Incheckning på Hotel Dusk

ntr_hoteldusk215_ss02.jpg

Another Code är i mina ögon fortfarande ett oerhört underskattat spel. Jag håller det fortfarande som ett av det allra bästa DS-spelen. Med de fenomenala pusslen och den vackra handlingen så tog det mig med storm när det släpptes för drygt ett år sedan. Att min lilla dubbelskärmade skapelse kunde användas på dessa finurliga och nyskapande sätt var något jag bara hade hoppats på innan utvecklaren Cing kom och visade var skåpet skulle stå.

Så med tanke på hur mycket jag älskade Another Code och att Cing återigen tog sig an formatet med purfärska – Hotel Dusk: Room 215, så var mina förväntningar löjligt höga när jag slutligen startade upp en ny sparfil på min DS och tog mina första stapplande steg med min ”blyerts-skissade” karaktär på det Hotell där merparten av spelet antagligen kommer att utspela sig.

Det tar inte många sekunder innan jag sveps in i den dunkla noirstämningen i spelet och med karaktärernas stilistiska utseende känns det som Cing hittat rätt på alla punkter. Pekpennan används för första gången till det mest självklara ändamålet någonsin när det gäller ett äventyrsspel – möjligheten att skriva ned ledtrådar och liknande i ett anteckningsblock. Det var verkligen på tiden. Dialogerna håller som väntat suveränt hög klass och de karaktärer jag hitills stött på är helt klart lika välgjorda som i Phoenix Wright. Att man dessutom håller sin DS som en bok bidrar en hel del till deckarstämningen.

På minuskontot är väl den i vissa fall lite trista och opassande musiken. Jag har inget emot att den är så ”jazzig”, det brukar passa den här genren bra, utan det är att låtarna ibland inte passar in där dem spelas som stör mig. Nåväl, det är långt i från en katastrof men ändå en aning irriterande. En annan sak jag inte riktigt gillar är möjligheten att få ”Game Over”. Om du råkar fråga vissa karaktärer fel saker kan det faktiskt ske. Du blir utslängd från Hotellet och det är ”Hej och adjö”. Det passar liksom inte riktigt in i konceptet.

Utöver dessa pyttesmå plumpar i protokollet så lever Hotel Dusk upp till mina extremt högt ställda förväntningar och jag är mer än nöjd med äventyret än så länge. Nu kan jag inte sitta här längre, måste spela! 😀

Två kassa och en bra

Efter att varit hemma på grund av en lite halvt smärtsam operation idag så passade jag på att glo på lite film. Först ut var svenska Offside som visade sig vara en förutsägbar och trist upplevelse. Jag brukar för det mesta vara en rejäl ”sucker” för just den här typen av sport-rullar men trots det misslyckas Offside med det mesta i mina ögon.

Efter denna gäspning var det dags för Fearless med Jet Li som i sedvanligt bruk sparkar och fäktas för allt han är värd. Tyvärr visade sig även denna film vara lite av en flopp. Mot filmer i samma genre som Hero och Crouching Tiger Hidden Dragon stod sig denna film ganska slätt även om den ändå var helt okej. Fajtingscenerna var som vanligt när det gäller asiatisk film av det här slaget helt fenomenela men det saknades hjärta och glöd i produktionen på nåt vis. Jag brydde mig inte skit om karaktärerna och handlingen kändes banal.

Kvällen avrundades med Lady in the Water och för första gången idag blev jag positivt överraskad. Egentligen känns det mesta i filmen bara fånigt och dumt. En tjej ur en saga som lever i en pool liksom?! Hur dumt låter inte det? Men på nåt sätt sveps jag ändå med i den korkade intrigen och njuter faktiskt från början till slut. En långt ifrån perfekt film men helt klart sevärd på alla sätt och vis.

Zelda och tomhet

the_legend_of_zelda_twilight_princess1.jpg

Jag klarade precis Twilight Princess efter att ha sugit på karamellen så länge som det bara var möjligt. Efter närmare 50 timmar är ordningen återställd i Hyrule och alla elakingar är oskadliggjorda. Det var precis så fantastiskt som jag hade hoppats på. Kanske rent utav det bästa spel jag någonsin spelat. Men man får alltid lite blandade känslor efter att ha klarat ett så pass omvälvande och storslaget spel.

Visserligen känner man sig alltid lite duktig och stolt efteråt, vilket är gött, men för min egen del är känslan av tomhet långt mer påtaglig i detta fallet. Senast jag fick liknande känslor var efter jag klarat det visuellt underbara Okami. Men inte ens då har de varit så stora som nu. Vad för spel kan påbörjas nu som dessutom kan mäta sig med det äventyr jag precis har upplevt? Vilket spel kan återigen få mig att älska näst intill varenda sekund av tiden jag lägger ner på det? Kommer jag någonsin få se Link så bra som nu?

