Det skulle dröja en tid tills nästa spel med den kvinnliga prisjägaren återigen gjorde entré. Formatet denna gång skulle bli Nintendos bärbara tegelsten – Game Boy. Redan på förhand ett rätt dåligt val av plattform. Metroid II: Return of Samus döptes det till och släpptes 1992. Ett spel som i kronologisk ordning hamnar emellan Metroid Prime 3: Corruption och Super Metroid för er som undrar.
Efter att Samus utrotat alla Metroids på planeten Zebes så skickas en forskargrupp till artens hemplanet SR388, för att undersöka om det finns några exemplar av rasen kvar, och i så fall döda den. Men något går givetvis åt skogen och eftersom Samus gjorde ett finfint jobb på Zebes så beslutar den Galaktiska Federationen sig för att skicka dit henne för att röja upp ännu en gång. Men i Metroid II ter sig allt lite annorlunda.
Samus hittar snabbt till Metroidernas (hur säger man Metroid i plural?!) näste och upptäcker att det vimlar av olika manetmonster där nere. I uppföljaren har man till och med en räknare där antalet Metroider kvar att döda finns representerat. Men ju närmare de sista återstående Metroiderna man kommer desto starkare blir dom. En typ av mutation har framställt några nya former av Metroider för Samus att ta sig an, kallade – Alpha, Gamma, Zeta och till sist den mest jävliga, Omega Metroid. Slutligen ställs man utöver dessa också öga mot öga med, den ondaste av dom alla, Metroid drottningen. När denne slutligen är besegrad upptäcker Samus ett ägg. Strax därpå kläcks ägget och upp dyker den sista kända överlevande Metroidlarven. Samus blir betraktad som larvens morsa och trots vissa tvivel tar slutligen Samus med sig larven i forskningssyfte. The end!
Det fanns ett par problem med Metroid II: Return of Samus:
1. Svartvit grafik förtog mycket av det som gjorde originalet så bra. Det vill säga framförallt atmosfären och stämningen. 2. Game Boy´s ljudchip låter skit. 3. Samus rörelser påverkades av formatets klena prestanda och kändes klart sämre. 4. Fortfarande det faktum att det inte fanns någon karta förvärrade irrandet i svartvita likartade gångar ännu mer påtagligt.
Nya skojsiga uppgraderingar till Samus dräkt var istället en av de positiva delarna. Framförallt gillade jag Spiderball, vilket gav Samus förmågan att klibba sig fast på väggar och tak. Funktionen öppnade upp för sjuka mängder utforskning om man så ville.
Metroid II bjöd ändå trots Spiderball på en mer linjär upplevelse än originalet. Upptäckarglädjen försvann dessutom lite på grund utav att den svartvita skärmen gjorde världen mer svårnavigerad än tidigare. Avsaknaden av karta var som sagt katastrofal i det avseendet. Men det fanns som sagt bra grejer med spelet. Det är trots allt ett hyggligt lir även om jag i slutändan håller det som ett av de svagare spelen i serien.
Året var 1986, datumet den sjätte augusti, formatet Famicom Disk System, landet Japan, Metroid hette spelet. Det var först 1988 vi i Sverige fick ta del av Samus jakt på ärkeskurken Moderhjärnan. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Jag kommer att snacka handling om en liten stund. Först lite skön nördkuriosa.
Det fanns nämligen skillnader när det gäller spelsläppet här i Europa samt Nordamerika
om man jämför med vad Japanerna erbjöds. Formatet i Japan var som sagt Famicom Disk System, vilket möjliggjorde ett sparfilssystem som vi tidigare skulle få ta del av först i The Legend of Zelda här. Utanför Japan var det Nintendo Entertainment System som gällde och här fick vi tampas med ett lösenordsystem istället. Det hela berodde på att spelet sålde skitdåligt i hemlandet och Nintendo valde att slopa det kostsamma batteriminne som spelet var tänkt att lanseras med från början i övriga världen. Om man skrev in ”JUSTIN BAILEY” som lösenord fick man chansen att spela som Samus i en lila dress med merparten av spelets alla förmågor från start. Detta var något som bara funkade i lösenordsversionen.
Min grannkompis och jag slet vårat hår över detta system. Egentligen var det vårat eget fel då vi skrev som krattor båda två. Eftersom vi hade problem att tyda vad vi hade kluttrat ner på serietidningarna vi använde som kom-ihåg-lappar så slutade det ofta med att vi fick spela om långa partier i spelet.
