Etikett: Spelat

Jag hatar när man fastnar i spel. Dvs att man inte har en aning om vad man ska göra för att ta sig vidare. Likaså älskar jag att lösa det problem som fått mig att fastna. Den känslan är oslagbar. Om man gör det ärligt vill säga.

Nu är det så att jag hamnat i just den förstnämnda situationen. Där har jag befunnit mig i drygt två timmar nu vilket är sådär roligt. Därför bestämde jag mig för ovanlighetens skull att fuska lite. Efter att klickat mig in på Gamefaqs och sökt fram Okami´s ”walkthrough” och läst igenom vad som stått greppar jag handkontrollen igen med en något mer smutsig känsla pga av mitt oetiska agerande för att ta mig vidare i spelet. Men tji fick jag. Lösningen visade sig inte vara så enkel som jag först trott. Jag läser återigen igenom texten men förstår fortfarande inte vad som bör göras.

Förutom att inte bara lyckats komma vidare har jag även försökt att fuska mig fram. Kan det bli värre? Det har dessutom gått ytterligare en timme efter de första två och jag har ännu inte lyckats ta mig framåt i spelet förutom ett par sidospår som jag löst på vägen. Från att näst intill varit förälskad i Okami har jag övergått i någon form av hat-tillstånd. Nu sitter jag vid datorn en tredje gång för att ta reda på lösningen till mitt problem.

Så jävla patetiskt egentligen. Jag lyckas inte ens fuska mig vidare.

🙁

Turerna om Metroid Dread har varit många. Det hela började med att tidningen Game Informer utannonserade spelet i sitt juni-nummer 2005. DS-spelet skulle vara en uppföljare till Metroid Fusion och en återgång till det sidoscrollande 2D-formatet. Forumen svämmade över av hurrarop efter utannonseringen och återgången till den gamla hederliga tvådimensionella grafiken. Men sedan blev det tyst. Förutom en liten viskning från teamet på IGN om att spelet verkligen var under produktion hördes inte ett dyft.

Men så den 7 oktober samma år bröts tystnaden. Sajten Nintendo-Next påstod att spelet var nerlagt men vägrade att avslöja några källor. Med en viss skeptism började Metroid-fansen sakta men säkert ge upp i väntan på fler utannonseringar om spelet. Men så påföljande år närmare bestämt den 17 februari så hände det nåt. I den engelska officiella Nintendo Magazine så stod helt plötsligt Metroid Dread som en av de kommande spelen på releaselistan med texten TBC (To Be Confirmed) efter namnet. I nästkommande nummer så dyker återigen spelet upp. Denna gång med ett lovat släppdatum ”nån gång under 2006”. Enligt tidningen bör mer information dyka upp på den stundande E3-mässan. Givetvis visas inte ett skit i från spelet och det är ungefär där vi är nu.

Så finns Metroid Dread eller har det aldrig funnits? Är allt som har skrivits om spelet en bluff? Har någon egentligen sett spelet i rörelse? Det kanske bara är framflyttat till nästa år? Frågorna om spelet är många och åtminstone jag blir jävligt besviken om spelet aldrig funnits eller kommer att släppas. Att aldrig någonsin få spela ett Metroid i 2D mer känns väldigt snopet liksom.

Det är bara att fortsätta hoppas…

Spaceworld 2000. De första Gamecube-spelen introduceras. Link och Ganondorfs fajt i slottsalen, Samus Arans comeback och Luigis besök i den spökbefolkade herrgården. Fansens jubel visste inga gränser. Gamecube var maskinen som skulle placera Nintendo överst på pallen bland konsoltillverkare igen.

Med facit i hand kan man lugnt säga att det sket sig rejält någonstans på vägen.

Med en ny aktör på marknaden i form av Microsoft, valet att utesluta dvd-uppspelning och ett kraftigt bortfall av tredjepartsutvecklare tappade Nintendo ännu mer mark på den stationära marknaden i och med Gamecube. Men allt det där visste vi redan. Gamecube blev försäljningsmässigt en flopp. Det kan vi nog konstatera nu. Nya spelsläpp att gotta sig åt har varit ytterst få till antalet och många små kuber har förpassats till garderoben eller sålts vidare. Ärligt talat är det inte mer än ett par dödsryckningar som fått mig att plocka fram maskinen igen under de senaste månaderna. Höjdpunkerna har varit löjligt få till antalet, på gränsen till obefintliga faktiskt.

Vad vi däremot också kan konstatera är att den spelmässigt blev en hit. I vilket fall i mina ögon och jag är säkerligen inte ensam. Kubens bästa spel klår konkurrenternas top-titlar med hästlängder i mitt tycke. De är till antalet knappast imponerande men åtminstone jag föredrar ett fantastiskt spel istället för tio bra. Både till PS2 och Xbox kryllar det av bra titlar men Gamecube kan stoltsera med några riktigt överlägsna guldklimpar.

Kalla mig fanboy om du vill men det är nåt visst att springa omkring som svärdviftande grönklädd alvpojke i sagolika tecknade miljöer. Likaså att få krypa ner i Samus Chozo-rustning i full 3D samt att återigen skutta omkring som den överviktiga rörmokaren. Alla gamla spelserier gjorde sig grymt jävla bra på GC men det är antagligen lika mycket de nostalgiska ögonblicken som berörde mig. Nintendo har någon form av magisk touch på de stora speltitlarna som inte Microsoft och Sony har.

Men nu är det slut. Det sista spelet som är värt att skaffa lanseras också som release-spel till efterföljaren, Wii. Jag talar förstås om Twilight Princess. Med det nya Zelda-liret går kuben i graven och vi tvingas uppgradera till Wii för att få ta del av nya magiska Nintendostunder. Vad vill jag säga med den här texten då? Jo, jag vill bara tacka min lilafärgade kub för våra år ihop helt enkelt. Må du vila i frid. Natti natti.