Måtte nästa Zelda-spel inte ligga allt för långt borta i framtiden. Känslor som dessa måste upplevas så ofta det bara är möjligt, de emellan kan man skippa.

På besök i Dingtropolis

dingtropolis.jpg

Dingtropolis är spelforumet Loading´s nya communitydel där man som svävande pixelgubbe kan integrera med omgivningen på lite olika sätt. Jag har efter ett par försök inte riktigt förstått mig på det hela än. I ärlighetens namn fattar jag faktiskt ingenting. Vad går det ut på? En interaktiv chat-tjänst? Eller finns det mer? Nåväl, ska ge det en chans till innan jag gnäller mer. Potential till att åtminstone bli lite roligt finns det trots allt.

Veckans spel – Superfrog

x-sfrog3.jpg

Vad: Plattformspel
När: 1993
Plattform: Amiga
Utvecklare: Team 17
Betyg då: 8
Betyg nu: 6

Personlig analys: Med för tiden väldigt imponerande och snabb grafik så blev Superfrog lite av Amigas svar på Sonic när det begav sig. Men spelets kanske största behållning var musiken som bestod av skönt medryckande upptakts-blip-blop och fick åtminstone mig att stampa takten. Då jag såhär i efterhand kan säga att Superfrog led av en rätt så sladdrig kontroll är det fortfarande ett rätt så kul plattformspel med sköna miljöer samt fiender och tillhör definitivt eliten av spel i genren på Amigan.

Tidigare ”Veckans spel”:
Kid Icarus
The Legend of Zelda: The Wind Waker
Mike Tyson´s Punch Out!!
Toonstruck

I spåkulan 2007

Efter att nyligen analyserat 2006 sönder och samman (ett något överdrivet statement kanske) i ett tidigare inlägg kan jag lägga året bakom mig och blicka framåt. Vad har 2007 att komma med i spelväg? Kan verkligen årets spel mäta sig med fjolårets toppar? Här följer de spel som jag anser har mest potential av de som kommer släppas 2007:

Metroid Prime 3: Corruption (Wii)

samusblur1024b1nv.jpg

Samus med Wii-styrning borde kunna bli en grym kombo men jag är fortfarande lite skeptiskt med tanke på de rapporter som framkommit från flera sajter. Flera har ansett att kontrollen inte varit så precis som man hoppats. Men nu när Retro Studios fått lite mer tid på sig i och med förseningen finns det säkerligen inget att oroa sig för. Den avslutande delen i Prime-sagan lär rocka stjärt.

Resident Evil 5 (PS3/Xbox 360)

resident-evil-ps3-3.jpg

Uppföljaren till den super-hyllade fjärde delen har mycket att leva upp till. Finns det ytterligare nya vägar att gå sedan det senaste äventyret näst intill revolutionerade Resident Evil-serien? Av trailern att döma så finns det åtminstone hopp om det. Den som lever får se.

Super Paper Mario (GC?/Wii?)

spm.jpg

Om Super Paper Mario fortfarande ska släppas till kuben eller om spelet istället blir helt Wii-exklusivt är fortfarande ett mysterium. Det lutar nog lite mer åt en Wii-titel skulle jag tro. Men hur det än blir med den saken så är det ett spel jag med all sannolikhet köper så fort det släpps då designen i spelet verkar vara så bedårande läcker att man smälter.

God of War 2 (PS2)

gow2.jpg

Playstation 2 är inte riktigt död än. Men God of War är troligtvis den sista riktigt stora titeln till konsolen innan vi förpassar maskinen till garderoben. Är det dessutom lika bra som originalet så är det ett givet köp. Men denna gång, skippa för guds skull de där töntiga samlagsscenerna!

The Legend of Zelda: Phantom Hourglass (DS)

tloz-ph_2.jpg

Jag är lite orolig för den, vad det verkar, lite bångstyriga stylus-kontrollen men jag är å andra sidan också grymt lycklig åt återinförandet av den fantastiskt snygga WindWaker-looken. Zelda är alltid Zelda och det betyder garanterat att spelet håller en hög kvalité. Jag förväntar mig inget annat än DS hitills bästa spel när det släpps.

Super Mario Galaxy (Wii)

super-mario-galaxy-2.jpg

Super Mario Sunshine fick oförtjänt mycket skit för att det påstods vara ett sämre spel än det sönderhyllade Super Mario 64. Vi som har koll vet ju att Sunshine var ett alldeles förtäffligt spel i serien och inte alls så dåligt som vissa ville få oss att tro. Nåväl, Super Mario Galaxy har i vilket fall kanske mer att leva upp till än ett spel någonsin har haft tidigare och fansen kräver ett sjuhelvetes bra lir. Och det gör jag med.