Originalet i serien är förmodligen mest känd på grund utav en sak. Att spelets protagonist inte är en testoronstinn muskelfjant utan en cyborgförkläddkvinna. På tiden då internet inte ens var påtänkt och informationsflödet var mer begränsat så var det en rejäl jävla wtf när man i slutscenen får reda på att det under den bepansrade kroppen döljer sig en välsvarvad kvinnofigur. Våra hakor hängde ner i golvet när sekvensen rullade framför våra förstummade ögon.
Handlingen är i efterhand lite lätt tvetydig. Det finns ett par uppgifter som går isär beroende på vilket spel och vilken manual man läser till exempel. Om när den Galaktiska Federationen bildades finns det olika meningar bland annat. Om man läser Metroid´s manual så står det att 2004 var året då den uppstod medan Metroid II: Return of Samus säger 2000 och Metroid Zero Mission vill ha det till 2003. I vilket fall skapades på grund utav detta en långvarig fred i galaxen. Trodde man åtminstone. Detta ändrades snabbt när de lömska Rymdpiraterna (Space Pirates) attackerade och Federationen blev tvungna att handla. En polisstyrka sattes ihop kallad ”Federal Police”. Men eftersom Rymdpiraterna gjorde tuffare motstånd än väntat anlitades även speciella soldater kallade ”Space Hunters”. En form av prisjägare som jagade och dödade rymdpirater mot en saftig penningsumma finansierad av den Galaktiska Federationen.
Många år senare. Närmare bestämt år 20X5 C.C. (fråga inte ens) upptäcks en ny livsform. Varelsen sägs komma ifrån en planet kallad SR388 och får namnet Metroid. Piraterna fattar tycke för den nya rasen och forskarna tror att varelsen kan vara orsaken till att SR388 numera anses som utdöd. Rymdpiraternas förhoppningar om att använda livsformen som biologiska vapen ses som ett allvarligt hot och en specialstyrka lyckas hitta Rymdpiraternas bas på planeten Zebes. Dessvärre är styrkan för klen och dessutom har vid det här laget redan piraterna lyckats med konststycket att klona livsformen Metroid. Som Federationens sista hopp skickas den mest framstående prisjägaren Samus Aran för att infiltrera rymdbasen och förgöra Rymdpiraternas ledare – Moderhjärnan.
Vi vet hur det gick sen. Samus besegrade med hjälp av sin specialgjorda rymddräkt alla Metroider och sköt Moderhjärnan åt helvete. Själv har jag alltid varit facsinerad över Samus dräkt och hennes ursprung. Även om det inte omnämns i det första spelet så får man senare i spelserien veta att rustningen är framställd av ett uråldrigt släkte kallat – Chozo. Ett fågelliknande folkslag som representeras av de statyer som ger Samus dräkt olika färdigheter i det första spelet. Om hur det gick till när Samus växte upp bland Chozosläktet och hur hennes mystiska dräkt framställdes finns det lite info men det vore intressant att bygga ett spel kring den storyn. En skön prequel med Samus som yngling vore trevligt. Hör ni mig Nintendo? Do it!
Spelet är fortfarande hyggligt. Jag har spelat det nyligen och jag gillar det än. Avsaknaden av en karta är ett störande faktum men i övrigt känns det inte speciellt förlegat. Kontrollen är bra, miljöerna är fortfarande lika fantastiska. Så avskalade men ändå så levande. Arkitekturen är unik för ett NES-spel. Men det som gör spelet är dess soundtrack. Hirokazu Tanaka har lyckats att blanda klassiskt episka äventyrsmelodier med nåt som nästan kan liknas med skräckmusik på ett otroligt tillfredställande vis. Olika känslor förmedlas genom musiken samt var man befinner sig i spelet och det är imponerande hur olika den kan te sig.
För ovanlighetens skull på den tiden så var Metroid inte ett linjärt spel och man fick ofta söka sig tillbaka till platser man redan varit för att uträtta nya saker. Beroende på Samus ständigt växande antal förmågor så fanns det platser som efter ett återbesök kunde leda till helt nya upptäckter. Dessutom lärde sig Samus tidigt i spelet förmågan att rulla ihop till en liten boll, ett sätt som gjorde att man kunde ta sig fram i smala gångar. Föremålen Samus kan använda sig av är många och varierade.
Det första spelet har aldrig setts som samma klassiker som de allra största speltitlarna till formatet. Kanske det borde det. Kanske inte. Det är upp till var och en. Själv hade jag känslan av att Gunpei Yokoi och Yoshio Sakamoto i och med Metroid åtminstone var nåt stort på spåren. Och det skulle visa sig att jag hade rätt.
