Första intryck – Okami

Abstinensen blev för stor för att kunna hålla mig borta från den japanska versionen av vad jag antar bli Playstations 2´s sista riktigt stora spelsläpp bredvid uppföljaren till God of War, Okami. Visserligen anländer den amerikanska utgåvan om bara ett par veckor men jag bestämde mig åtminstone för att spela en timme för att se om det var nåt att ha. Det blev det dubbla innan jag motviligt stängde av min PS2.

Det första man kan konstatera är att de trailers man dreglat över inte ljuger. Okami är löjligt vackert. Den oljemålade looken tillsammans med en ständigt närvarande oskärpa ger spelet en alldeles säregen stil som spöar det mesta i grafikväg. Dessutom har det inte sparats på krutet när det gäller fajtingscenerna utan här sprutar det av grafiska ljuseffekter. Efter varje besegrad fiende exploderar marken av gnistrande blomrabatter som verkligen får stackars PS2 att ta i så att svetten lackar.

Förutom läcker yta så erbjuder Okami ett äventyr som än så länge imponerar grymt mycket på en inbiten Zelda-fantast som jag är. Upplägget påminner en hel del om just nämnda spelserie. Intensivt stridande varvas med pussel och i byarna får man uppdrag som måste lösas får att kunna hjälpa invånarna med sina vardagliga sysslor. Den största skillnaden spelen emellan är den penseln man ständigt är beroende av i Okami. Med hjälp av den kan man måla trasiga broar för att de ska bli hela igen, hugga sig fram när vägen är blockerad, snitta elaka fiender osv. Penseln är jävligt kul att använda och den har finurligt implanterats i spelet utan att bli långtråkig som jag var lite rädd för att den kunde bli efter ett tags spelande. Användningsområdena är varierande och många.

En liten skräll för åtminstone mig var att precis som i ett rollspel så utspelar sig striderna på en begränsad yta. När du stöter ihop med en fiende så omsluts man av nån form av bubbla som krymper området att slåss på. Det betyder att man alltså inte bara kan springa ifrån de fiender man möter utan måste spöa dem innan man kan knalla vidare. Var väl inte helt tillfreds med det valet men det funkar trots allt bra.

Spelet är rätt så ”dialog-tungt” vilket gjort att jag fattat nada av vad som egentligen hänt en bit in i spelet. Men det har inte gjort så mycket faktiskt. Okami är så fantastiskt roligt att spela ändå. Byborna är tokigt charmiga med sitt låtsasspråk, kontrollen känns klockren och den flummiga världen man rör sig i är både bisarr och vacker på en och samma gång. Okami kan mycket väl bli det bästa Playstation 2-liret i år och jag kommer att ha svårt att hålla mig borta från spelet tills den amerikanska utgåvan släpps.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.