ålder inte kan läsa vid läggdags, och det här är en av dem. Föreställ dig IT fast 13 kilometer under havsytan. Fasansfull och klaustrofobisk. Mycket nöje!

Hur ser framtiden ut för författare Lova Lovén? Finns det fler romaner i startgropen och viktigast av allt: innehåller den i så fall rikliga mängder med tentakelmonster?

Förhoppningsvis, ta i trä och kasta lite salt över axeln tvi tvi, så ser framtiden någorlunda ljus ut. Jag redigerar ett bokmanus som lovar att bli kusligare än Trojanerna. Inga tentakler, de sparar jag till en framtida historia där de kan få det utrymme de förtjänar. Release the Kraken!

Författare: Lova Lovén
Född: 1981
Ort: Hilversum, Nederländerna
Aktuell med: Trojanerna
Utgiven på: Swedish Zombie
Hemsida
Trojanerna på Facebook
Köp Trojanerna på Adlibris eller Bokus
Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on Google+Email this to someoneBuffer this pageShare on RedditShare on TumblrPrint this page

Trojanerna

trojanerna_coverJordens undergång. Det låter så ödesmättat, så definitivt. I fiktionens värld är det ett fascinerande tankeexperiment. Hur kommer världen rasa samman? En epidemi? Ett nytt världskrig? En utomjordisk invasion? En zombieapokalyps?

I Trojanerna är hotet till en början odefinierbart, allt mänskligheten vet är att folk dör, men inte hur. Det börjar på en högstadieskola i Malmö när 300 elever och lärare oförklarligt hittas döda. Regeringen är sparsam med informationen till allmänheten men snart inträffar fler liknande katastrofer, inte bara i Sverige, utan också i övriga världen.

Berättelsen växlar mellan tre kvinnor och deras olika upplevelser av det hemska som inträffar. Prästen Liv, telefonisten Karolin som jobbar på SOS Alarm och kommunikatören Sofia som håller koll på sociala medier åt Malmö stads kommun. Alla blir de inblandade och påverkade av det som händer på olika sätt.

Trojanerna är en skoningslös apokalyptisk thriller som inte liknar någonting jag läst tidigare. Det är svårt att gå in på specifika detaljer utan att avslöja för mycket av handlingen men det är en ovanligt intim skildring av världens förfall. Lovén zoomar sällan ut från de tre kvinnornas egna perspektiv vilket får boken att kännas klaustrofobisk och nervpirrande, men när det väl händer är det främst människors paranoia som beskrivs. Mänskligheten ses som hjälplös och handfallen när den obestämbara fienden kan slå till när som helst, vart som helst.

Lova Lovéns romandebut är en mörk och obarmhärtig undergångsroman som griper tag utan att någonsin släppa taget förrän den sista sidan är färdigläst. Ingen av bokens karaktärer går säker och berättelsen känns oförutsägbar och annorlunda. Jag är glad att små förlag som Swedish Zombie fortsätter att förse oss skräckälskare med lite udda verk som vågar att ta ut svängarna. Trojanerna är en frisk fläkt som överraskar med en intressant och spännande apokalypsskildring.

Titel: Trojanerna
Författare: Lova Lovén
Genre: Apokalyptisk thriller
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Bokus och Adlibris
Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on Google+Email this to someoneBuffer this pageShare on RedditShare on TumblrPrint this page

The Expanse

the_expanse_header_image

Det var ett tag sedan kanalen Syfy levererade något riktigt minnesvärt. De senaste åren har det åtminstone känts som de börjar hitta rätt igen. Tv-inkarnationen av 12 Monkeys är bra, The Magicians är hyfsad, Z Nation är fånig men rätt skön zombieaction och dystopiska änglaserien Dominion var också den rätt skaplig. Men de senaste sci-fi-försöken som Defiance, Dark Matter och Killjoys har på sin höjd varit måttligt underhållande.

Med The Expanse har de äntligen producerat nåt som på riktigt kan mäta sig med storheter som Battlestar Galactica igen. Det är ambitiöst, välproducerat och med Syfys mått mätt relativt påkostat.

