Kategori: Okategoriserade

Nu har jag bekantat mig ordentligt med Dead Space. Egentligen är jag inte speciellt förtjust i genren skräckäventyr. Konceptet är fantastiskt och jag älskar att glo på skräckfilm men så fort jag kastas in som spelare bland monster och ruskigheter så känns det inte lika roligt längre. Silent Hill pallade jag inte att spela mer än nån timme, likadant var det med Project Zero. Jag erkänner, jag är en mespropp.

Men den här gången har jag avverkat mer än ynka en timme, närmare bestämt det fyrdubbla. Dead Space har lovordats mycket på grund av sin finslipade spelmekanik och den välgjorda ljudbilden. Här är jag inte sen att instämma. Vad som däremot känns mer och mer påtagligt är att den inledande skräcken avtar sakta men säkert ju längre man spelar. Under den första timmen satt jag som på nålar men har nu under de sista timmarna knappt ryckt till när de tentakelförsedda monstren ploppat upp här och där. Kvar finns dock den obehagliga stämningen som är väldigt snyggt arrangerad med stråkar, blåsinstrument och skramlande ljudeffekter som också gör sitt för att göra mig illa till mods.

Dead Space är ett överraskande stabilt bygge. Grafiken är verkligen bland det snyggaste jag sett på denna generations konsoler där man framförallt blir impad av ljussättningen som inte går av för hackor. Vad jag däremot är lite rädd för är att det ska bli lite för mycket av det goda. Jag har hört att spelet ska vara en bit över tio timmar i spellängd. Något som känns lite väl långt för den här typen av spel i mitt tycke. Men många håller förmodligen inte med mig. Vi får se om jag tröttnar någonstans på vägen.

Det blev varken Dead Space eller Disaster: Day of Crisis, de får ligga ett tag till. Eftersom en hygglig kompis kikade förbi och omtänksamt lånade ut sin DS igår så ligger all fokus istället på den senaste i raden av bärbara Castlevaniaspel – Order of Ecclesia.

Även om man inledningsvis känner igen sig så är det faktiskt ovanligt mycket som hänt sen sist. Till att börja med, och som de flesta förmodligen känner till, så är huvudpersonen av kvinnligt kön denna gång. Faktum är att hon är mer karismatisk än vad många av de tidigare vampyrdräparna är tillsammans. Dessutom känns storyn mer intressant än senast i Portrait of Ruin.

Nytt är även vapensystemet. Istället för att plocka på sig vanliga vapen så absorberar man någonting kallat Glyph, ett magiskt ting som kan sättas på varje hand. De kan vara gestaltade på olika vis. De enklare varianterna liknar svärd, yxor, spjut osv, men de kan också bestå av lite mer spektakulära saker i from av specialattacker.

Detta gör att man inte längre hamrar på bara en knapp utan två. Sedan kräver glyphsystemet mer menypillande än tidigare. För att hitta en kombination som passar bra och åstadkommer mycket skada kan man bli sittande ett tag. Jag ser det som positivt och det tillför definitivt mer djup till spelet.

Det har dessutom blivit mer linjärt än tidigare. Man kan hoppa mellan olika banor med hjälp av en världskarta och än så länge har jag inte stött på några speciellt stora områden som bjuder på utforskning i gammal hederlig Metroidvaniastil. Det här känns mer som en tillbakagång till de mer arkad och actionbetonade spelen. Men eftersom jag endast hunnit spela knappa två timmar så är det kanske något som förändras senare i spelet.

I vilket fall är Order of Ecclesia lika bra som de senare årens bärbara spel i serien. Glyphsystemet känns intressant och det är svårare än på länge. Jag har faktiskt dött ett par gånger och bossarna är riktigt jobbiga redan väldigt tidigt i spelet. Skönt att få något ordentligt att bita i.