Med start i morrn och en vecka framöver så kommer det bara handla om svävande mutantmaneter och kvinnliga prisjägare här i bloggen. Jag kommer lungt och metodiskt avhandla alla spel i den fantastiska Metroidsagan och kanske bjuder jag till och med på en och annan överraskning. Saker ni kanske inte visste om serien helt enkelt. Häng med så lär du bli varse. I morrn börjar det.
Jag har aldrig direkt brytt mig om LucasArts kommande terrängomvandlare – Fracture. Visst, det har sett småskoj ut och konceptet med att kunna påverka miljöerna har alltid verkat intressant. Men nu efter att ha testat demoversionen som släpptes på Xbox Live Marketplace så anar jag mer potential bakom Fracture än tidigare.
Spelet är för det första riktigt snyggt. Kanske inte lika vasst som det allra grymmaste på plattformen men inte heller långt därifrån. Det ser med andra ord väldigt bra ut. Men det som lockar allra mest är spelets vapenarsenal, som med skapa-kullar-eller-skapa-hål-pickadollen (ja, jag vet, den heter inte så på riktigt) i spetsen, känns riktigt finurligt utformad. Att framkalla ett stort jävla berg under en fiende och i samma veva se samma fiende slungas ett par meter upp i luften är sjukt kul! Eftersom demot snarare fungerade mer som en rätt ordinär tutorial än ett fullblodigt uppdrag så kunde man egentligen bara tänka sig hur skoj själva fullversionen kan bli.
Med tanke på hur mycket bra spel det släpps i höst och vinter är jag ändå tveksam på om jag införskaffar Fracture. Det verkar vara ett väldigt skoj actionlir med ett par ess i rockärmen men det räcker förmodligen inte riktigt för att bräcka de riktigt stora titlarna. Hade det släppts för en månad sen när konkurrensen inte varit stentuff hade det varit ett givet köp men nu väntar jag hellre tills det dyker upp i reabackarna.
Jag skriver väldigt sällan några ordentliga recensioner men nu när det emellanåt dimper ner recensionsex i brevlådan så har jag fått sadla om lite grann. Jag kommer inte heller i framtiden skriva några regelrätta recensioner här i bloggen men på Pricerunner kommer det dyka upp då och då.
Låt oss göra en sak klar till en början. Trots att Silicon Knights länge hävdat att Too Human är ett RPG med actioninfluenser så hävdar jag motsatsen. Too Human är lika mycket RPG som Castlevania är RPG, det vill säga ytterst lite. Spelet är först och främst en simpel actionrökare. Däremot finns det saker som känns igen från rollspelens värld.
Vill man läsa mer av min Too Human recension så gör man bäst i att pallra sig vidare till Pricerunners spelblogg.
Okej, det här kommer att låta puckat. Bara så ni vet.
Jag köpte NHL 09 för ett par dagar sen och spelet är verkligen skitkul och allt är frid och fröjd. Men så i förrgår dök Too Human upp i brevlådan och jag var givetvis tvungen att testa det. Så har spelat det nu i ungefär sex timmar på två dagar. Hade tänkt att spela lite till innan jag återgår till hockeygruffandet igen men så ringde brorsan igår kväll och ville lira lagspel över Live, så ut med Too Human ur Xboxen och in med… Men vänta nu?! Var fan är NHL 09?! Det ligger inte längre där jag lade det. Äsch, jag får väl kika runt lite i lägenheten.
Efter dryga timmen och med min flickvän till hjälp, fortfarande inte ett spår av skivan. Sure, jag får emellanåt hjärnkollaps och har hittat fjärrkontrollen i frysen, gamla ostar i skafferiet och andra saker på ställen där det ej hör hemma men nu är det fan något annat i görningen. Efter att ha gått skallgång och letat på alla möjliga och omöjliga platser så är fortfarande skivan som bortblåst.
Plötsligt går det upp ett ljus för mig. Kan det vara min son på ett och ett halvt år som lagit beslag på skivan och gömt den någonstans i lägenhet? Så måste det vara. Eftersom Lowe (som han heter) sover under den här tiden så kan jag inte få någon hjälp av att prata med honom så jag fortsätter letandet på nya barnvänligare ställen. Jag väljer att ge upp efter ytterligare en halvtimme.
Så i dag, efter att jag hämtat Lowe på dagis, börjar utfrågningen. Jag försöker att gestikulera och förklara det hela på det mest Lowevänliga sätt jag kommer på men Lowe fattar nada. Jag håller upp skivor, pekar, öppnar tv-bänken där spelet låg, ja, alla möjliga olika sätt testas tills han tröttnar på mitt underliga beteende, tar upp sin gummigris och sätter sig och leker på egen hand. Jag börjar sökandet återigen, utan en endaste ledtråd.
Och där är jag nu.