Det sparas inte på krutet när det gäller det visuella och allt från storslagna rymdskepp till futuristiska grunkomojer ser allt som oftast trovärdiga ut. Skådespeleriet håller bra klass och den deckarlika storyn innehåller lika delar mysterienystande, rymdaction samt politiska intriger som gör att man sitter som bänkad i säsongens tio avsnitt.

Som sagt. Det här är det bästa Syfy producerat på många år och är ett absolut måste för sci-fi-nörden. Hela första säsongen finns att streama på Netflix.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on Google+Email this to someoneBuffer this pageShare on RedditShare on TumblrPrint this page

Head Lopper

headlopper

Head Lopper är lite som om någon placerat Conan barbaren i världen från Äventyrsdags. Först och främst är det här en klassisk fantasy-berättelse med magiska skogar, mystiska väsen och en skäggig, tystlåten monsterjägare i huvudrollen. Andrew MacLean som både författat och ritat har en tecknarstil som påminner om den i just Äventyrsdags, men det finns också liknelser med Mike Mignola, som tecknar Hellboy.

Det är färgglatt och ”cartoony”, i brist på ett bättre svenskt ord, men samtidigt detaljrikt. Jag är väldigt förtjust i hur det ser ut och jag tycker det är just i det yttre de stora kvalitéerna finns. Monstren som Head Lopper, eller Norgal som han egentligen heter, stöter på är fantasifulla skapelser som ser unika och annorlunda ut. Men den kanske största höjdaren visuellt är striderna som vänder och vrider på sidorna och seriepanelerna. McLean är verkligen uppfinningsrik när det kommer till att teckna just dessa.

Ett exempel på hur en strid kan illustreras i Head Lopper.
Ett exempel på hur en strid kan illustreras i Head Lopper.

I övrigt är det som sagt en traditionell fantasy-berättelse med onda skurkar, en högmodig kung och en jävla massa monster som måste slaktas. I centrum finner vi den oövervinneliga krigaren och enstöringen kallad Head Lopper men också den tjattrande häxan Agatha, eller åtminstone vad som är kvar av henne, huvudet.

Handlingen är ganska förutsägbar men det är inte skälet till att man läser vidare. För mig är det de storslagna monsterbataljerna och det trivsamma upplägget. Head Lopper är godis för ögat utan något större djup men likväl förbaskat underhållande och avkopplande.

Titel: Head Lopper
Författare: Andrew McLean
Genre: Monsterslaktarfantasy
Utgiven av: Image
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Comixology, Bokus och Adlibris
Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on Google+Email this to someoneBuffer this pageShare on RedditShare on TumblrPrint this page

Halloween-special: Skräddarsydd blågul skräck

bocker

Stephen King i all ära men visste du att det vimlar av duktiga skräckförfattare även i Sverige? Klart du gör, du har väl tittat in här på bloggen förut?! Alla bloggar med lite trendkänsla skriver om skräck just nu och självklart hakar jag också på det tacksamma Halloween-temat. Jag verkar vara sen till festen och har förmodligen blandat ihop det hela med alla helgons afton men skit samma! Här är ett gäng blågula skräddarsydda tips för skräckfantasten.


monster

fyra-minuterFyra minuter

Att läsa Fyra minuter var som att resa tillbaka i tiden. Till en tid där mitt femtonåriga jag frossade i den här typen av skräck. När traven av VHS-rysare växte i pojkrummet, samtidigt som favoritförfattarna hette Stephen King och Dean Koontz. Så tack Johan Ring, inte bara för en finfin skräckupplevelse, utan också för den nostalgiska återblicken. För en lika fin som hemsk stund tillsammans.


Parasitus

Det här är bra, väldigt bra till och med. Christian Johansson är riktigt vass på att ta fram älskvärda karaktärer och få mig att känna för dem alla. Men han är lika bra på att skriva läskig skräck. Det mörker som omger de sista sidorna i boken är omvälvande läsning. Skrämmande och gripande.


varulvar

omslagsbild-hamhVargsläkte

Jensen lyckas balansera blandningen av spöken, varulvar, helare och allt vad det är på ett fantastiskt vis. Småstadskänslan är hela tiden påtaglig och det sakta nystandet i vad som egentligen är i görningen är väl beskriven.