Bubblare: Metal Gear Solid 4 (PS3), Hotel Dusk (DS), Halo 3 (Xbox 360), Assasin´s Creed (PS3, Xbox 360), Castlevania: Portrait of Ruin (DS), Banjo-Kazooie (Xbox 360), No More Heroes (Wii), Ratchet & Clank: Size Matters (PSP), Virtua Tennis 3 (PS3), Spore (PC), Super Smash Bros. Brawl (Wii)

There you go! Dessa är alltså mina favoriter bland utannonserade släpptitlar under 2007. Om de visar sig bli bra eller inte återstår att se men en sak är säker, som synes bådar framtiden gott för speltokiga.

Papper från förr – Sega Force

01sf.jpg

Med rykande färska +N i näven så kan jag inte hjälpa mina minnen från förr som poppar upp i skallen och tiden då tidningarna istället hette Nintendo-Magasinet och Sega Force. Själv gick jag under denna perioden från NES-frälst till en stolt Mega Drive-ägare och således också från trogen Nintendo-Magasinet-prenumerant till Sega Force-anhängare. Steget visade sig vara större än jag först trodde. Medan Nintendos tidning inriktade sig främst och hållet på serier med kända Nintendo-figurer samt spelfusk och liknande så gick Segas motsvarighet emot ett helt annat håll.

På redaktionspresentationen poserade skribenten ”Patte” iförd kampsportsdräkt och Sega Force utstrålade mer attityd än konkurrenten någonsin gjort. Istället för NM:s gulliga serier publicerade SF blodiga illustrationer insända av läsarna själva på hur Sonic slaktar och förnedrar Mario på bästa möjliga sätt.

Eftersom ordet ”Nintendo” med bestämdhet inte fick förekomma i tidningen så hittade redaktionen på lite egna alternativ man använde sig av. ”Nintönto”, ”AB Grå Lådor”, ”Nintandläkare” med flera var ord som ersatte det egentliga namnet. NES och SNES döptes om till ”Den lilla grå lådan” och ”Den stora grå lådan”. Sega Force gjorde mig och säkerligen även de flesta andra av läsarna till rejäla Sega-fanboys.

Med denna lite råa och skämtsamma inriktning var tidningen nåt helt annat än den speljournalistik jag hade upplevt tidigare. När NM inriktade sig mer på informativa texter satsade istället SF på ett mer skojfriskt upplägg. Den definitiva höjdpunkten var därför recensionsdelen. Här kunde liknelserna bestå av nästintill vad som helst och sågningarna var alltid extremt roliga att läsa.

Betygsnyckeln gick från -10 till 110 och kompleterades med texter som – ”10 – Motsvarande en semestervecka i Florida då orkanen Oskar varit där med Alf Svensson som reseledare”. Eller vad sägs om – ”20 (jämnfört med klädtyper) – Lappliseuniform på raggarparty”. Även om inte allt höll högsta klass så kände man hela tiden att redaktionen brann för sitt intresse och förmedlade det genom att hålla en så avslappnad attityd mot oss läsare som det bara var möjligt.

Efter att första numret släpptes (vilket man kan se omslaget på här ovan) tills tidningen gick i graven så genomsyrades Sega Force´s få levnadsår av värme och kärlek till både Sega och deras läsare. Texterna var långt ifrån lika välskrivna som de är i dagens speltidningar men trots det satte redaktionen en unik prägel på allt som skrevs. Det var ibland skrattretande låg nivå på skämten men man kunde också lika gärna bli totalnockad av en extremt rolig och fyndigt skriven text.

Sega Force skapade ett nytt sätt att bedriva speljournalism i Sverige enligt min mening och jag avslutar det hela med att säga som Matte och Patte i Sega Force nr: 3/93 – ”En hög skit är fortfarande bara en hög skit, hur stor den än är, men var säkra på att SEGA FORCE talar om vilket som är vilket…”.

För er som är sugna på att läsa lite ur tidningen så har den här snälla snubben slängt upp en hel bunt med inscannade nummer av tidningen på sin hemsida.

Farbror Atlas är bra

Var precis och hälsade på Hugo Larssons blogg Ekolod som jag gör med jämna mellanrum. Det senaste inlägget gjorde mig lite nyfiken på hur man själv ligger till på WordPress ranking över de mest populära bloggarna för stunden. Efter att ha tagit mig en titt så kan jag med en antydan till mallighet i ansiktsutrycket konstatera att Farbror Atlas just nu ligger på en hedrande 28:e plats av alla de svenska bloggarna som är publicerade på WordPress.com. Tufft.

ranking3.JPG

Uppdatering: En ännu trevligare bild finns att skåda här nedanför. Farbror Atlas är just nu bloggen som växer mest för tillfället. För övrigt ska tilläggas att jag hoppat upp ett par placeringar när det gäller den högst rankade bloggen och ligger nu på en 19:e plats. Inte så illa pinkat…

rankgrow.JPG