Var kan en unge på ett och ett halvt år gömma en skiva? Har ni några tips? Jag är inte så sugen på att åka och köpa ett nytt spel efter bara några dagar. Hjälp mig! Snälla?
Uppdatering: Kolla in kommentarerna för den spännande upplösningen…
Nintendo låter meddela de kommer att hålla en presskonferens under morgondagen (18 september). Konferensen tar plats i USA och målgruppen ska tydligen vara barnfamiljer och folk som gillar spektakulära evenemang i allmänhet.
Vad Nintendo planerar att visa upp har vi ingen aning om, och det har inte du heller. Visserligen borde man ju kanske betrakta lokalernas namn ”Kirby Middle School”, ”Kirby Historical Mill”, ”Kirby Park” och ”Kirby Gate Shopping Center” som en hint…
Kan det möjligen vara så att det förmodat nerlagda Gamecube-spelet med den rosa bollen har återuppstått? Slänger upp en film från spelet här nedan för er som glömt eller missat. I kväll vet vi i vilket fall.
Om du som jag älskar musiken från Castlevania-spelen, hör upp! Konami har nämligen släppt en försmak på vad vi kommer få avnjuta i det kommande DS-spelet Order of Ecclesia. De vita understrykna japanska krumelurerna i den här länken döljer 5 * 45 sekunders smakprov från spelets soundtrack. Så hela 225 ljuvliga sekunder att insupa omedelbums med andra ord. Do it!
Se där. Det här borde väl betyda att man är någon form av spelskribent på riktigt. Ett Too Human i brevlådan. Tungt.
Vad dillar jag om? Jo, jag skriver numera för Pricerunner. Vilket betyder att det fortsättningsvis dimper ner ett spel i brevlådan då och då. Något jag kan vänja mig vid. 🙂
Igår på Skype…
[2008-09-12 18:14:17] Andreas Ljungström skriver: spelläget be a pro är iaf det bästa som hänt serien sedan direktskotten i 94
[2008-09-12 18:14:34] Sebastian Magnusson skriver: Och det är?
[2008-09-12 18:14:37] Sebastian Magnusson skriver: onlinekampanj?
[2008-09-12 18:14:44] Sebastian Magnusson skriver: 1 spelare per man på isen?
[2008-09-12 18:14:59] Andreas Ljungström skriver: ja, det är en del av det
[2008-09-12 18:15:17] Andreas Ljungström skriver: man styr bara en spelare som man kan modifiera på sanslöst många vis
[2008-09-12 18:15:30] Andreas Ljungström skriver: tänk dig ett hockeyspel på rpg vis
[2008-09-12 18:15:36] Sebastian Magnusson skriver: ok
[2008-09-12 18:16:25] Andreas Ljungström skriver: allt påverkar hur din spelare beter sig. klubban har egna egenskaper, tom skridskorna och man levlar upp sina förmågor medan man spelar
[2008-09-12 18:16:59] Andreas Ljungström skriver: dessutom har man mål man måste uppnå en säsong annars blir man kickad av klubben
[2008-09-12 18:17:21] Sebastian Magnusson skriver: Det funkar bra alltså?
[2008-09-12 18:17:25] Andreas Ljungström skriver: hela spelläget är så sanslöst innehållsrikt att jag baxnade ärligt talat
[2008-09-12 18:17:39] Andreas Ljungström skriver: det funkar väldigt bra
[2008-09-12 18:18:40] Andreas Ljungström skriver: jag blev lite paff när jag helt plötsligt fick slut på kraft och var tvungen att åka och byta. sen får man sitta och titta på matchen i förstapersons perspektiv i båset och vänta på att spelaren tar igen sig
[2008-09-12 18:19:13] Sebastian Magnusson skriver: haha
[2008-09-12 18:19:20] Andreas Ljungström skriver: men det är inte bara att hoppa in, man måste välja rätt läge att ropa till sig spelare för byte så inte det andra laget kontrar tex
[2008-09-12 18:19:31] Andreas Ljungström skriver: det är sjukt komplext
[2008-09-12 18:19:53] Andreas Ljungström skriver: dessutom får man efter varje byte skäll från coachen om man tabbar sig
[2008-09-12 18:20:10] Andreas Ljungström skriver: och bra feedback om man gör bra saker
[2008-09-12 18:20:47] Andreas Ljungström skriver: jag är eld och lågor som du märker 😛
[2008-09-12 18:21:20] Andreas Ljungström skriver: kan bara drömma om hur jävla coolt det blir när man är ett riktigt lag över live i det här spelläget
[2008-09-12 18:30:39] Andreas Ljungström skriver: ska söva sonen nu. hörs sen (om jag inte tokspelar nhl tills i morrn typ) 😉