Han åt mitt hjärta

Om varulvar i Malmö. En kort men intensiv och välskriven skräckis. Rymmer både homoerotik och mord på främlingsfientliga politiker.


Där ute i mörkret

Välskrivet, engagerande och spännande. Här återfinns många intensiva passager och jag gillar den för sitt actionfyllda upplägg. Det är aldrig speciellt läskigt men det finns gott om blod och gore.


folktro

vattnet_drarDränkt

Dränkt är en fängslande bok, svår att lägga ifrån sig, med stänk av nordisk folktro som grädde på moset. Stundtals är den riktigt ruggig och författaren har implementerat de övernaturliga inslagen på ett träffsäkert sätt.


Vattnet drar

Vattnet drar är en erotiskt laddad ungdomsfantasy med skräckinslag. Det förekommer en hel del sex, men också rysligare delar.


Vätten

Jag älskar när terrorn nästlar sig in i vardagen och när fönstret till det okända står på glänt. Vätten fångar allt det där och Strömberg behärskar att blanda vardag med skräck på ett exemplariskt vis. Det är en ruggig historia och stämningen ligger tät och olycksbådande över sidorna.


vampyrer

10071007

Författaren lyckas skildra smärtan och Antons splittrade psyke på ett medryckande vis. Jag är imponerad och hänförd. 1007 är en formidabel uppföljning på Vackra kyrkor jag besökt och en vampyrroman inte lik någon annan.


Låt den rätte komma in

Behöver den här ens en beskrivning? John Ajvide Lindqvists succédebut om vampyrer i Blackeberg. En lika fin och gripande berättelse om uppväxt som det är en spännande skräckis.


Färjan

Upplägget med helvetet som bryter loss under en Finlandskryssning är en perfekt utgångspunkt för en skräckroman. Lyckligtvis infrias potentialen. Det är blodigt, klaustrofobiskt och stundtals riktigt läskigt. Precis som jag vill ha det.


spoken

Människohamn

Förmodligen min favorit med John Ajvide Lindqvist. Skräcken drabbar skärgårdsidyllen. Fantastiska karaktärsporträtt, tragisk, fascinerande och läbbig.


cooltext213208357690216

kgj-biotikaBiotika

Biotika är en undergångssaga fylld med ångest och mörker. Intensiv och spännande. Stundtals snuskig och oftast äcklig. KG Johansson målar upp en ohygglig mardrömsvision av ett framtida Sverige och han gör det på ett förträffligt sätt.


Fjärilen från Tibet

I CJ Håkanssons debutroman från 2007 går ingen säker. Lemmar flyger, huvuden exploderar och kroppar slits i stycken på de mest fantasifulla sätt. Det är så överdrivet makabert att jag, som gammal härdad splatterfantast, till och med ryggade tillbaka av allt äckel som beskrevs i boken. Jag är verkligen svag för den här typen av ultravåld och även om det går lite väl långt emellanåt så är det uppfriskande att läsa någonting som vågar ta ut svängarna rejält.


Bestmannen

Bestmannen lyckas precis med det boken avser att göra – att underhålla och att äckla. På de här punkterna är det här ett litet obskyrt mästerverk för en tentakelfantast som undertecknad.


zombier

hanteringenHanteringen av odöda

En långsam zombiehistoria. Visar framför allt hur samhället reagerar på att de döda reser sig ur gravarna. Inte speciellt läskig men en smart och en annorlunda skildring av fenomenet levande döda.


Tjärven

JLA igen. Här med en klart mer intensiv zombieskräckis. En actionfylld och slafsig kortroman om ett gäng före detta skolkamrater som festar loss på en skärgårdsö med ett gäng blodtörstiga zombier som sällskap.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on Google+Email this to someoneBuffer this pageShare on RedditShare on TumblrPrint this page