Vissa spel letar sig längre in i minnesbalken än andra. Jag vet inte varför det är så. Kanske bara det är jag som är funtad på det sättet. Men trots att vissa spelupplevelser borrade sig rakt in i mitt hjärta för X antal år sedan är de som bortblåsta nu idag. De känslor det frambringade då betyder inte längre ett skit idag. Tragiskt hur vissa spel behandlas egentligen. Och lika tragiskt är det hur vissa i många fall sämre spel hyllas och kultförklaras tills det står en upp i halsen. Orättvisan kan vara stor i spelvärlden. Men så kommer den dagen då man återupptäcker vad som legat dolt i någon gammal dammig låda. Ett helt bortglömt kapitel i mitt liv som data-spelande snorunge introduceras återigen och det blir kärlek vid andra ögonkastet.

Precis så här kände jag häromdan när jag hade min årliga skrivbordsrensning. Helt plötsligt bakom ett par gamla Strebers-skivor bara låg det där – The Neverhood. Med spelet i handen sköljde genast en våg med minnen över mig om hur förträffligt det var när det senast begav sig. ”Kunde det vara bra fortfarande?” Med spänd förväntan slängde jag in skivan i databurken för att ta reda på om känslostormen jag precis upplevt bara var en nostalgisk tillbakablick på ett nu föråldrat spel eller om det i själva verket fortfarande rörde sig om samma fantastiska äventyr jag minns från förr.

Vid en första anblick kände jag mig en aning besviken när installationen var slutförd och spelet återigen rullade på min skärm. ”Var inte det här bland det snyggaste man skådat för bara ett par år sedan?” Tiden kan vara grym när det gäller spel. När jag dessutom börjar bläddra i instruktionsmanualen upptäcker jag att det knappast rör sig om några futtiga år sedan spelet gjorde entré på butikshyllorna. Här snackar vi ett helt årtionde! 1996 var året då jag för första gången bekantade mig med spelets huvudkaraktär – Klaymen. Men eftersom jag inte är en överdrivet grafikkåt kille så började jag istället förundras över den fantasifullt ler-animerade världen Dreamworks lyckats bygga upp. Den är fortfarande skitsnygg! Tekniskt sett är den givetvis föråldrad men ur ett designmässigt perspektiv krossar den fortfarande det mesta. Tänk dig Wallace & Gromit möter Salvador Dali så får du ett hum om hur The Neverhood ser ut. Eller förresten, släng in Pingu där också så kommer du ännu närmare sanningen.

Om man ska gå in mer på vad det egentligen är för spel jag svamlar om så är The Neverhood egentligen ett traditionellt peka-klicka-äventyr i grund och botten. Men med vissa små detaljer som höjer det ett par snäpp över resten placerat i samma genre vid denna tidpunkt (förutom att allt är uppbyggt av lera då). The Neverhood blandar bland annat första-persons-perspektiv med den mer vanliga sett-från-sidan-perspektivet vilket ger ett skönt ombyte i spelets uppbyggnad. Men det som verkligen fick mig att älska spelet så pass mycket var dess sjuka karaktärer. Ta spelets hjältefigur – Klaymen tex. Coolare snubbe får man leta efter. Med en lätt alkoholiserad uppsyn vinglar han fram och löser pussel som ingen annan. Sen har vi givetvis alla andra flummiga filurer som förgyller min tillvaro när jag rattar Klaymen igenom de till synes kladdiga omgivningarna. Den ena underligare än den andra och det radas upp älskvärda karaktärer spelet igenom.   

En annan sak som gör The Neverhood så bra är musiken. Instrumentalt är den oftast sparsmakad med bara någon gitarr som utgör det mesta av bakgrundsljudet. Förutom det förekommer också lite mumlande och muttrande här och var av någon mysko, primitiv vokalist. Resultatet blir både unikt och stämningsskapande. Så vad har vi mer då. Jo, humorn givetvis! The Neverhood får mig nämligen att gå så långt som att skratta vid ett flertal tillfällen. Detta händer sällan för min egen del när det gäller spel och om någon skulle ta sig igenom hela spelet utan åtminstone ett litet fniss är det en riktigt tråkig jävel det rör sig om. Så är det. The Neverhood bara dräller av positiva egenskaper. Det är sjukt bra helt enkelt. Och har du inte spelat det – Gör det nu! Jag lovar att du gillar det. Eller kanske som jag rent utav – älskar det.

Hoppsan, vad lång den här texten blev. Vad jag egentligen ville säga med allt detta var väl egentligen att man alldeles för ofta blickar framåt när det gäller spel. Hysterin kring kommande monstermaskiner och grafiskt överlägsna stortitlar premieras allt för ofta när man istället bara kan rota lite i lådorna hemma för att få sig en dos äkta spelglädje. Det är skönt att bara skita i alla nya häftiga spel som står uppradade hyllan och istället slappa med ett gammalt rekorderligt peka-klicka-äventyr (eller vilken genre du själv nu föredrar) ibland. Har du dessutom samma tur som jag själv hade kan du tom finna en bortglömd guldklimp bland all bråte. Så sätt igång att återupptäcka!

Shadow of the Colossus har blivit överröst med positiva omdömmen och klättrat högt på betygstegen i de flesta tidsskrifter samt spelbaserade hemsidor där det medverkat. En del speltidningar och sajter har gått så långt som att gestalta recensionerna till (nästintill) rena kärleksförklaringar. I vilket fall har en enad spelpress varit överens om att det är ett jävligt bra spel. Jag håller inte med.

Jag har gett Shadow of the Colossus två chanser nu. Vid första försöket gav jag upp redan efter att den andra kolossen var besegrad. Jag tyckte det inte var speciellt roligt helt enkelt. Men efter att ha läst ett par recensioner igen om spelets förträfflighet så kunde jag inte hålla mig. Om alla tycker det är så himla bra så borde det väl vara så? Så för någon vecka sedan startade jag upp en ny sparfil för att ge det en andra chans. Efter fyra besegrade bossar så upprepades fenomenet. Samma känsla som sist gjorde sig påmind. Jag hade inte kul med spelet hur jag än försökte.

Jag har alltid sett bossbataljer som själva moroten i ett spel. Efter att ha ägnat timmar åt svettig pussellösning och actionbetonade uppdrag så är det för att slutligen få möta den elakaste av dem alla, bossen. Det är så det ska vara och har varit i alla tider. Bossen är min belöning för hårt slit på spelets transportsträcka dvs banan. Kalla mig gammalmodig men jag älskar det upplägget.

Shadow of the Colossus gör allt tvärtom. Transportsträckan mellan bossarna är just bara en transportsträcka och bossarna blir ingen belöning till spelaren för ett väl utfört jobb utan i stället blir man hela tiden matad med gigantiska kolosser som ska besegras på löpande band. Detta upplägg ger mig en sån fruktansvärt påtaglig mättnadskänsla trots att spelet egentligen är ovanligt välgjort och att miljöerna samt musiken fullkomligt skriker av episk känsla. Något som jag verkligen gillar och uppskattar i andra fall. Men det hindrar inte det enformiga och tråkiga upplägget som för mig att stänga av spelet efter det andra försöket med risk för att aldrig sättas i gång igen.

Vila i frid – Shadow of the Colossus.

Jag har hamnat i en liten obetydlig men ack så irriterande sits just nu. På nåt sätt har jag fullkomligt matat mig själv med högkvalitativa titlar: Metroid Prime: Hunters, Kingdom Hearts 2, Daxter är spel som går varma i stort sett i varje konsol jag äger för tillfället. Varför är detta något negativt då? Jo, problemet är att jag har en fruktansvärd beslutsångest över vilket av dem jag vill satsa heljärtat på. Daxter har jag visserligen klarat men är jävligt sugen på att bättra på min klarade procent i spelet, Kingdom Hearts är jag femton timmar in i spelet och har hur kul som helst men kan inte heller låta bli att snegla på Metroid som ligger med futtiga tre timmar spenderad speltid i bokhyllan. "Argh!" Vad ska jag välja?! Alla tre förtjänar min uppmärksammhet men frågan är vilket? Ska sätta mig med Tomb Raider: Legend och fundera på saken…